Politisk polarisering

SAMHÄLLE. I årtionden har två till synes antagonistiska parter bekämpat varandra. En tredje aktör har dock kunnat visa att det politiska spelet varit ett spel och inget annat.

oneway

Ett återkommande fenomen inom politiken, såväl i dess mer meningsfulla former som på den parlamentariska demokratins arena, är grupperingen av motståndare i en entitet. Av psykologiska skäl är det en fördel att kunna utmåla alla motståndare som en och samma fiende. Det gör den egna gruppen enklare att motivera till kamp och förenklar ställningstaganden, samtidigt som propaganda kan skapas och riktas mer effektivt. Dagens politiska aktörer använder samtliga denna teknik.

Vi kan tänka oss Sveriges politiska organisationer sorterade under tre ideologiska fack. Något förenklat ser det ut som följande:

Marxister
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna samt vänsterns ickeparlamentariska förgreningar

Liberaler
De borgerliga partierna samt näringslivets intresseorganisationer

Fascister
Sverigedemokraterna och den bredare nationella rörelsen

Dessa etiketter är som sagt något förenklade. Socialdemokraterna vill säkerligen inte se sig som marxister och SD använder fascism som ett skällsord. Etiketterna är dock användbara för att påvisa hur polariseringen fungerar.

Marxisterna, den så kallade vänstern, har sitt ursprung i klasskampen. Vänsterpolitik grundar sig i intressekonflikter mellan grupper och får därför sägas ha kollektivistiska drag. Klasskampen är idag slut som politiskt gångbart koncept och vänstern inriktar sig idag på maktförhållanden mellan andra grupper så som män och kvinnor eller vita och svarta. Vänstern är dock fortfarande nominellt antikapitalistisk.

Marxisterna vill gärna påvisa att liberaler och fascister i grund och botten är desamma. Grunden för detta hittar marxisterna i att både liberaler och fascister försvarar privat äganderätt och därigenom kapitalism. Man väljer att polarisera det politiska landskapet utifrån ett synsätt som innebär att man antingen står på de utnyttjades sida eller utnyttjarnas sida. Gruppkonflikter med biologisk eller geopolitisk grund avfärdas som falska och avsedda att förvirra arbetarklassen och upprätthålla systemet.

Liberalismen är i grund och botten en individualistisk ideologi. I takt med att kollektivism, exempelvis feminism, vinner mark inom den liberala rörelsen tenderar den att splittras där en minoritet renodlas till exempelvis libertarianer medan en majoritet anammar vänsterns synsätt i vissa frågor. Liberaler har dock konsekvent propagerat för marknadsekonomi och kapitalism. Det är också på det strikt ekonomiska planet liberaler finner sin unika position som de kontrasterar med marxister och fascister.

Liberaler anser att då både marxismen och fascismen är kollektivistiska är de båda vänsterideologier. I grund och botten kan liberalismen sägas ta avstånd från kollektiva identiteter. Liberalerna ser sig som förkämpar för värderingar som frihet och rättvisa som kan appliceras på alla människor i världen oavsett bakgrund och förutsättningar. Därför kan man exempelvis ibland se utspel från Folkpartiet om språktester för invandrare och burkaförbud i skolan. Grunden för detta ligger i att invandrare från muslimska nationer enligt liberalismen rationellt sett inte kan ha andra preferenser än de som gäller i liberala demokratier.

Fascismen är vald som etikett på de rörelser som har sitt ursprung i den nationella kampen. Fascismen är en kollektivistisk rörelse, men till skillnad från marxismen handlar här den kollektiva identiteten inte om ekonomisk klasstillhörighet. I stället handlar den om nationell identitet och folklig tillhörighet. Då fokus ligger på folkets intressen blir ekonomisk politik en pragmatisk fråga och vi ser hur nationalsocialism, traditionell fascism, konservativ nationalism och andra rörelser med folklig inriktning skiljer sig på området.

Fascismens argument för polarisering av den politiska arenan kan sägas ligga på två grunder. För det första är både marxismen och liberalismen internationalistiska. För marxisten känner arbetarklassen inga gränser. För liberalen ska i en idealisk värld samma lagar och värderingar gälla överallt. I motsats är fascismen nationalistisk och säger sig representera den egna gruppens unika preferenser och intressen. För det andra, vilket Sverigedemokrater och andra som har en delvis liberal världsbild tar avstånd ifrån, så anser fascister att alla folk inte är lika. Skillnader mellan grupper gällande biologi och av biologi influerade preferenser intar en central roll i ideologin, medan dessa förnekas av marxister och liberaler.

Vilka har då rätt? Vi kan börja med att konstatera att i modern tid har marxisterna och liberalerna ägt exklusivt tillträde till den politiska arenan i Sverige. Diskussionen har i mångt och mycket handlat om pengar, det vill säga, hur stor statens roll i ekonomin ska vara och hur staten ska spendera de av befolkningen insamlade resurserna. Den ideologiska kampen har uteslutande förts från vänsterhåll och då utifrån postmarxistiska maktanalyser snarare än klasskamp. Feminism, genuspedagogik och särrättigheter för vissa grupper har införts utan nämnvärt motstånd från det liberala blocket. De i det liberala blocket som konsekvent stått för principer som yttrandefrihet och likhet inför lagen har idag föga talan.

Sverigedemokraterna markerade en expansion av den politiska diskussionen med sitt inträde på den politiska areanan och i det svenska medvetandet. I stället för en polarisering mellan höger och vänster uppstod en situation med tre parter. Både högern och vänstern vill positionerna SD som ”de andra” och man kan nog fastslå att vänstern har lyckats bäst då SD ses som ett mer borgerligt parti. Tidigt fanns också tendenser till att utestänga SD från politiska sammanhang då man inte ville legitimera den folkliga eller fascistiska tanken om nationen som intressegrupp – vilken man anser SD representera, vad än SD har att säga om saken.

Saken drogs till sin spets när SD fällde marxisternas budgetförslag förra året. Vilka politiska skillnader skulle visa sig vara mest signifikanta? Många hade nog svårt att tänka sig det resultat vi fick. Marxister och liberaler, som i årtionden stridit om makten i vårt land och påtalat den egna sidans överlägsenhet, gjorde gemensam sak mot den nya kraften.

Decemberöverenskommelsen innebär att fascisterna har rätt. Vänstern och högern i Sverige är rörande överens i sin syn på människor, på vad som är legitima politiska frågor, på nationens framtid och vad som över huvud taget får diskuteras. Det svenska folket, förstått som en etnisk grupp, har inga legitima intressen enligt dessa politiska krafter. Denna attityd fortsätter att förstärka den politiska polariseringen i det svenska politiska klimatet. Under de förutsättningar som råder, när svenskar förnekas chansen att företräda sina etniska intressen via det demokratiska systemet, finns alla möjligheter till radikalisering

/Mikael Karlsson

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om