Överlevare berättar om de allierades terrorbombning av Dresden

Dagens datum 13 februari: Denna dag 1945 genomförde de allierade en gigantisk massaker i den tyska staden Dresden. Nu återges några av de överlevandes berättelser om eldstormen i Dresden.

dresden-bodies1

Denna dag inledde britterna och amerikanerna terrorbombningen mot Dresden. En väldig flygarmada på 2500 flygplan öste sammanlagt 850 000 bomber över den försvarslösa staden i fyra anfallsvågor.

Tidigare terrorbombningar av tyska städer hade utlöst eldstormar mer som en bieffekt, än avsiktligt. Anfallet mot Dresden var minutiöst planerat för att orsaka just en eldstorm. En eldstorm uppstår när en eldsvåda är så kraftig att luften som elden behöver för hålla igång sugs in i elden från omkringliggande områden med orkanstyrka. I Dresden blev eldstormen så kraftig att människor och även träd sögs in i eldhavet.

Såväl Winston Churchill som Royal Air Forces befälhavare Arthur Harris ansåg att bombningarna mot tyska städer, så kallade ”moralbombningar”, skulle riktas mot civila i syfte att bryta ner deras moral.

Winston Churchill, en odömd krigsförbrytare.

Winston Churchill, en odömd krigsförbrytare.

Nordfront har tidigare skrivit om bombningen av Dresden och återger i denna artikel berättelser från några av dem som överlevde denna allierade förintelse:

Jag snubblar över en fallen kvinna och när jag ligger bredvid henne ser jag hur hennes kläder brinner bort. En sinnessjuk rädsla griper mig och från denna stund upprepar jag en enda enkel mening för mig själv: ”Jag vill inte brinna till döds – nej, nej, inget brinnande – jag vill inte brinna!

Vad jag såg var så fruktansvärt att jag knappt kan beskriva det. Döda, döda, döda överallt. Några helt svarta som kol. Andra helt orörda, liggandes som om de sover. Kvinnor i förkläden, kvinnor med barn som sitter i spårvagnarna som om de bara hade nickat till. Många kvinnor, många unga flickor, många små barn, soldater som endast kan identifieras som sådana på grund av deras metallspännen på sina bälten, nästan alla av dem nakna. Vissa fastklamrade vid varandra i grupper som om de klöser på varandra.

På min vänstra sida ser jag plötsligt en kvinna . Jag kan se henne än idag och jag kommer aldrig att glömma det. Hon bär ett knyte i famnen. Det är en bebis. Hon springer, hon faller, och barnet flyger i en båge in i elden. Det är bara mina ögon som tar in detta, jag själv känner ingenting. Kvinnan förblir liggande på marken, helt stilla.

(Margaret Freyer, överlevare)

Efter mycket kort tid tvingades vi sätta på gasmasker och skyddsglasögon. Rök och ångor strömmade in i källarväggarna från källarna på båda sidor. Det fanns däremot inga gasmasker för spädbarn. De som led mest var de äldre och barnen. Med egna ögon tvingades jag se på när en tre veckor gammal bebis kvävdes i armarna på sin mor.

(Tysk kvinna och överlevare)

När brandbomberna föll klamrade sig fosforen fast vid kropparna och förvandlade dem till mänskliga facklor. Skriken från dem som brändes levande lades till ropen från dem som ännu inte drabbats. Det behövdes inga signalljus för att leda den andra vågen av bombplan till sitt mål, eftersom hela staden hade blivit en gigantisk fackla. Dresden hade inget försvar, inga luftvärnskanoner, inga strålkastare, ingenting.

(Victor Gregg, brittisk krigsfånge, överlevare och författare till boken Dresden: A Survivor’s Story)

En del människor hade mött extremt obehagliga slut, när centralvärmesystemet träffades och källaren översvämmades med skållande hett vatten. Människor som hade tagit sin tillflykt till de statiska vattentankarna hade också till viss del kokats ihjäl. Vattentanken på hörnet av Muschinski-Strasse hade till exempel kokas upp av den intensiva hettan från nattens eldstorm. En hög av lik, vars hudar var hummerröda från hettan, flöt i vattnet.

