De problem som det svenska folket idag står inför är överväldigande. Jag talar då inte endast om ekonomiska eller sociala vårigheter, vilka är relativt enkla och överkomliga. Problematiken sträcker sig djupare än så, hela vårt folk håller på att gå under beroende på en alltför låg nativitet och en omfattande degeneration av blodet genom utblandning med främmande folkslag. Vi har överlåtit styranderätten över vårt land och vårt öde i händerna på främmande och fientliga herrar. Vi låter våra barn manipuleras och indoktrineras till systemets lydiga redskap i de statliga skolorna. Hela det svenska samhället är i förfall. Slag efter slag vinns av våra fiender och tafatta försök till motstånd slås hänsynslöst ner.
Någonstans i detta kaos och mörker måste en ny kraft träda fram för att leda vårt folk mot en slutgiltig uppgörelse med de makter som med fruktansvärd beslutsamhet kräver vår undergång. Någonstans i mörkret måste en stjärna tändas, en ledstjärna som enar oss och leder oss ut ur dimman mot en ljusare framtid.

Många svenskar är medvetna om detta, de vet att vi står inför ett slutgiltigt avgörande av frågan ”vara eller icke vara”. De vet att det endast är vi själva som kan rädda oss ur den kris som vi varit medskyldiga till att skapa. Majoriteten sover än, och den sover djupt, men många har idag tagit sitt ansvar och engagerat sig i den rörelse som de, om inte tror så hoppas, kommer att ta sig segrande ur striden. Tyvärr har alltför få tagit steget fullt ut och accepterat verkligheten så som den är. Alltför många lever kvar i osunda föreställningar om vad som är roten till problemen och hur de bäst ska lösas. För att kunna besegra sin fiende måste man först lära känna honom, veta hans avsikter och tänka hans tankar.

Nyligen tillkännagav sig en organisation vars mål är att stoppa invandringen och repatriera en del av de främmande element som redan är här. Organisationens ledning består av flera före detta etablerade politiker och personer med höga befattningar inom samhället. Syftet är att skapa en folkrörelse som genom argument och logiskt resonemang ska få våra sittande politiker och riksdagsmän att vända 180 grader och byta ut invandringspolitiken mot en utvandringspolitik. Genom årens lopp har flera organisationer och partier försökt vinna folket och de etablerade politikernas stöd genom att bedriva lobbyverksamhet. Den mest kända var BSS som startades i början av 1980-talet. Varför har då inget av dessa försök lyckats och varför kommer inte heller Folkviljan och massinvandringen att göra det?
För det första så har folket ännu inte uppfattat den stora invandringen som ett reellt hot. För det andra så har alla dessa grupper varit mer eller mindre konservativa till sin natur. De har utgjorts av personer väl förankrade i det gamla systemet och dess spelregler. De kan omöjligt förstå varför de inte får komma till tals i tidningar och television, så som andra intressegrupper och partier. De kan omöjligt förstå hatet som de stöter på från etablissemangets sida när de framför sina visserligen mycket realistiska och sunda krav. De vägrar envist att släppa tanken att de oupplysta politikerna i Rosenbad en dag kommer att inse sin dumhet och släppa in dem i riksdagen. De vägrar inse att vi inte spelar på samma villkor som de andra politiska grupperingarna, att vi inte är välkomna på deras gårdsplan.

Försöker bli accepterade
Dessa konservativa grupper, som visserligen har goda avsikter, har inte trängt in i problemets kärna, de har inte utforskat dess orsaker. De har ännu inte insett att dagens politiska etablissemang är vår fiende in i döden. Makthavarna kommer att göra allt för att stoppa de svenskar som inte finner sig i den nuvarande ordningen. De gör allt för att få behålla de positioner och den ställning de innehar. Därför kommer alla försök av de konservativa grupperna att bli accepterade av myndigheter och media att misslyckas. Om de någon gång låter dem komma till tals i någon tidning är det som en säkerhetsventil, när trycket börjar bli för hårt måste det ventileras, vilket givetvis inte hindrar att det varje gång ses som ett stort framsteg och en ”seger för yttrandefriheten” av grupperna själva. Denna föreställning är mycket farlig, eftersom den lockar människor till en väldigt ytlig och naiv bild av samhället. De konservativa ledarna får sina anhängare att tro att de kan rösta bort våra problem och inger en falsk föreställning av att vi befinner oss i en gentlemannamässig debatt med meningsmotståndare snarare än en avgörande kamp för vår överlevnad.

