Bara för att du ska förstå att jag inte tycker om att vara ”vit”, så tycker jag inte om att bli sammanblandad med rasistiska och okunniga WASP:s [White Anglo-Saxon Protestants, övers. anm.]. Jag är emellertid extremt stolt över mitt irländska arv. Jag skulle kämpa intill döden för att skydda min familj och mitt hemland.

I din första mening hävdar du att vår nyhetssajt är ”fylld av sanslöst hatisk media”. Detta är i sig självt någonting att diskutera. Jag märkte att du inte utvecklade påståendet eller gav några exempel på ”hat”. Många av artiklarna utgör referat av material från etablerade nyhetskällor. Om ditt påstående vore riktigt skulle det betyda att varje nyhetsorgan i världen, från Pravda till CNN, vore ”fyllda av sanslöst hatisk media”.

För att förstå källan till kommentaren som citerats ovan är det nödvändigt att undersöka innebörden av ”hat” ur en självhatande vit persons perspektiv. I dina ögon är allt som skrivits, talats eller på annat sätt kommit till uttryck, och som ställer någon som inte är vit i en negativ dager, hat. På samma sätt utgör allt positivt om en vit person ”hat”. Till och med om det uttalande som fällts är sant, så spelar det ingen roll – i ”hattalets” värld utgör sanningen inget försvar. Detta är en mycket viktig poäng, eftersom det medger självhatande vita människor att fördöma vad som helst som ”hat” utan att låta irriterande struntsaker som sanningen komma i vägen för dem.

Efter mer än 40 år av propaganda har ”hat” blivit inte bara en känsla, utan för ”antirasismens” vilseförda trosbekännare har det blivit ett levande väsen som existerar inom varje vit människa. Ur denna propagandaskapade fantasi föds bisarra aktiviteter såsom kampanjer för att ”Stoppa hatet” och ”Inget utrymme för hat”.

Under tiden, tillbaka på planeten jorden, är hat fortfarande bara en känsla. Att driva kampanj mot hat är som att driva kampanj mot lycka. Hat är bara något som människor normalt känner under vissa omständigheter. Folk blir arga, glada, deprimerade, upphetsade, tillgivna, nyfikna och allt däremellan. En kampanj mot en känsla är en kampanj mot verkligheten, men det är begripligt eftersom verkligheten alltid har varit en av ”antirasisternas” och de självhatande vitas värsta fiender.

Vid det här laget, Tully, borde du fråga dig själv: ”Om hat är normalt, är det då verkligen dåligt?” Svaret är nej. Hat är inte dåligt; inte heller ilska. Hur man handlar till följd av dessa känslor är vad som betyder något.

Nu, Tully, bör du ifrågasätta logiken i att hata ”hat”. Hos den ”antirasistiska” skaran finns det en särskild plats för hat. Många ”antirasister” och självhatande vita tror på att detta med att hata vita människor är gott och rättfärdigt, för i deras ögon är vita roten till allt ont. Det är därför som många antivita organisationer såsom SPLC och ADL håller tyst om icke-vitas våld mot vita. Ur deras synvinkel är inte det något problem.

För dem är problemet inte ett rasproblem eller ett ”hatproblem” – det är ett vitt problem, och att ingjuta ”gott hat” i icke-vita är en metod som de använder för att lösa det problemet. Det är då som ”hat” blir till vårt problem – när det manifesterar sig i form av en astronomisk förekomst av övergrepp, våldtäkt och mord. Uppskattningsvis 90 procent av det rasgränsöverskridande våldet begås av svarta och är riktat mot vita. Tully, jag vet att du tycker att det är obeskrivligt ”hatiskt” att säga så – men det är inte desto mindre sant.

Du frågar om det här med att ”utplåna” alla icke-vita. Nå, jag har läst och postat artiklar på hemsidan sedan den först dök upp, och jag känner mycket väl till att det inte finns någonting där om att ”utplåna” någon. Att du ställer denna fråga antyder att du har blivit exponerad för en avsevärd mängd antivit propaganda. Den synnerligen snedvridna logiken att om någon grupp vita människor börjar arbeta i riktning mot självbestämmande så kommer de ofrånkomligen att till sist börja utplåna icke-vita, är ett väldigt vanligt tema i många antivita propagandaalster.

