Pirayan, fåglarna och liberalen

Vad skulle du säga om en liberal ”samhällsvetare” sa till dig att hoppa ner i en bassäng fylld med femhundra utsvultna pirayor?
Om du värdesätter ditt liv skulle du säkerligen avböja denna inbjudan.

Men tänk om den liberale ”samhällsvetaren” försökte övertala dig att hoppa i med argumentet att ”alla pirayorna är inte aggressiva. En del av dem vill antagligen bara bli vän med dig och är egentligen inte ens hungriga. Påståendet att en piraya kommer att anfalla dig bara för att den är en piraya är en orättvis stereotyp och bidrar förmodligen bara till pirayornas negativa känslor gentemot dig.”
Om du ställdes inför det argumentet, skulle du då hoppa ner i bassängen fylld med pirayor? Jag tror inte det. Du skulle antagligen svara helt logiskt att även om det fanns en, ett par eller till och med ett dussin pirayor som av en tillfällighet eller på grund av att de redan fått sig ett skrovmål, beslöt att inte attackera dig så skulle detta säkerligen inte förändra de övriga 488 pirayornas blodtörstiga beteende. Och det skulle definitivt inte förändra utgången av ett dåraktigt besök i bassängen.
Men låt oss anta att du var tillräckligt dåraktig för att lyssna på den liberale ”samhällsvetaren” och hoppade ner i bassängen. På något sätt lyckades du överleva. Du klarade dig till andra sidan bassängen där du kravlade dig upp, men du hade blivit allvarligt medfaren under simturen.
Efter att du lämnat sjukhuset där man sytt ihop dina sår och ersatt din blodförlust, förärades du ett besök av din gamle ”vän”, den liberale
”samhällsvetaren”.
Överflödigt att tillägga blev du inte allt för glad över att träffa honom, men innan du fått fram ett ord började han tala:
”Jag är hemskt ledsen att se hur illa åtgången du blivit”, sa han, ”men det är inte alls mitt fel, förstår du.”
Du replikerade: ”Du menar, o store och vise samhällsvetare, att du äntligen inser att de där pirayorna är ondskefulla och att jag inte hör hemma i bassängen med dem?”
”Nej, det menar jag inte alls”, svarade den liberale ”samhällsvetaren”.
”Det är inte pirayornas fel att du nästan blev uppäten levande. Det är inte alls de stackars pirayornas fel! Det är ditt fel!”
”Mitt fel!” utbrast du. ”Hur i helvete skulle det kunna vara mitt fel?”
”Tänk vad lite ni småborgerliga medelklassamerikaner förstår”, suckade vårt liberala geni. ”Begriper du inte att det som hände dig bara hände för att dessa stackars pirayor var underpriviligierade och hungriga? Om du hade givit dem tillräckligt med mat och en rimlig chans här i livet, så skulle de aldrig ha anfallit dig såsom de gjorde. När hjälpte du en piraya sist? De har kämpat sig fram i århundraden medan din sort levat i överflöd. Tycker du inte det är dags att rollerna byttes om? Men inte nog med det, det är på grund av er vanliga amerikaner som de stackars oskyldiga pirayorna känner sig utanför i ert samhälle. Naturligtvis hyser de negativa känslor gentemot er eftersom ni aldrig vill ha något med dem att göra. Ni borde förstå att vi alla hatar det vi inte förstår. Vi måste integrera pirayorna i vårt samhälle, ha dem i våra simbassänger och badkar och introducera dem i våra floder, bergsbäckar och sjöar. Genom att umgås med pirayor varje dag, och genom att mata dem med så mycket de vill ha, kommer slutligen en broderskapsanda att utveckla sig så att vi och pirayorna kan leva tillsammans i fred, harmoni och fröjdefull mångfald för alltid. Men du, herr Vanlige Amerikan” – och här sticker den liberale ”samhällsvetaren” sitt finger rakt i ansiktet på dig – ”du kommer att vara tvungen att förändra dina onda vanor innan vi kan uppnå denna lyckliga värld!”
”Du är tokig!” replikerade du. ”Pirayor kan väl gå an i Amazonas djungler, men du är vansinnig om du tror att vi kan leva och umgås med dem varje dag. Vi och de hör helt enkelt inte ihop – och om du nu är så förälskad i pirayor, varför tar inte du en simtur med dem? Och om du tror att jag tänker spendera mina pengar och min tid med att mata dem och hjälpa dem föröka sig bara för att de sen ska kunna äta upp mig och min familj levande någon gång i framtiden, ja då min bäste Geniale Samhällsvetare, då får du tänka om!”
Och med det sparkade du hans klena lekamen nedför trappan.
