Politiska mål, ideologi och strävan efter maktpositioner är starka drivkrafter. Ofta starkare än den prestigelösa viljan att ta reda på fakta. Finns det någon konsekvens i de ställningstaganden våra förmenta politiker gör i historiska spörsmål?
I torsdags röstade Riksdagen ja till en flerpartimotion som hävdar att turkarna bedrivit folkmord på armenier. Turkiet protesterar genom att bland annat mobilisera demonstranter och kalla hem sin ambassadör från Sverige.
Utrikesminister Carl Bildt verkar bekymrad över utvecklingen och formulerar den anmärkningsvärda rubriken ”Politisering av historien skadar försoning”. En av hans slutsatser är att ”Diskussionen om historiska förlopp och historiens tragedier förs bäst av fria forskare.”
I Turkiet finns det dock en inskränkning som försvårar diskussion och fri forskning, artikel 301 i strafflagen om att ”förolämpa turkiskheten”. Lagen har använts mot flera som hävdar att turkarna bedrev folkmord på armenier under perioden 1915 till 1923. Vart finns det då utrymme för fri forskning?
Judiskt lidande-monopol hotas
Den turkiska staten har fått stöd av israeliska och judiska auktoriteter för sin kategoriska inställning om att inte erkänna folkmord. Ett av motiven till detta stöd är att undvika att övergreppen mot armenierna jämförs med ”Förintelsen”. Israels forna utrikesminister Shimon Peres uttryckte saken vid ett turkiskt statsbesök 2001:
– Vi avvisar försök att göra jämförelser mellan Holocaust och de armeniska anklagelserna.
Att kasta sten i glashus
Många stater i Europa har som bekant sina egna motsvarigheter till Turkiets artikel 301, här handlar det om ifrågasättandet av ”Förintelsen”. Dessutom är straffskalorna betydligt hårdare än i Turkiet. Även fast det i juridisk mening saknas förbudslagar i andra länder så är den officiella bilden av ”Förintelsen” en statlig sanktionerad ”sanning”. Institutioner, media och politiker är i denna fråga enade för att bekämpa fri diskussion i praktiken.
Hoppa till huvudinnehåll
