Idag presenteras rapporten ”Den segregerande integrationen” av regeringens integrationsutredare Masoud Kamali. I rapporten, avsedd att förbättra den svenska integrationen, menar Kamali bland annat att den nuvarande integrationspolitiken präglas av strukturell rasism och att ”den kulturella ordningen är skrämmande lik den gamla rasordningen”.

För ungefär ett och ett halvt år sedan utnämndes Masoud Kamali till ny integrationsutredare av Mona Sahlin, som för tillfället fungerade som integrationsminister. Redan då hördes det protester från såväl statsvetare som andra samhällsforskare, vilka ansåg att valet av Kamali var politiskt. Inte desto mindre valdes just Kamali som för drygt ett år sedan presenterade sin första rapport.
Både hans första rapport och den nu utgivna är fyllda av felaktigheter och regelrätta lögner. De kritiska röster som hördes angående Kamalis oförmåga till objektiv forskning fick rätt. Kamali hävdar bland annat att Sverige skulle vara ett i grunden rasistiskt land där integrationspolitiken står för framkallandet av en ”vi och dem”-mentalitet, precis som titeln på den senaste rapporten åsyftar.
Att så skulle vara fallet stämmer inte. Åtminstone kommer dessa sunda röster sällan fram. Sanningen är att ”vi och dem”-mentalitet är ett naturligt förhållningssätt till sitt egna folk i motsatt till andra. Att känna tillhörighet till sitt egna folk är en naturlig instinkt för alla människor. Det behövs med andra ord ingen ”uppviglare” för att folk skall se sitt egna folk som just sitt egna.

Trots detta och många andra felaktigheter så finns det en viktig sanning i Kamalis rapporter, och det är att alla försök till integration har misslyckats fatalt. Kamali ondgör sig över detta och det faktum att man slösat miljontals kronor på totalt meningslösa ”multikultikonsulenter”, ”integrationsgrupper”, ”mångfaldsansvariga” osv.
All sanning och objektivitet försvinner dock från Kamalis rapport då anledningen till detta integrationsmisslyckande skall utpekas. Det kan enligt Kamali endast finnas ett förklarligt fenomen till det segregerade Sverige, nämligen svenskarnas obotliga rasism, må det vara vardagsrasism eller institutionerad sådan.

Kamali menar i sin nya rapport att det finns två grundläggande orsaker till segregationen: 1) Marginalisering, och 2) stigmatisering av invandrare.
-”Dessa två processer är ett resultat av den strukturella/institutionella diskrimineringen”, menar Kamali.
Med marginalisering menar han att främlingar systematiskt skulle hindras från att få tillgång till arbete, utbildning, bostad osv, trots samma kompetenser som etniska svenskar. Med stigmatisering menar han att invandrarna fått en undanskymd roll och blivit ”främlingar bland oss”, alltså en grupp som den etniska majoriteten ser som ”dem”.
Ett annat hinder för Sveriges multikulturalisering är enligt Kamali det ”kulturella särartstänkande” som idag skulle existera. Han menar att man idag, felaktigt, lever med föreställningen att olika invandrargrupper tillhör säregna kulturella system och att dessa är bärare av en viss kultur. Kamali hävdar att detta tänkande inte alls leder till mångkultur, utan endast till ”en kulturell ordning i samhället som skrämmande nog börjar likna den gamla ”rasordningen”.
Kamali menar nämligen att vi inte alls lever i ett mångkulturellt samhälle. Att flera kulturer huserar i ett och samma område leder, enligt Kamali, inte till mångkultur utan istället till rasism. Detta eftersom ett område med flera kulturer snarare än mångkultur blir en ”flerkultur”, där de olika kulturerna värderas olika. Mångkulturen är inte uppnådd förrän den svenska kulturen förlorat sin ”särställning i topp” och ersatts eller beblandats med invandrarkulturer som, enligt Kamali, idag befinner sig i ett kulturellt underläge.
Att den svenska kulturen skulle ha en ”särställning i topp” är givetvist långt ifrån sanning. Den svenska kulturen är sedan länge utbytt mot den antikulturella mångkulturen och man kan idag endast skymta små fragment av den en gång stolta kultur vi haft. Den ”kultur” som idag står i topp är den, av USA inspirerade, förgängliga konsumentkulturen.

Enligt den nu utgivna rapporten menar Kamali vidare att man måste skrota alla organisationer och myndigheter som arbetar med integration. Istället för ett integrationsverk är det enligt Kamali tillrådligt att ha ett ”introduktionsverk” som skall ”tillgodose nyanländas omedelbara behov”.
Det viktigaste i en ny integrationspolitik delar Kamali upp i fyra punkter. 1) Att minska ekonomiska ojämlikheter. 2) Att bekämpa den strukturella/institutionella diskrimineringen. 3) Att skapa lika möjligheter och lika utfall för alla. 4) Att ha ett globalt perspektiv.
Det som Kamali kommer fram till är med andra ord så gott som identiskt med vad alla ”multikultiexperter” kommer fram till. Den första punkten förklaras med den vanliga gamla floskeln om att motsättningar mellan främlingar och svenskar bottnar i fattigdom snarare än någonting annat. Den andra punkten behöver knappast diskuteras då hela tanken om att det svenska samhället skulle vara strukturellt och institutionellt rasisitiskt är absolut befängd. Skulle vi verkligen ha tusentals och åter tusentals främlingar i vårt land om så vore fallet?
Vidare är den tredje punkten endast en förlängning av den första.
Den fjärde punkten, ”att ha ett globalt perspektiv”, är heller inget något nytt inom integrationsidéer. Det är en idé som många multikulturalister förespråkat de senaste åren. Den nuvarande integrationspolitiken har främst syftat till att göra främlingar till svenskar, något som naturligtvis är omöjligt. Detta vet Kamali, så hans idé med ett ”globalt perspektiv” är att göra såväl svenskar som invandrare rotlösa, något som verkar gå betydligt mycket bättre.

Oavsett om Kamalis idéer i teorin skulle kunna leda till ”bättre integration” eller inte, så kan man åtminstone konstatera en sak, och det är att det finns lika lite saklighet och objektivitet i denna nya rapport som den förra. Kalamis forskning åsyftar endast en sak, att underlätta införlivandet av Sverige och det svenska folket i den Nya världsordningens kulturlösa värld.
Slutligen kan vi även konstatera att Kamali, som själv beklagar sig över alla resurser som läggs på meningslösa ”multikultikonsulenter” och ”integrationsgrupper”, är exakt lika meningslös själv. Han må tro sig veta lösningen på segregationen, men hans ”integrationsarbete” kommer falla lika platt till marken som alla tidigare försök. Om inte av sig självt, så genom svenskarnas och främlingarnas ovilja att ge upp sina respektive kulturer och identiteter.

• Publicerad:
  2006-07-13 00:00