Rätten att fiska: Det isländska kvotsystemet

ISLAND. Nordfront isländske skribent, Bror Vakur, skriver om kvotsystemet på Island och vilka det gynnar respektive missgynnar.

fiskebåt

Sedan vikingarna från början bosatte sig på Island har män åkt ut på havet för att fiska. Historien om det isländska fisket kan senare delas in i tre epoker: Roddbåtseran, båteran och motoreran. Roddbåtseran är välkänd i de isländska sagorna och varade från 1300 fram till 1800 då den första båten kom. Sedan kom de motorgående båtarna och män kunde med bättre fartyg åka längre ut och fiska mer.

Ett kontrollsystem för fisket var under utveckling, men islänningar fick kämpa för deras egna territoriella vatten från 1901 till 1976 då de fick sin fiskegräns utökad till 200 sjömil efter en strid med stora nationer som Storbritannien i vad som kommit att kallas för ”Torskkrigen”.


Flera incidenter, däribland rena ramningar av båtar, inträffade mellan i huvudsak Storbritannien och Island om vem som skulle få fiska torsk utanför den isländska kusten.

När alla fiskare till slut kunde fiska fritt utkom det isländska Sjöfartsinstitutet med en rapport att något måste göras för att förhindra överfiske och att en del fisksorter, särskilt torsken, minskade. 1978 utvecklades ett fiskesystem för att förhindra överfiske, men då vissa fiskespecialister uppgav 1983 att torsken inte återhämtade sig utvecklades ett system som skulle förhindra att torsken överfiskades. Kvotsystemet kom.

Det isländska kvotsystemet blev lagstiftat 1984 för att förhindra överfiske gällande vissa typer av fisk i isländska territorialvatten. Genom utökad lagstiftning 1991 var samtliga isländska fiskefartyg berättigade till en kvot som de tilldelades varje år. Systemet handlar i själva verket om en viss vikt som ett fartyg kan fiska under en viss säsong och kan hyras ut till andra eller säljas på aktiemarknaden.

kronaGenom en lag från 2006 kan ett fiskeföretag som äger två eller flera båtar/fartyg överföra mängden kvoter till sina fartyg om det behövs. Fiskedepartementet beslutar om hur många ton kvot för varje fisksort som ska delas ut för varje år.

Det stora argumentet mot detta system är det massiva ägarskapet från stora företag och att värdet av varje kilo fisk, särskilt torsken, är för högt för nykomlingar inom branschen. Det är storföretagen och kapitalister som tjänar på systemet.

Systemet sattes upp av politiker och en av de ledande personerna vid den tiden var Haldór Ásgrímsson som då var fiskeminister. Han blev senare statsminister och avgick bara två år innan krisen. Under sin tid som fiskeminister var Ásgrímsson partiledare för det center-liberala Framstegspartiet (Framsóknarflokkurinn) som har marknadsekonomi och frihandel som vägledande principer. Ásgrímsson kommer från en familj som äger en stor fiskeindustri, så han hade mycket att vinna på systemet.

Vad som verkligen också har skett är att en del städer har förlorat båtar och en del mindre företag vilka sålt deras kvoter till de större och rikare företagen, något som orsakat att hela städer blivit arbetslösa. Alla med pengar kan köpa en kvot och hyra ut den till någon som kan besluta sig för att antingen använda sig av den eller sälja tillbaka den till aktiemarknaden. Nuförtiden kan du inte köpa färsk, billigt fisk i fiskbutiker utan istället frusen sådan i snabbköpet, vilket är något märkligt för en fiskenation som Island.

En av de två stora debatterna på senare tid handlar om ett lagförslag i alltinget att kvotägare ska kunna få sina kvoter förlängda i upp till 20-25 år, alltså under ett kvarts sekel. Den andra debatten handlar om den nya fisken, makrillen, och vilka som ska få kvoterna. Det ser ut som de största företagen med all säkerhet kommer få tillräckligt av dem.

Slutsatsen är att detta system verkligen inte ser bra ut för nykomlingar och småfiskare i branschen och att det är ett faktum att du kan sälja och/eller hyra ut nationens naturliga resurser så att den påverkar hela städer och människors liv. Min åsikt är att detta system är korrupt och att skyddet av fisken sannolikt bara är en förevändning. Detta kan vara sant till en början, men faktum är att systemet enbart tjänat eliten och rika familjer på Island.

Fem största kvotägarna 2011:
HB Grandi:           11,78%
Samherji:          7,17%
Ísfélag Vestmannaeyja: 5,78%
Síldarvinnslan:      5,27%
Brim              5,17%

/Bror Vakur

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om