KULTUR. Finns det ”självhatande judar” och hur kan detta självhat ta sig uttryck? Petri Mikkonen försöker sätta sig in i Otto Weiningers tankevärld.

otto_weininger

I nådens år 1880 föddes ett judiskt gossebarn i Wien. Han fick namnet Otto Weininger och hans livs stora olycka var att han blivit född, eller åtminstone att han blivit född som jude. Det var inte så att folk var otrevliga mot Otto Weininger på grund av dennes judiskhet och inte heller blev han förföljd, gasad eller utrotad. Åtminstone inte av andra. Problemet var att Otto Weininger avskydde judar.

Gossebarnet växte upp till en tämligen intelligent ung man som läste filosofi, psykologi och om naturvetenskaperna samt bekantade sig med skrifter som då var på modet, så som exempelvis verk av Strindberg och Ibsen. Dessutom konverterade han till protestantismen och kom på att han är homosexuell. Det verkar som att Otto Weininger verkligen hade himmelens makter emot sig, ty det var sannerligen inte bäddat för ett lyckligt liv åt honom – förutom judar, så avskydde han nämligen också homosexuella.

Filosofiskt lagd som han var så sammanfattade han sina tankar i skriften ”Geschlecht und Charakter” (Kön och karaktär), i vilken han går till hårt angrepp mot judar, homosexuella och även kvinnor. Weiningers dualistiska tankevärld rör sig kring motsatserna ”manligt” och ”kvinnligt”, där dessa inte bara representerar abstrakta motsatsförhållanden i stil med ”gott” och ”ont” utan är starkt sexuellt laddade begrepp.

I det stora hela följer han dock den sedvanliga formen: manlighet står för den aktiva entiteten och förknippas med egenskaper som genialitet och logik. Kvinnan däremot står för det passiva och representerar irrationalitet och lusta. Mannens plikt är att bli ett geni, medan kvinnans öde är av helt och hållet sexuell natur: antingen blir hon prostituerad eller mor. Eller lesbisk.

En annan huvudtes som Weininger för fram i sin bok är att judarna är feminina och därmed besitter alla kvinnliga egenskaper, som han redan förklarat vara negativa. Därmed är judar amoraliska, begriper sig inte på begrepp som ”gott och ont” – ja, judarna är till och med själlösa! Inte konstigt att Weininger kände sig illa till mods. En mer intressant detalj är att Weininger sammankopplade sin tids dekadens med att samtiden (dvs. början av 1900-talet) var effeminerat och judiskt. Han var samtida med sina stamfränder Karl Kraus och Ludwig Wittgenstein, som gick i liknande tankegångar.

Karl Kraus var en jude som verkade i Wien som satiriker, huvudsakligen i sin egen tidning Die Fackel (Facklan). Han drev med tysk kultur, Tyskland och nationalismen – men också med den judiska (freudianska) psykoanalysen och sionismen. I texten ”Eine Krone für Zion” (En krona för Sion) häcklade han Theodor Herzl, som är känd som den moderna sionismens grundare. Senare tog han avstånd ifrån judendomen och ville verka för judisk assimilation. Ludwig Wittgenstein var en judisk och homosexuell filosof som jag ämnar återkomma till, då han förtjänar sin egen artikel. Såväl Kraus som Wittgenstein såg likhetstecken mellan ”det moderna” och ”det judiska”.

Men för att återgå till Weininger, så kan vi nämna att Jerusalem Post har uppmärksammat denna något svarta får av den judiska stammen. Skribenten Sarah Honig beklagar sig över att Weininger gjorde ”hårresande antropologiska observationer” om att judens hår för tankarna till negern, samt att judens skallform påminner om den kinesiska eller malaysiska formen. Givetvis kan vi förstå att detta är ”hårresande” för judarna, som vill hävda att raser inte existerar samtidigt som de menar sig vara renrasiga judar.

Otto Weininger såg igenom sin tids judiska illusioner men knäcktes av sin egen fysiska uppenbarelse. Han insåg att juden ingalunda är det överlägsna herrefolket som dess apologeter hävdar. Det filosofiska fuskbygget som han konstruerade är ingenting annat än kuriosa för den historie- och filosofiintresserade och numera är det få som ens känner till namnet på dess upphovsman. Weininger dyrkade Beethoven som ”geni” och valde att år 1903 avsluta sitt korta liv i samband med utgivningen av sitt verk i samma rum som tonsättaren dog i. Adressen var Schwarzspanierstraße 15, Wien.

Författaren av denna text anser att Weiningers förtidiga död mycket väl kan ha varit en förlust för mänskligheten. Ifall denne tänkare, som tydligen hade hysteriska drag och komplex som de flesta av oss bara kan ha mardrömmar om, hade fått mogna ett litet tag till, så är det möjligt att han utvecklats till en konstruktiv kritiker av det judiska storhetsvansinnet. Nu blev hans verk mer som skott avfyrade i mörkret – planlösa skott mot judar, homosexuella och kvinnor – med en avgrund av självhat som grund.

/Petri Mikkonen

Källor:
Otto Weininger – Sex and Character
Sten Andersson – Filosofen som inte ville tala
Ray Monk – Ludwig Wittgenstein: Geniets plikt


  • Publicerad:
    2017-01-12 21:55