Medan fallet fortfarande smärtade drog sig den liberale ”samhällsvetaren” tillbaka, hytte med sin spinkiga näve och ropade tillbaka till dig: ”Din generation är hopplös! Ni kommer aldrig att förstå behovet av att integrera och försörja pirayor. Men era barn kommer att förstå. Vårt ‘broderskapsprogram’ i grundskolan kommer att lära dem att det är deras plikt att leva ihop med och hjälpa de stackars pirayorna. De kommer att simma med dem varje dag i skolbassängen. Och det är bara första steget! Det finns ingenting som du kan göra åt saken!”
Gradvis tynade din tidigare vän liberalens röst bort, men nog gav han dig sannerligen något att tänka på, eller hur?

Jag hoppas att min lilla fabel om den liberale ”samhällsvetaren” och pirayorna har uppenbarat för dig dårskapen och dumheten hos det amerikanska folket, som låtit sig själva luras och skrämmas till att acceptera förvandlingen av sitt land till en kloak.
Moderna konservativa är även de en del av problemet. De vill inte skicka de hungrande pirayorna tillbaka till Amazonas djungler; allt de vill är att ”integrera” dem i lite långsammare takt. De skulle aldrig våga säga högt att vi inte alls borde leva tillsammans med pirayor – åh nej, de konservativa påstår att de älskar att leva tillsammans med pirayorna mer än någon annan! En del av deras bästa vänner är pirayor! Låt oss bara lära pirayorna att vara lite trevligare, undervisa dem i grannsämja och ge dem egna företagszoner så kommer vi snart att uppnå broderskap utan störande nedgångar på börsen och i ekonomin!
Naturligtvis är liberalerna och deras överherrar alldeles förtjusta över att ha den sortens ”konservativa” till motståndare. Det är därför som liberalerna och den kontrollerade median leende tolererar folk som Rush Limbaugh, William Buckley, Ronald Reagan och George Bush. De vet att den sortens lättlurade stackare inte utgör något reellt hot mot deras anti-amerikanska agenda. Men när en riktig patriot gör entré attackerar de skoningslöst med de vanliga nedsvärtande tillmälena ”fascist”, ”fanatiker”, ”hatare” och ”antisemit”. Vi måste lära oss att uppskatta den sortens attacker som hedersbetygelser, som en indikator på att Amerikas fiender är rädda för oss, rädda för det uppvaknande amerikanska folkets vrede.

Den liberale ”samhällsvetaren” återvänder
Nu verkar det som om herr Samhällsvetare har gått och blivit fågelälskare. Han har fortfarande mindre krämpor sedan fallet, men bara för att visa dig att han inte hyser några agg har han beslutat att bjuda in dig till ett möte med den organisation han arbetar hos, som kallas ”Fåglarnas välgörenhetssamfund”. Eftersom du alltid varit en fågelskådare och djurvän, och eftersom du dåraktigt tror att den liberale ”samhällsvetaren” lärt sig en läxa, tackar du ja till hans inbjudan.
På den överenskomna dagen inställer du dig i möteslokalen för att finna flera hundra andra människor, somliga med hemvist bland samhällsdräggen, men också många av det tomhövdade välbeställda folket som du sett vid allehanda välgörenhets- och ”världsförbättrande” tillställningar i stan.
All konversation i rummet upphör när vår ärade humanistiske vän, den liberale ”samhällsvetaren”, beslutsamt stegar sin väg förbi sina internationella bankirer och skattebefriade högdjur mot podiet för att hålla ett tal inför gruppen.
Han harklar sig och börjar tala:
”Välkommen kära vänner, tillika vänner av framåtskridande”, säger han, ”till detta möte med Fåglarnas välgörenhetssamfund. Jag vet att vi alla förenas i vår kärlek till våra befjädrade vänner, fåglarna, och jag vet att vi alla trängtar efter att få leda dem in i det nya årtusendet av utveckling och enighet och globalt samarbete och fred. Men fåglarna av denna värld hålls tillbaka av politiskt inkorrekta idéer och förlegade traditioner. Det kommer att vara Fåglarnas välgörenhetssamfunds mission att, under er välvilliga ledning, upplysa fåglarna och hjälpa dem att ändra sina vanor – allt givetvis med hjälp av skattefinansierade anslag beviljade av regeringen samt den hjälp från bakom kulisserna som mina bankirer och stiftelseledamöter här bredvid mig nedanför estraden kan erbjuda.