Ständigt i försvarsställning
De konservativa grupperna inriktar sig oftast endast på en fråga, t ex invandringsfrågan eller nedrustningen inom försvaret. För att inte framstå som ”extrema” så anpassar de sitt budskap efter vad som anses politiskt korrekt för tillfället. Detta medför att de hela tiden blir tvungna att liberalisera budskapet allt eftersom samhällsklimatet hårdnar. De befinner sig hela tiden i en försvarsställning, belägrad av fienderna. Försvararen vinner aldrig ny mark, i bästa fall behåller han vad han redan har. Men oftast förlorar han hela tiden mark till den offensiva fienden. Den belägrade kommer att försöka hålla ut, men när det inte går längre ställer han sig i en ny försvarsposition några steg bakom den gamla. De kan inte bryta sig ur den onda cirkeln eftersom de spelar efter fiendens regler, vilken hela tiden flyttar fram sina positioner. Ta rasfrågan till exempel. Dagens konservativa grupper vågar överhuvudtaget inte nämna begreppet ”ras” i sin propaganda längre. I början av seklet kunde motsvarande organisationer utan fara öppet diskutera denna fråga. Det var konservativa unga studenter som motsatte sig den judiska invandringen från Tyskland strax före kriget, idag skulle deras efterträdare betrakta dem som ”extremister” eller ”radikala”.
Samma förskjutning har skett på samtliga områden. Tänk till exempel på debatten om homosexualitet. Idag är homosexualitet av samhället betraktat som en helt naturlig företeelse, den som påstår något annat löper stor risk att bli brännmärkt i tidningar och television. Givetvis måste de konservativa för att hålla sig någorlunda ”rumsrena” ändra sitt budskap i takt med att samhället ändrar sin måttstock för vad som anses politiskt korrekt och inte. Problemet ligger egentligen i att det inte finns någon grundläggande världsbild, ingen ideologisk bas för de konservativa missnöjesyttringarna. Det finns ingen rörelse, utan endast ett nätverk av individer, alla med mer eller mindre olika politisk uppfattning. En del menar att invandrarproblemet är kulturellt. Men dagens problematik är varken ekonomisk eller kulturell till sitt ursprung – roten till det onda som drabbar västvärlden idag ligger långt djupare än så. De konservativa kommer aldrig att kunna uppbåda den styrka och beslutsamhet som krävs för att segra. För att nå vårt mål måste våra antaganden bygga på sanningen. Alla våra ställningstaganden, i vilken fråga det än gäller, måste vara grundade på en sammansatt och verklighetsförankrad världsbild. Det går inte att kompromissa med sanningen – det finns ingen ”min verklighet” eller ”din verklighet”, det finns endast en verklighet.

Systemet förblir detsamma
Till största delen består, som redan nämnts, de konservativa grupperna av individer med mer eller mindre fasta band till det nuvarande systemet. De har egentligen ingenting emot detta system, utom ett par ”småsaker” som behöver rättas till. Man är ganska irriterad över den katastrofala invandringspolitiken, försvarsslakten eller den socialistiska ekonomin, men förutom dessa frågor har man inte något särskilt emot hur saker och ting sköts. Man hoppas kunna vinna inflytande genom att ställa upp i val och få representation i riksdagen eller i kommunfullmäktige. Man vill kompromissa och samarbeta med de etablerade partierna. Till skillnad från oss vill de inte rasera det gamla systemet och resa ett nytt samhälle, de vill försöka bygga vidare på det gamla.
Vad de inte har förstått är att om man ska bygga ett hus måste man först ha en god grund att stå på. Om grunden till huset redan är lagd av någon annan, och du vet att denne inte skött om sitt bygge ordentligt, gör du en inspektion och upptäcker att hela fundamentet är genomruttet och angripet av termiter. Med lite sunt förnuft inser du att du först måste riva ner det gamla bygget. Om du trots allt, möjligen av bristande insikt eller lathet, inte bryr dig om att bygga en ny grund så kommer du snart att få riva hela huset och börja om på nytt. På samma sätt förhåller det sig med det nuvarande samhället, om vi inte radikalt gör upp med det gamla så kommer vi att få ångra oss inom en snar framtid.

