Från den 26 juli till den 1 augusti så genomfördes Stockholm Pride 2010. Under glädjetjut från ivriga sympatisörer och statens fulla beskydd så kunde den påstått förryckta sexuella minoriteten manifestera sina landvinningar. Paraden återkom som välkänt centralnummer där varje tänkbar udda sexuell läggning och samhällskategori fick utrymme till representation.

Det uppstår lätt begreppsförvirring när frågan om Stockholm Pride behandlas. På något sätt har delvis denna festival lyckats rota föreställningen om att sexuella avvikelser utgör en del av ett upplyst samhälle som tillåter mera ”frihet”. Ett enträget indoktrineringsarbete har därmed givit resultat.

Det finns en uttalad politisk agenda bakom fenomenet Stockholm Pride. Denna agenda gör anspråk på hela samhällets anpassning efter de riktlinjer som förment upplysta opinionsbildare pekar ut. Dagispedagogik, föräldraattityder, skolundervisning, högre utbildning, forskning, politik, näringsliv och sociala relationer i allmänhet är samtliga områden som ska ligga i linje med det som dikteras av queerexperter, genusvetare och andra särskilt välsignade allvetare.

När HBT-lobbyisterna ställer krav på andras underkastelse så har de passerat en gräns som uppenbarligen inkräktar på vår egen frihet. HBT är en förkortning som står för homo-, bi- och transpersoner. Lobbyisternas verksamhet med stöd från det politiska etablissemangets högsta skikt syftar till att krossa allt som inte passar in i deras visioner. Deras tolerans inför kritiker är synbart frånvarande. När möjligheten finns så visar det sig att de mer än gärna hotar och bestraffar medborgare som står utanför deras värdegrund och föreställningar.

HBT-lobbyn kan inte värderas som en isolerad aktör. Denna utgör en del av en nedbrytande kraft som verkar för att slå sönder det traditionella samhället, etablera den mångkulturella regnbågsnationen och oskadliggöra den svenska folkgemenskapen. Denna nedbrytande kraft är per sin natur revolutionär. Den avser inte att söka kompromiss eller samförstånd utan nöjer sig inte förrän dess att det gamla samhället har gått under fullständigt.

Ett normalt förfarande för att tillkämpa sig rättigheter är att agera utifrån gräsrotsnivå ibland medborgarna. HBT-rörelsen följer inte detta mönster utan denna har fått sitt genomslag tack vare att makten själv har spridit dess idéer till medborgarna snarare än tvärtom. Enkelriktad dialog, propaganda och vilseledande uppgifter snarare än verklig debatt har präglat opinionsbildningen.

Stockholm Pride är inte en fest och ett oskyldigt bedjande om att få existera. Det är en maktdemonstration som provocerar och angriper med understöd av statsmakten. Pride handlar inte om att skydda en konstruerad minoritets rättigheter utan om att omstörta den traditionella samhällsstrukturen. Pride är inte frihet!

• Publicerad:
  2010-08-13 00:00