Vi åser fåglarnas värld med bestörtning och sorg. Överallt finner vi oenighet, kamp, missförstånd och konflikt. Vi kan se sparvarna för sig själva i ett hörn, ätandes frön och sjungandes sina sånger, samtidigt som örnarna befinner sig borta i ett annat avlägset hörn, fiskandes i havet och sjungandes tillsammans en helt annorlunda sång. Varje art och variant bland fåglarna tycks ha sin egen plats, sitt eget territorium och detta leder till konflikt. Varje fågelart har sina egna vanor, beteenden och språk, och detta leder till missförstånd bland våra befjädrade vänner. Det leder till större och större separation och isolation bland de olika typerna av fåglar, och vi måste alla självklart instämma i att detta inte duger i den här moderna världen av global enighet, fred och samförstånd. Jag vill kalla denna separation och detta missförstånd för ‘fågelrasism’.
Vi måste övervinna dessa problem. Vad vi kommer att göra är detta: Vi ska samla alla fåglar i världen och lära dem ett nytt levnadssätt – allt för deras eget bästa, givetvis. Örnen kommer att bygga sitt rede tillsammans med sparven, hönan med kråkan och kardinalen med mesen. Medels intimt umgänge kommer de slutligen att, vägledda av vårt omfattade omskolningsprogram som ska ersätta det gamla fågelrasistiska tankesättet som de äldre fåglarna nu lär ut till sina ungar, börja älska varandra. Efter ett fåtal generationer av påtvingad samlevnad kommer fåglarna att glömma sina gamla ondsinta vanor, och kommer inte att ha en aning om att de tillhörde särskilda arter en gång i tiden. Vi ska kalla detta fågelparadis för ‘Förenade fågelriket’.
Och därefter, mina vänner” och här börjar liberalens ögon att glimra, ”ska vi inleda vår plans sista fas, vilken verkligen utgör den slutgiltiga lösningen på fåglarnas alla problem. Vi ska lära fåglarna att det är dygdigt och önskvärt att de väljer sina partners från andra arter än sin egen. Svarta fåglar kommer att para sig med vita fåglar, röda med gula och så vidare. Vårt utbildningsprogram kommer att lära dem att det är den värsta formen av vidrighet och ondska att motsätta sig detta. Självklart vet vi att detta går tvärtemot fåglarnas instinkter, varför vi kan tänkas få lite problem i samband med det. Men inom ramarna för Förenade fågelrikets infrastruktur kommer vi att ha total kontroll över all utbildning och information som når fåglarna. Till och med deras fritidsaktiviteter kommer att stå under vår vägledning. Så vi är förvissade om att med tiden kommer våra ansträngningar att uppmuntra korsning mellan raserna att visa sig framgångsrika, och om att det kommer att finnas en ny sorts fågel i världen – en enda sorts fågel – en världsfågel – en sann medborgare i Förenade fågelriket, vars sinne och beteende formats under vår vetenskapliga vägledning, helt fri från de urgamla tendenserna till separation och konflikt.”
En enorm applåd ekar i mötessalen, och de välbeställda medlemmarna i publiken börjar plocka fram sina checkhäften för att lämna sina donationer till Fåglarnas välgörenhetssamfund. Men du hade suttit där och lyssnat artigt till denna smörja tillräckligt länge. Du tar ett språng upp på podiet, griper tag i mikrofonen och börjar tala:
”Ni är galna som ger pengar till det här spektaklet! Fåglarnas välgörenhetssamfund i helsike heller! Den här organisationen måste drivas av personer som hatar fåglar istället för älskar dem! Olika arters särskilda vanor och beteendemönster är resultatet av tusentals år av naturligt urval. Vare art är särskilt anpassad till sin miljö, både beträffande dess fysiska egenskaper och dess mentala utformning och beteende. Det är vad som får en nötskrika att inte bara se annorlunda ut än kardinalen utan även att bete sig annorlunda. Skillnaden i yttre egenskaper är bara en spegling av de inre genetiska skillnaderna som avgör hur de beter sig, vad de äter, hur de väljer partner och bygger reden, uppfostrar sina ungar och allt annat de gör. Om man tvingar dem att leva tillsammans och överge sina respektive levnadsmönster, kommer resultatet bara att bli konflikt, våld, förvirring och elände för deras del istället för det paradis ni utlovar! Deras naturliga medfödda skillnader är vad som gör våra befjädrade vänner till vad de är! Begriper ni inte det? Förstår ni inte att ni förstör allt det genom att få dem att beblanda sig med varandra, att ni bokstavligen skulle döda dem? Hur vågar ni försöka bryta ner allt vad som tagit Naturen och Skaparen årtusenden att bygga upp! Hur kan ni göra anspråk på att göra allt detta för fåglarnas bästa? Hur kan ni kalla er själva fågelälskare! Och låt mig ställa er denna fråga: Vad i helsike har egentligen ni att vinna på det här Förenade fågelriket-spektaklet? Varför kan ni inte bara lämna fåglarna i fred att leva som de alltid gjort, precis så som Naturen avsett?”
