People I Know

I People I Know, spelar Al Pacino en ovårdad medelålders publicistjude i den hektiska och livliga staden New York. Hans rollkaraktär, Eli Wurman, längtar efter att ge sitt liv en djupare mening genom att hålla sin samhällsaktivism av modell 60-tal vid liv, allt medan världen omkring honom bryr sig allt mindre om sådana saker.

Eli`s värld är en väldigt judisk sådan. Hans närmast bekanta är näst intill alla judar och de flesta av dem har blivit väldigt inflytelserika inom media och politik. Trots att många av dem var hans kamrater under 1960-talets ”medborgarsrättskamp”, åtnjuter de flesta av dem numera bara sin makt och prestige och finner inte den svart/judiska alliansen tjänlig längre.
Herr Wurman`s karriär är dalande. Han har blivit något av en föredetting. Trots sin juridiska examen vid Harvard har han fortsatt att aktivera sig i samhälleliga engagemang, istället för att klättra på bolagsstegen.
Som publicist för sin tids stjärnor, gjorde Eli en god inkomst. Många av dessa stjärnor har dock fallit bort sedan den tiden, och lämnat Eli ensam kvar.
Allt eftersom hans karriär bleknar fortsätter han att lyfta upp sin sinnesstämning med politiskt engagemang.

Eli är bekymrad över att ett antal nigerianska illegala invandrare skall deporteras på initiativ av New Yorks borgmästare. Han försöker använda sina kunskaper som publicist för att organisera en stödgala för främlingarna. När han vänder sig till sina rika judiska före detta kamrater finner han det väldigt svårt att skramla ihop pengar till stöd för nigerianerna. Hans gode vän och doktor, spelad av Robert Klein, talar om för honom att sedan borgmästaren antagit en hårdare linje är en promenad i Central Park nu mycket säkrare än innan.

Al Pacino är mästerlig i denna svåra framställning. Eli Wurman`s rollkaraktär är så komplex, och Pacino för ihop allt med synbar lätthet. Wurman`s rollkaraktär är en märklig kombination av en Mickey Cantor, en Jerry Rubin och en Charles Bukowski. Han spelar en politiskt medveten jude från södern som bor och arbetar i New York City. Han är en kronisk pillermissbrukare som vacklar på gränsen, motiverad av den svarta kampen, nära sammanbunden till den mäktiga New York-judiska lobbyn – likväl präglad av sitt georgianska släpiga tal och bakåtvända folkstil.

Filmen blir riktigt intressant då han möter den inflytelserika och politiskt mäktiga juden Elliot Sharansky, spelad av Richard Schiff. Sharansky är en före detta medborgarrättskämpe som blivit en storfräsare inom politiken i New York City. Han, i lag med många av Eli`s före detta bekanta, har format en hemlig storekonomisk judisk sammanslutning som påverkar New Yorks politiska kampanjer. En bland många av deras metoder för att påverka politiken är att de styr opiumtillhåll i de finare delarna av New York City, där unga vita modeller utnyttjas som lyxhoror för dem själva och deras politiska bekanta. Därefter tar de bilder på dessa aktiviteter och använder dem för utpressning av sina vänner och rivaler. Och när inte de går enligt planerna visar de också att de är redo att ta till mord som problemlösning.

Den här filmen chockerar publiken med dess framställning av judar. Den visar på judisk korruption och kungör med våghalsig frigjordhet den judiskt politiska och mediala makten. Budskapet går fram med sådan kraft att den penetrerar även den mest tjockskalliga av svenskar, att inte ens det mest TV-hjärntvättade sinne kan misslyckas att förstå det. Budskapet är så rättframt att till och med Julius Streicher skulle kunna känna avund.

Sharansky`s karaktär och hans organisation kan jämföras med, om de inte är direkt formade efter, Abe Foxman och Anti Defamation League av B’nai B’rith; med full tystnadsplikt samt maffia och Israeliska band. Sharansky har en israelisk livvakt och judiska maffiakompanjoner. Sharansky visar även sitt hyckleri mot den svarta befolkningen. Ett exempel på detta är att trots att han själv har varit en ”medborgarrättskämpe”, är han rädd för att möta en svart pastor av modell Al Sharpton. Till slut gör han ändock det, men med stor tveksamhet, efter att ha blivit fjäskad för och till och med utpressad av sin gamle vän Eli. Då negerpastorn och Sharansky hamnar i ett verbalt slagsmål bryter Eli det hela genom att säga: ”Vi är alla i samma lag här!” – ett sannerligen talande påpekande. Till slut blir de övertalade om att samarbeta för gemensamma mål – allt medan de egentligen föraktar varandra – att inför publik visa stöd och påhittat intresse för de nigerianska främlingarna.