Att utplåna människor är ingenting som du har läst om hos oss eller själv kommit på; du härmar bara vad du har betingats att tycka, tänka och säga. Detta är också den troligaste källan till ditt påstående beträffande ”vitt hat” och ”nazister”. Det är mycket typiskt för självhatande vita att vara besatta av ”vitt hat” och ”nazister”. Jag ser att du sätter ord som korrekt beskriver rastillhörighet inom citationstecken, vilket antyder att du antingen inte tycker om att tala om ras uppriktigt eller att du är medlem i ras-existerar-inte-kulten. Båda fallen skulle passa din personlighet – som nämnts tidigare befinner sig självhatande vita i ständig kamp mot verkligheten.

Tully, av allt du skrev fann jag dina påståenden om att vara irländsk katolik och att inte tycka om WASP:s mest intressanta och mest avslöjande. Det faktum att du kände att det var nödvändigt att tillkännage för oss att du inte bara är vit, utan ”vit, katolsk irländare” antyder att detta är något som du är ganska djupt försjunken i. Det sätt på vilket du fortsätter att betona denna punkt i ditt avslutande stycke och det sätt på vilket du försöker distansera dig själv från andra subgrupper av vita människor, visar att identitet utgör en särskilt avgörande fråga för dig.

Jag skulle drista mig att påstå att du är en ung man, som förmodligen går på college. Du håller på att uppslukas av en kultur som föraktar allt du är. Du bombarderas av propaganda som svärtar ner din ras och är utformad att inpränta skuldkänslor och självförakt. Samtidigt ser du hur andra raser blir starkt uppmuntrade att bilda organisationer för raslig stolthet och att handla i deras ras intressen – allt detta medan du befinner dig i en punkt i ditt liv då du söker efter ditt rätta jag, söker vara en del av något som är större än du själv.

Tully, fundera på en del av de saker som du säger i ditt e-postbrev. Först identifierar du dig själv som en ”vit, katolsk irländare”. Sedan säger du: ”Jag tycker inte om att vara vit.” Sedan säger du: ”Jag är extremt stolt över mitt irländska arv.” Problemet är att du inte kan vara irländare utan att vara vit. Tully, när jag lägger samman alla dessa påståenden får jag budskapet att du inte tycker om att vara något som du är extremt stolt över. På ytan låter det motsägelsefullt, men det är en väldigt träffande beskrivning av dig. Du är stolt över vad du är – men du får lära dig att hata vad du är.

I din avslutande mening säger du att du skulle ”kämpa intill döden för att skydda min familj och mitt hemland”. Tully, vid vilken punkt skulle du börja kämpa? Hur vore det om du var tvungen att kämpa mot icke-vita? Hur vore det om alla kallade dig för ”rasist” för att du kämpar? Hur vore det om de enda människor som är villiga att strida vid din sida är ”okunniga WASP:s”?

Just nu håller Irland på att aggressivt koloniseras av otaliga av tredje världens länder, och inom en inte alls avlägsen framtid kommer irländarna att vara en minoritet på Irland. Kommer du att kämpa för att förhindra det? Kände du ens till det?

Tully, mina förfäder stammar även de från den Irländska republiken. Jag befinner mig inte mitt i en identitetskris, så jag har normalt inget behov av att tillkännage det. Inte heller behöver jag hitta på någon fantasi om att detta med att vara irländsk skulle ge mig en annorlunda nyans av vithet än folk från andra delar av Europa – och jag har definitivt inget behov av att använda tillmälen om dem i syfte att ge mig själv en falsk känsla av moralisk överlägsenhet.

Tully, innan jag slutar ska jag berätta något för dig om ditt irländska arv. Till att börja med så medför detta med att vara irländare inte något tvång att hata WASP:s, och det är heller inte vettigt att tanklöst hata andra vita människor. För det andra betyder Irland ”Vredens land”. Irländarna är ”Vredens folk”. Över hela Europa har vissa nationer sin egen unika stil – någonting som skiljer dem från alla andra. Om det finns en enda sak som gör irländarna till vad de är, någonting som definierar karaktären hos den gruppen människor, så måste det vara den otroligt djupa, glödande känsla av absolut förakt som de hyser för varje auktoritär källa utanför dem själva. Det är därför som de är vredens folk, ilskans och raseriets folk.

Så när du sitter i klassrummet och någon av dina professorer fyrar av sina antivita tirader – om du då inte kan ge honom en blick av föraktfullt trots så glödande att det får hans svaga lilla ödlekropp att skruva på sig när han ser dig i ögonen, så förstår jag inte hur du någonsin skulle kunna göra anspråk på att vara en verklig irländare.

Irländska hälsningar,