Längre kommer du inte förrän din gamle vän, den liberale ”samhällsvetaren”, vänder sig till ett par kraftiga män i mörka uniformer som sätter igång att avlägsna dig från scenen och föra in dig i ett avskilt rum där du blir bearbetad tillräckligt hårt för att hålla tyst en stund. Därefter kommer den liberale ”samhällsvetaren” in i rummet och tar till orda:
”Min vän, min vän, du har så mycket att lära och lära om här i den Nya Världsordningen. Jag kan inte tolerera att du tar dig för dumheter och sätter käppar i hjulet för våra genomarbetade planer. Men du har både kraft och energi som vi kan komma att ha användning för en vacker dag, bara du lär dig reglerna. Så jag berättar gärna om vad vi håller på med, eh, lite mer detaljerat. Har du hämtat andan tillräckligt för att ställa mig eventuella frågor?”
”Nåväl, jag ser att du inte är i skick att tala för ögonblicket. Här har du min näsduk. Torka bort det där hemska blodet. Jag tror att jag kan förutse dina frågor ändå.
Titta ut genom fönstret till vänster så ser du hur våra byggarbetslag lägger sista handen vid vårt senaste byggnadsprojekt. De arbetar med ett nätverk av vajrar, bygger en stor kupol, bara en av många stora nätverkskupoler som vi just nu bygger inom vilka själva Förenade fågelriket kommer att ligga. Vi har upptäckt att de stackars fåglarna inte vet vad som är bäst för dem och att de oavbrutet försöker finna på vägar att flyga bort från oss, så vi bygger dessa nya hem åt dem i vilka vårt gigantiska sociala experiment kan äga rum. Jo, det är så sant, somliga har kallat dem för burar, men vi föredrar att kalla dem för centralplanerade bostadsprojekt. Och givetvis finns det många fåglar utanför kupolerna som fortfarande lever enligt det gamla sättet, men snart kommer vi att ha tillräckligt med omskolade fåglar i våra fredsbevarande styrkor som tränats att attackera sina kamrater som vägrar underkasta sig vårt välgörande styre, och jag kan med säkerhet förutsäga att inom några få år kommer Förenade fågelriket att omfatta samtliga fåglar. Det kommer helt inte att finnas något ställe att flyga till som inte redan står under vår centrala administration. Och då kan vi inleda den sista fasen i vår underbara plan.”
Hänförd av sin egen entusiasm låter han för några få ögonblick sin mask av välvilja falla: ”Oj, jag glömde nästan bort din sista närgångna fråga. Du vill veta vad vi får ut av det här, vilka våra personliga motiv är bakom denna plan för sociala förändringar bland fåglarna. Jag tycker mig vagt minnas att du även ifrågasatte vår rätt att kalla oss för ‘fågelälskare’. Nå, vi är fågelälskare på sätt och vis. Vi vill ha en värld fylld av fridfulla fåglar, precis som vi sa. Fridfulla och fogliga. Vi vill ha en värld av välskolade fåglar, precis så som vi utlovar. Skolade av oss – till att göra vad vi vill att de ska göra. Vi vill ha en värld av fåglar som glömt sina egna traditioner och arv, eftersom dessa gamla vanor kan komma i vägen för våra planer, och kan komma att utgöra grunden för inbördes lojalitet och sammanslutning bland en del fåglar. Och det vill vi inte. Vi vill att deras lojalitet ska vara uteslutande gentemot oss, bara gentemot Förenade fågelriket.”
Och nu vänder han sitt ansikte direkt mot dig, med sin krökta näsa bara ett par centimeter från din, och avrundar sitt lilla föredrag: ”Då kommer det att bli mycket lättare för oss att utöva vår kärlek till fåglarna. Vi gjorde allt för kärleken till fåglarna!” Och medan han hotfullt kastar lömska blickar i ansiktet på dig kan du urskilja lukten av rått kött i hans andedräkt, och du kan se en tjock droppe blod på hans pulserande underläpp. Och i droppen skymtar en liten vit fjäder.

Dessa ”fågelälskare” säger att de älskar dig med!

Jag har mycket lite att tillägga till denna fabel om den liberale
”samhällsvetaren” och Fåglarnas välgörenhetssamfund, utöver att samma sorts folk som här gör anspråk på att vara fågelälskare även påstår sig översvämma av kärlek till dig med.
Och om du inte kan genomskåda detta nonsens om ”världsregering”,
”fredsbevarande styrkor”, ”raslig mångfald”, ”nationernas demokratiska samvälden” och allt liknande, då är varken du eller din familj något annat än en munsbit på deras middagsbord, och du kommer att förtjäna precis vad du får.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om
wpDiscuz