Lätta att infiltrera
När massmedia låter bli att skriva ner och smutskasta en patriotisk organisation bör man vara misstänksam. Vi måste vara medvetna om att det finns ett syfte bakom nästan allt som sägs i den kontrollerade median. Om våra fiender plötsligt börjar uppträda vänligt och skriva objektiva artiklar om en grupp kan man så gott som vara säker på att detta tjänar ett syfte. Organisationen kan vara infiltrerad av fienden, eller så anser de helt enkelt att den inte utgör något hot. Risken för infiltration i de konservativa grupperna är dessutom mycket större än i de radikala. Deras organisationer är oftast mycket öppna – de släpper i princip in vem som helst, om han bara vill arbeta för deras sak. Många konservativa tenderar också att känna en viss lojalitet med systemet, vilket innebär att fienden har mycket lätt att värva agenter från dessa grupper.

En väl uttänkt strategi?
När man talar med en medlem i en konservativ organisation kan det hända att han påpekar att hela deras ”liberala” framtoning egentligen bara är en strategi för att vinna större stöd hos folket och inte bli attackerad av våra fiender med samma kraft. De menar att vissa frågor, som t ex rasfrågan, är tabu att ta upp. Viskande kan de förklara att de visserligen håller med om det vi säger, men att man inte kan gå emot vissa grupper. Istället för att samarbeta med mer radikala nationella grupper börjar man samarbeta med fienden, som franska Front National, vilka startade en underorganisation till partiet med namnet Judar för Frankrike. Ett smart drag tycker många konservativa – de judiska krafterna är alldeles för mäktiga för att motarbeta, så varför inte samarbeta? Varför inte starta organisationer med namnen Araber för Frankrike, Hinduer för Frankrike eller Afrikaner för Frankrike? Varför inte starta ett enhetsparti för alla folk och raser, där alla kan samsas i harmoni och arbeta för att blanda ut alla världens folk så att det till sist inte finns någon skillnad, vare sig i hudfärg eller andra fysiska eller psykiska egenskaper? Svaret på dessa frågor ska vi, om ni inte redan vet dem, så utförligt som möjligt förklara i den här tidningen.

Varför en radikal strategi?
För att kunna segra måste vi se till att slå oss ur våra fienders belägring, vi måste till skillnad från de konservativa grupperna gå till angrepp mot våra fiender. Vi kan inte längre spela på deras villkor, vi måste själva skapa oss en grund att stå på, utan att tvingas ändra vårt budskap för att ställa oss in hos våra fiender. När fienden börjar behandla oss milt i sin propaganda, betyder det endast att de har oss under kontroll. Vi utgör inte längre något hot mot det etablerade systemet och kan således tillåtas att komma till tals i några få intervjuer eller tv-debatter. På så sätt kan regimen också visa prov på yttrandefriheten och dess toleranta syn på oliktänkande. Men om de anser att vi verkligen kommer att kunna utgöra ett hot mot dem, så kommer de inte att behandla oss lika väl. Vi får inte vara rädda att ta den striden, vi måste vara medvetna om vad vi kämpar för och att vi aldrig kommer att få det gratis. Vi måste ha kommit till insikt om hela problemet och framför allt förstå det faktum att radikala mål endast kan uppnås genom radikala medel.

  • Publicerad:
    1997-08-25 00:00