Filmen belyser många andra sanningar vad gäller judarnas mentalitet. Téa Leoni spelar en blond ”supermodell” som är beroende av droger och prostituerar sig i ett av Sharansky`s opiumtilhåll. Då hon kommer över förödande uppgifter och bildbevis på hennes judiska ägare, blir hon våldtagen och mördad på så vis att man ska tro att hon ska ha blivit ett simpelt offer för en överdos.

En annan intressant växelverkan mellan judar och icke-judar är relationen mellan Eli och hans brors änka, spelad av Kim Basinger. Hon är en blond småstadskvinna från Virginia som blir förälskad i sin svåger. Denna kärleksaffär är ett väldigt realistiskt skådespel av den icketroende och världsliga judens vanliga begär att para sig med en vit kvinna. Detta påminner om den senaste militanta judiska filmen, The man who cried, där huvudkaraktärens judiska far emigrerar från Ryssland för att bli en framgångsrik filmproducent, hittar en blond fru, och blir far till flera blonda barn. På detta sätt har negern och juden faktiskt en del likartade drag i det verkliga livet. Medan de känner djupt hat för Arierna, härstammar detta till viss del från deras avundsjuka önskan att vara Arier. När en ovan beskriven jude uppnår en viss grad av ekonomisk framgång, nekar han den judiska systern för en mer attraktiv vit maka.

Den här filmen har också en annan viktig underton. Det är det växande, men fortfarande mer eller mindre accepterade, splittringen mellan den traditionella vänsterjuden — sorten du kanske finner på Pacifica radio eller National Lawyers Guild, här representerad av Eli Wurman — och den mer politiska och flexibla nykonservativa högmaktsjuden som har övergett traditionella vänsterideal till förmån för grovt maktrofferi, porträtterad i verkliga livet av David Horowitz, Allan Dershowitz, Abe foxman etcetera, och porträtterad i filmen av Elliot sharansky.

People I Know kommer knappast bli en enorm kommersiell succé. Den är lite för tung vad gäller dialogerna för den genomsnittliga Terminator- och sportpubliken. Detta, i kombination med det faktum att judiska grupper som ADL inte kommer sitta tyst och acceptera detta, får mig att tro att denna film inte kommer åtnjuta någon längre speltid.

Hursomhelst, det vi har nu är en fantastisk, men en liten, möjlighet att nå ut till den allmänna publiken med det mest viktiga meddelandet vi kan bibringa dem: realiteterna kring judisk makt och tänkande. Denna film har sådana stora namn att det kommer att vara väldigt enkelt att övertyga den vanliga vita personen att hyra den, så länge den finns kvar för uthyrning. Alla som läser denna artikel borde uppmuntra alla de känner att gå och hyra den på en gång. Genom att bara tala om för dem vilken utomordentligt bra film det är, vilket bra jobb Al Pacino gör, borde vara nog för att få vilken filmtittare som helst motiverad. Man behöver inte ens gå in på politik. Det själva faktumet att det är judar som gjort själva filmen gör budskapet än mer klart. Den kan inte avskrivas som endast ”antisemitisk”.
People I Know släpptes först sent 2002 som ”flygplansfilm” på olika flygbolag, sedan i Europa och Australien direkt på video. Den visades på Sundance Film Festival där den blev varmt mottagen.

I Nordamerika blev premiären fördröjd på grund av World Trade Center-bombningarna. Eli`s kontor var nämligen i World Trade Center under originalinspelningen. Det fanns också en scen då WTC kollapsade i originalinspelningen. Så, de klippte och gjorde ett par omtagningar för att ta bort detta potentiella störande element från filmen samt för att undvika att associera de oetiska judarna i filmen med de judar som arbetade på WTC.

För att se om den allmänna, stora ickepolitiska publiken skulle snappa upp samma budskap av filmen som jag gjorde, så kikade jag runt på recensionerna på Internet Movie Data Base, där en recensent sade:
Jag har nyligen sett denna film and den är ganska bra (7/10 2002). Jag är inte en stor konspirationsknäppis, men hursomhelst målar den här filmen upp en VÄLDIGT dunkel bild av det (uppdiktade?) politiska landskapet i New York. I filmens hjärta är det en grupp av judiska professionella som gör alla sorts olika saker för att förhindra borgmästarens omval. Den föder sig på vanliga uppfattningar om det judiska maktsystemet i Amerika. Ja, den faktiskt sensationerar deras illavarslande roll. Förbannat intressant, men har du någonsin sett en film som sätter det judeamerikanska folket i dåligt dager? Detta skulle i sådana fall vara denna film.

Tydligen gick meddelandet in hos Joe Public.

Jag skulle säga att People i Know är den viktigaste filmen detta år. Varje svensk borde se den. Miramax har gjort oss en stor tjänst här. Låt oss sprida budskapet och se till så denna film gör gott.

Originaltext: National Vanguard

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments