Niklas Frost, aktivist i Motståndsrörelsen, greps den 21 oktober förra året klockan 00.50. Hans signalement stämmer överens med en beskriven gärningsman som nyss enligt vittnen utfört en misshandel ett stycke bort i centrala Sundsvall. Ett av vittnena är sambo med en polis i tjänst i Sundsvall denna kväll, hon följer efter Frost från brottsplatsen till en närbelägen OK/Q8 där han även efter hennes tips blir gripen. Frost anhålls efter ett beslut från tjänstgörande jouråklagare. Fyra vittnen till misshandeln pekar senare ut Frost vid en vittneskonfrontation. En blodfläck från offret hittas även på Frosts jacka, solklart fall! Eller?

Att våra domstolar inte behandlar oss patrioter rättvist är ett faktum. Med politiskt tillsatta nämndemän och lagar stiftade av destruktiva krafter kan man väl inte ens i sin vildaste fantasi tro att det skall gå rättvist till. Nu är det inte riktigt vår stil att skriva ”stackars oss” reportage. Denna artikel är inte en snyftartikel utan snarare skall den ses som ett nutidshistoriskt dokument över hur Sverige är idag.

Beskrivning av kvällen
Den aktuella kvällen började med att Frost satt hemma hos en vän och drack några öl i glada vänners lag. Frost har, bara två veckor tidigare, just kommit ut från ett fängelsestraff på ett och ett halvt år (även i det fallet en mycket tveksam dom). Därför var det extra trevligt att kunna umgås litet med vänner och bekanta. De beslutade sig för att hela sällskapet skulle ta en taxi in till Sundsvall för att besöka en lokal krog. Den aktuella krogen visade sig dock vara full så sällskapet drog vidare. Under denna förflyttning uppfattar en i sällskapet, Stefan, att en av hans kamrater är i bråk med en okänd person (Karlsson). Stefan reagerar då snabbt och går fram och slår till Karlsson i bakhuvudet med följd att han själv får en svår fraktur i handen.
Karlsson sliter av sig kavajen och attackerar Stefan de brottas ett tag men separeras snabbt av vänner från de båda sidorna, däribland Frost.
Eftersom hela tumultet var ganska högljutt väljer Stefan att springa därifrån innan polisen dyker upp, dessutom stack det ut ben ur handen på honom.
Niklas Frost funderar litet på hur han skall agera i detta ärende, hans tilltro till polismakten i allmänhet och rättsväsendet i synnerhet är inte stor så även han beslutar sig för att bege sig ifrån platsen. Under tiden Frost och en kamrat förflyttar sig ringer Stefan de båda och vill träffas, de bestämmer att träffas på OK/Q8 i närheten.
Trion möts och hinner diskutera kanske en minut innan polisen kommer och griper dem.

Polisarbetet
Polisen har fått tips om två möjliga gärningsmän som av ett vittne som för övrigt är sambo med en polis som är i tjänst i Sundsvall denna kväll, vi kan kalla henne polissambon. Hon berättar direkt till polisen vilka två personer som sprang från bråket och tillägger även att den tredje killen med smuts på ryggen, nedblodad tröja och massakrerad hand inte har något med saken att göra, honom har de bara mött upp på platsen.
De tre förs till polisstationen där de förhörs. Polisen kollar även upp deras bakgrunder och släpper direkt både Stefan och den andra personen men man behåller Frost eftersom han är huvudmisstänkt.
Kort efter Frosts anhållan arrangerar Sundsvallspolisen en vad de tycker är en professionell fotokonfrontation. De visar olika vittnen tio olika bilder alla på män födda -85 varav en är på Frost, de tar alltså INTE med bilderna på de andra som de grep på platsen. Alla vittnen pekar ut Frost med motiveringen att han är den enda som är lik någon som tillhörde de som setts på plats; rakad, mörkklädd och vältränad.
Några av Frosts kamrater ringer polisen och försöker förklara att de har tagit fel man, men de svarar bara ”Nä nä nä oss lurar ni inte. Vi har så mycket på Frost, vi vet att det är rätt man, ni vet väl att det är straffbart med mened.”

Vittnena
De vittnen som pekade ut Frost var målsägaren (Karlsson) hans flickvän (Tina) och två av Karlssons arbetskamrater, Skoglund och Larsson.

Karlsson
Målsägaren Karlsson uppgav i tingsrätten att han egentligen inte ville göra en rättssak av händelsen då han tycker att det inte är ”en så stor grej”. Samtidigt har han begärt skadestånd och var blixtsnabb med att ge polisen ett signalement så de lättare skulle kunna gripa någon. Vidare försöker en av Frosts kamrater ringa och tala förstånd med honom angående fallet och erbjöd honom till och med ersättning men att det inte behövde bli någon rättssak. Även detta kände Karlsson att han var tvungen att berätta till Sundsvallspolisen. Detta gör att man kan konstatera att Karlssons uttalanden om att han inte ville att detta skulle avgöras i rätten var falska.
Karlsson var tämligen säker på att Frost var gärningsmannen, trots att slaget kom bakifrån, i samtal med polisen och i tingsrätten. I hovrätten är han inte lika säker utan säger då att han faktiskt kan ha haft fel.

Tina
Tina var kvällen då det hela hände nykter. Hon skjutsade sin pojkvän Karlsson och hans kamrater till Sundsvall för att de skulle gå på krogen.
I förhör, tre dagar efter händelsen med polisen, minns Tina att gärningsmannen bar en mörk jacka med dragkedja och eventuellt en luva.
I tingsrätten med polisens fotokonfrontation på näthinnan säger hon sig vara hundra procent SÄKER på att Frost är den aktuella gärningsmannen, hon begär även ett vittnesstöd som bland annat säger till henne att om någon av de hemska korthåriga killarna så mycket som tittar för länge på henne på stan skall hon direkt ringa polisen. De kommer då att gripas för att indirekt ha hotat henne.
I hovrätten kommer Tina på att hon inte orkar vittna om och åberopar då att hon ju faktiskt är Karlssons sambo och därmed kan räknas som nära anhörig, sådana behöver inte vittna under ed. Åklagaren beslutar då att spela upp en bandinspelning av vittnesmålet med fröken 100% från tingsrätten. Till saken skall även nämnas att tingsrätten la stor vikt vid just Tinas vittnesmål.

Skoglund
Detta vittne uppgav i hovrätten att han denna kväll druckit 8-10 starköl, men att det inte var mycket för honom. Han uppger vidare att han tror att det är Frost som är gärningsman men är inte säker.

Larsson
Detta vittne säger att gärningsmannen höll i en flaska som han slog i Karlssons huvud, han såg både flaskan och glasskärvorna på marken efteråt. I hovrätten är Larsson helt plötsligt inte säker på att det var en flaska längre. Han säger dock att han tydligt minns att gärningsmannen hade en mössa eller luva på huvudet. Vilken av de två huvudbonaderna han bar kunde han inte avgöra eftersom det var så mörkt ute. Han kunde dock peka ut Frost vid fotokonfrontationen. Han blir tillfrågad om han direkt kände igen Frost under konfrontationen och säger då att han kunde utesluta de andra. Han sa att han tydligt mindes att gärningsmannen var längre än honom själv, eftersom han själv är 1.80 trodde han att gärningsmannen var mellan 1.85 och 1.90. Frost är 1.72 och Stefan är 1.86. Detta tog inte Tingsrätten hänsyn till.

Polissambon
Denna kvinna är ute och åker i sin bil då hon får syn på att ett gäng står och verkar gruffa med varandra på stan hon ser att en av personerna är blodig på tröjan och ringer därför polisen. Tilläggas skall att när detta vittne får syn på det här har gärningsmannen redan flytt från platsen. Hon ser att två män, Frost och en kamrat, lämnar platsen springande och tar då upp jakten efter dem eftersom hon tror att de är de skyldiga till misshandeln. Hon ser även att de stannar upp och talar i mobiltelefon för att sedan skynda vidare. Polisen som vittnet ringer är hennes sambo som är i tjänst denna kväll som tidigare nämnts och hon leder dem till platsen för gripandet.

Erkännandet
Vad som dock är mest anmärkningsvärt är att Stefan, som var den riktige gärningsmannen, erkänner vad han gjorde så fort han fick höra att det skulle bli rättegång.
Han ville givetvis inte att någon annan skulle få sitta av ett straff för något som han själv är skyldig till.
Först gick Stefan till Sundsvallspolisen för att erkänna, men de hade ju sedan länge bestämt sig för att det måste vara Frost, där blev han i det närmaste hånfullt behandlad. De frågade honom varför han ville rädda Frost och om han var hotad att erkänna m.m. I Tingsrätten blev Stefan korsförhörd av åklagaren som givetvis inte alls trodde på honom. Åklagaren insinuerade istället att Stefan troligtvis var hotad på något sätt, kopplingarna till den nationella rörelsen gjorde givetvis det hela än mer misstänkt.
Stefans berättelse stämmer helt överrens med polissambons med den enda skillnaden att hon missuppfattade vem som var gärningsman.
Åklagaren finner utan någon närmare förklaring både i Tingsrätten och Hovrätten att Stefans berättelse inte är trovärdig.

Tingsträtten
Trots att vittnena säger olika saker och att det bara är en som kan peka ut Frost till hundra procent så blir han alltså i Tingsrätten dömd till 8 månaders fängelse plus att han skall avtjäna sin resterande villkorliga tid på 5 månader. Sammanlagt blir det alltså ett straff på 13 månader till en helt oskyldig.

Åklagaren.

Hovrätten
Tingsrätten anser att Tinas vittnesmål väger tungt som underlag till domen, även Larssons vittnesmål är av vikt då det är han och Tina som är de som påstår sig ha sett att det var samme man som de pekade ut hos polisen som på platsen slog Karlsson. Försvarssidans vittnen, de som faktiskt talar sanning inklusive Stefan som är gärningsmannen och har erkänt, viftas bort som icke trovärdiga. Någon speciell anledning därtill behöver ju givetvis inte ges. Tingsrätten handlar så som vi sett så många gånger förut. Helt godtyckligt och utan att behöva förklara sig. Men åter till vittnesmålen och deras vikt och trovärdighet som underlag för en fällande dom. I tingsrätten gör de som sagt ett säkert intryck av vad de påstår sig ha sett. Ett par veckor senare, i Hovrätten så börjar alla vackla. Larsson svarar till exempel på frågan om han är säker på att det är samme man (Frost) som han pekat ut hos polisen som slår Karlsson den aktuella kvällen. Hans svar blir det fantastiska ”det kändes rätt”. Ja, men vilken tur att det kändes rätt att peka på Frost, vi kan garantera att det inte kändes speciellt rätt för Frost. Tina lyckas dock överraska än mer och åberopar sin rätt att inte behöva vittna då hon är sambo med målsägande, Karlsson. Så fröken 100% vägrar helt plötsligt att vittna för sin sambos del. Onekligen väldigt märkligt. Om det är så att det är hennes samvete som tynger henne så borde hon ha satt sig i vittnesbåset och sagt det och avslutat denna fars och tagit ansvar för sina handlingar. Men icke! Även målsägande vacklar och har någon slags monolog med sig själv om att det faktiskt kan förhålla sig så att Frost är oskyldig. Detta plus en hel massa andra kritiska detaljer framkommer således i Hovrätten. Man får onekligen känslan av att vittnena och målsägande försöker göra det rätta då de insett konsekvenserna av sina efterkonstruktioner och egna slutsatser som de presenterat som absoluta sanningar i tingsrätten. Men de går inte hela vägen och erkänner att de är osäkra eller kan ha fel. De försöker rädda ansiktet även i rättens ögon. Med detta lämnas Frost öde istället över till Hovrättens domare och nämndemän.

Niklas Frost blir bortförd till ännu ett häkte..

Slutsats
Åklagarsidan har i både tingsrätten och hovrätten frågat ut den tilltalade Frost och en del av vittnena från försvarssidan om de tillhör någon organisation. Målsägande har något förvirrat mumlat om att alla de ”svartklädda rakade” killarna tillhör vad han benämner ”Motståndarrörelsen”. Att inte alla var rakade och svartklädda kanske vi inte ens behöver nämna. Han uppger också att han själv tillhört SD och ”en del andra organisationer” då han var yngre men att han nu ”växt ifrån sådant” (hur man nu kan ”växa ifrån” att försvara sitt eget folk). Karlsson tyckte tydligen att det var på sin plats att förolämpa landets alla patrioter. Men, varför detta prat om politisk och organisatorisk tillhörighet? Det ska ju inte spela någon som helst roll, inför lagen är vi ju alla lika. Nej, faktum är att det inte förhåller sig så och det vet åklagarsidan, därför vill de lite sublimt föra in detta i resonemanget trots att det inte har något att göra med sakfrågan. Någon annan möjlig förklaring finns inte. Sen om det har spelat in i dömandet av Frost och den osedvanligt hårda domen han fick för ett knytnävsslag kan man endast spekulera kring. Som patriot har man dock sett ett antal exempel som talar sitt tydliga språk. Vidare skall sägas detta om det vi sett i de två rättsinstanserna. Det är oacceptabelt. Man sänder inte en oskyldig person till ett långt fängelsestraff. Oavsett om det beror på att man målat in sig själv i ett hörn som man sedan har svårt att ta sig ut ifrån utan att tappa ansiktet, eller om det beror på att man är så stupid att man inte förstår bättre, så är det ingalunda någon ursäkt. Man är alltid högst ansvarig för sina egna handlingar och bestämmer själv enligt vilka hederskodex man lever efter. Låt det vara förstått.

Hovrättens dom
Den 15 januari kom domen från hovrätten. Dessa ”lagkunniga” gick på åklagarens linje och dömde Niklas Frost för brottet han är oskyldig till. Han fick sammanlagt 11 månaders fängesle coh skall även betala skadestånd till målsägaren. Om Frost väljer att överklaga till Högsta domstolen vet vi inte i dagsläget. Nationellt Motstånd kommer att återkomma i ärendet.

Namnen på målsägande och vittnen är fingerade.

• Publicerad:
  2007-01-15 00:00