Dessa eldstormar var i storleksordningen 600°, 800° eller till och med tusen grader Celsius. Detta förklarar eldstormvindarnas kolossala våld. Individer slängdes runt och flög som marklöpare längs gatorna samtidigt som orkanen slet alla kläder från deras kroppar. De skaror av människor som försökte fly i säkerhet greps av tornadon, kastades in i lågorna och brändes levande. Det var en förintelse i ordets rätta bemärkelse.

(S.S. Obergruppenführer Kehrl)

Det är inte möjligt att beskriva! Explosion efter explosion. Det var obegripligt, värre än den svartaste mardröm. Så många människor var fruktansvärt brända och skadade. Det blev allt svårare att andas. Det var mörkt och vi alla försökte lämna denna källare med overklig panik. Döda och döende människor trampades på.

Vi såg fruktansvärda saker: kremerade vuxna som krympt till storleken på små barn, bitar av armar och ben, döda människor, hela familjer brända till döds, brinnande människor som sprang fram och tillbaka, brända bussar fyllda med civila flyktingar, döda räddningsarbetare och soldater. Många ropade och letade efter sina barn och familjer, och eld överallt, överallt eld. Jag kan inte glömma de fruktansvärda detaljerna. Jag kan aldrig glömma dem.

(Lothar Metzger, överlevare)

Minnet som har varit så levande i mitt sinne var att se och höra människor instängda, ståendes i den smälta, brända asfalten som levande facklor, skrikande på hjälp som var omöjlig att ge. Vid tillfället var jag alltför avtrubbad för att fullt ut ta in detta illdåd, men efter att jag var ”säker” på sjukhuset, insåg jag dess konsekvenser och hamnade i ett fullständig nervöst sammanbrott. Jag var tvungen att vara bunden till min säng för att hindra mig från att allvarligt skada mig själv fysiskt. Där skrek jag i timmar och timmar bakom en stängd dörr, medan en sjuksköterska stannade vid min säng.

(Elisabeth, överlevare)

Vi staplade dem som tegelstenar. Jag såg tusentals och åter tusentals döda människor, men kunde inte hitta en enda person i uniform. De var alla civila.

(August Kuklane, estnisk Waffen SS-soldat och överlevare)

Unga kvinnor bärandes på sina barn sprang upp och ner för gatan med deras klänningar och hår i brand och skrek innan de föll till marken, eller tills de kollapsande byggnaderna rasade över dem.

(Tysk överlevare)

Jag kunde se avrivna armar och ben, stympade överkroppar och huvuden som hade slitits från sina kroppar och rullat iväg. På vissa platser låg liken fortfarande så tätt att jag var tvungen att göra en väg genom dem för att inte trampa på armar och ben.

(En schweizare på besök i Dresden två veckor efter terrorbombningen)

Rekommenderad läsning:
Eyewitness: The Bombing of Dresden, February 1945
The Fire-bombing of Dresden – An eye-witness account
I survived the bombing of Dresden and continue to believe it was a war crime
David Irving: Apocalypse 1945 – The Destruction of Dresden

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

3
Lämna en kommentar

Please Login to comment
3 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
3 Comment authors
TobiasSverkerFimbultyr Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Fimbultyr
Medlem

Min Mormors Mor mördades i eldstormen i Dresden. Vi glömmer det aldrig! Men jag önskar inget ont över dem som gjorde det.

Sverker
Medlem

Det kommer en dag, när mänskligheten förstår att allting var tvärtom, att det var det tyska folket som förgäves försökte försvara sig, som av en hel värld blivit förtalat/misshandlat/utsuget, av en fruktansvärd maktklick, som hjärntvättat denna värld, för sin patologiska girighets skull.
Och då blir det mycket tråkigt för den där den där klicken.
Oy wey!

Tobias
Medlem

Dessa judisks avskum som orkestrerar allt
Ni kommer att hänga i änden av ett rep när folket har sagt sitt
Hell seger