Dagens datum 24 april: Denna dag återvänder den finlandssvenske polarfararen Nordenskiöld efter Vegaexpeditionen. Nordenskiöld hade funnit och genomseglat Nordostpassagen.
MOTSTÅNDSRÖRELSEN. Lördagen den 26 juli besteg aktivister från Nordiska motståndsrörelsen Galdhöpiggen. Här kommer en personlig betraktelse från fjällturen.
Aktivist med tyrrune-fanan.
Fredag eftermiddag möttes svenska och norska aktivister i Lillehammer. Efter en måltid satte vi kurs mot Jotunheimen. Några timmars bilkörning senare ankom vi Spiterstulen och turiststugan där som ligger 1100 meter över havet. Härifrån skulle vi inleda vandringen mot Galdhöpiggen nästkommande dag. Vi parkerade bilarna, gick en bit från turiststugan och slog läger. När tälten var uppsatta hade mörkret redan fallit på och det var dags att lägga sig.
Nästa morgon gav vi oss iväg uppåt från Spiterstulen. Solen var framme och vi gick oss snabbt varma. Efter en stund var det därför gott att få smaka på det friska, kalla fjällvattnet när vi fyllde på våra vattenflaskor längs vägen.
Turen mot Nordens högsta topp är naturligtvis rätt så brant. Vi tog oss fram över stenar under större delen av vandringen. Ungefär halvvägs upp avslöjade sig glaciären Styggebreen nedanför oss. Vid denna tidpunkt passade det bra att ta en paus. Efter att vi hade ätit och njutit av utsikten i lugn och ro begav vi oss vidare. Då vi hade lagt ännu fler höjdmeter under oss fick vi syn på målet: Den karakteristiska stugan på toppen av Galdhöpiggen, 2469 meter över havet.
Att vandra på Nordens högsta berg är majestätiskt i sig självt, men det blev inte mindre mäktigt då vi tog fram Motståndsrörelsens fana och vandrade den sista sträckan mot Galdhöpiggen på rad bakom tyrrunan. På toppen fanns en betydande folksamling och vår ankomst gick inte obemärkt förbi. Under en stund vajade fanan som högsta punkt i Norden. Vädret var fortsatt fint och milt. Vi satte oss och skådade ut över det storslagna landskap som omgärdade oss. Vi tog oss god tid, åt och slappnade av.
Vandringen ned gick snabbare än upp. Längs vägen märkte vi Tors vrede på avstånd, men det blev endast några få doppar duggregn då och då. Jag var inte den enda som kände att benen började bli alltmer trötta. På vägen upp hade vi passerat kortare sträckor med snö och nu utnyttjade flera detta till att sätta extra fart genom att glida på det vita underlaget. Kanske bidrog uttalanden som ”Sisten ner är en ’demokrat’!” till att gruppen inte kom ner i lika samlad formering som på vägen upp.
Så småningom var vi tillbaka vid Spiterstulen. I stället för att övernatta på samma plats bestämde vi oss för att packa ihop och påbörja tillbakafärden. Vi körde söderut och ankom Lillehammer sent på kvällen. Efter ett kort stopp körde Näste 4 vidare mot Sverige, medan resten slog sig till ro för natten. Söndag morgon inleddes den sista delen av hemresan för oss som hade övernattat i Lillehammer.
Under dessa dagar fick vi tala om ämnen som angår vår kamp och utbyta erfarenheter från båda sidorna av gränsen. Tiden vi tillbringade i bil gav också rikligt med tid till skämt och skoj. Jag vill tacka våra svenska kamrater för resan och ser fram emot att mötas igen vid annat tillfälle. Avslutningsvis vill jag passa på att understryka, på uppmaning av våra svenska kamrater, hur praktfull Jotunheimen är. Det är den verkligen!
Artikeln är ursprungligen publicerad på Nordfront.net.
Hoppa till huvudinnehåll
