Mellan den 28 till 29 april ägde en stor konferens rum i Berlin som samlade ett enormt polisuppbåd. Betydande judiska intressegrupper tillsammans med ledande politiker från USA, Kanada och Europa gästade Tyskland för att tala om sina fiender och konkurrenter, vilka de gärna nämner vid epitetet ”antisemiter”. Konferensens storlek, och det blotta faktum att den samlat så många makthavare från OSCE, borde i sig bevisa det orimligt stora judiska inflytandet över västvärlden för de som tvivlar.
Det var 15 000 poliser som samlades för att bevaka konferensen i Berlin mellan den 28 till 29 april. Över 800 deltagare var där från de så kallade OSCE-länderna i Europa men även delegater från ett stort antal utomparlamentariska organisationer samt tio andra länder som är utomstående partners till OSCE-länderna – vilket inkluderar Israel, Kanada och USA. OSCE står för Organization for Security and Cooperation in Europe och är en konstellation för Europasamarbete.
Från Sverige kom 13 delegater med Mona Sahlin i spetsen som själv höll ett anförande. Bland dessa kan nämnas Henrik Bachner (Svenska kommittén mot antisemitism), Heléne Lööw (förment ”naziexpert”, numera chef på myndigheten Forum för levande historia). Även säkerhetspolisen hade fräckheten att dyka upp med personer som arbetar mot nationalister: Torbjörn Ekblom och Martin Munkelt. En stor mängd utomparlamentariska judiska intressegrupper var inbjudna och av dessa kan nämnas Mossads högra arm Anti Defamation Leauge (ADL) , den judiska frimurarlogen B’nai B’rith och ”nazijägarna” från Simon Wiesenthal Center.
En mängd anföranden av olika personligheter ägde rum under konferensen. Deltagare föreslog bland annat att samtliga OSCE-länder ska utforma nya skolböcker inom historia som alla ska innehålla ett eget kapitel om ämnet ”Förintelsen”. USA:s utrikesminister Colin Powell förklarade på konferensen att OSCE kommer att ha en avgörande roll i bekämpandet av misshagliga personer och för att främja kriminaliseringen av kritik mot Israel och den judiska världsmakten:
– OSCE-kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter i Warszawa kommer att spela en central roll. Detta kontor har nu ett tydligt mandat att arbeta med andra medlemsstater för att samla hatbrottens statistik, för att spåra antisemitiska incidenter och för att rapportera offentligt om dessa saker. Kontoret ska även hjälpa stater att utveckla nationell lagstiftning mot hatbrott och främja tolerans genom utbildning.
Det förekom även vissa intressanta direktiv till medierna och det civila samhället (tal av OSCE-ordföranden Solomon Passy):
– Det åligger politiska ledare att visa tonläget, men det civila samhället, utbildare och media har en inte mindre betydelsefull roll att spela i processen. Detta borde bli ännu tydligare efter dessa två dagars arbete som ägnats åt problemen med antisemitism.
Den offentliga sanningen går alltid att omkonstruera
Träffpunkten för konferensen i Berlin var symboliskt vald vid det tyska utrikesministeriet, en byggnad som en gång tjänade som Tredje Rikets centralbank. Elie Wiesel, en klassisk ”överlevare”, menade att det var passande att konferensen ägde rum i Tysklands huvudstad, eftersom det var där nazisterna utvecklade sina planer att utrota världens judar. Han passade såsom många andra sionister på att förfäkta idén om att stämpla kritik av Israel som antisemitism. Nyligen var det Israels premiärminister Ariel Sharon som tydligt deklarerade samma sak. Man gör bäst i att hålla tyst och vara hemlig om sin eventuella kritik av Israel. Respekten för israelernas situation, sedan grundandet av deras stat under ett hot mot deras existens, kräver det, menade Wiesel. De judiska representanterna möttes inte enbart av servilitet gällandes ståndpunkten om att stämpla Israelkritik som antisemitism. Men efter mötet så får dessa tröga politiker försöka smälta denna intoleranta, oförsonliga ståndpunkt. Rimligen gör de försiktigare bedömningar och ödmjukare utlåtanden om Israels politik vid kommande tillfällen.
Villiga är många politiskt korrekta politiker att försöka tillmötesgå judiska intressegrupper. Det torde vara av olika skäl. Delvis att man har funnit en ömsesidig kongruens där man backar upp varandra. Men även för att politiker är måna om sin karriär och då ser det som viktigt att ha vänner inom olika maktsfärer. Att sedan denna vänskap baserar sig på grunder av hot och utpressning är en bitter bismak av vad som medfölja när någon vill sätta sig på höga hästar inom världspolitiken.
Vissa judiska finansdynastier talas det tyst om bland våra etablerade medier. Plötsligt tycks deras betydelse och realpolitiska makt ha försvunnit. Kanhända beror det på att man inte vill framkalla ”antisemitism”, d.v.s. en vidsynthet som inte faller vissa judiska lobbygrupper i smaken. Tidigare var det inga hemligheter. Då hade uttrycket ”rotchildskt” etablerats som ett begrepp och åsyftade då en ”enormt förmögen person”. Och det var inte utan anledning att det kom att kallas just så. Låt oss göra en tillbakablick om en kort episod…
År 1863 avslutas en kongress mellan kejsare, konungar och furstar i Kejsarsalen, rådhuset i Frankfurt. Kejsar Frans Josef presiderar sällskapet. Inför aftonen sitter sällskapet församlade och tycks vänta på någon. Så kommer en person in som vare sig är furste, kung eller kejsare. Men han kallas ”penningafursten”. Alla utom en av de församlade reser sig upp när denna gestalt gör entré, en gest som torde vara anmärkningsvärd eftersom det handlar om en person som ju inte ens är av kunglig börd. Denne herre som vinner församlingens aktning är av en judisk ätt som tidigare mutat till sig titeln som ”lord” i England. Den siste kurfursten av Hessen vägrar dock resa sig upp inför denna lord Rothchild. Trots ivriga påpekanden från kungen av Württemberg vägrar han prompt:
– Ich bin der Kerl kein Heller Schuldig! förklarar han upproriskt (Jag är då heller inte skyldig karln någonting!)
Historien om den judiske baronen är illustrerande för hur lojaliteterna bland politiker och tidigare kungliga härskare kan se ut när de blivit underordnade ett finansimperium av stulna pengar. För att tillmötesgå dessa giriga intressen blir man tvungen att maskera bockningarna och nigningarna inför intrigmakare och utpressare med vissa behjärtansvärda ord för förleda uppfattningen om syftet med det tillgjorda uppträdandet. Men i maktkorridorerna används ett annat vokabulär än i den officiella terminologin vi ständigt matas med från medierna. Det talas inte om ”rätt” eller ”fel”, om ”tolerans” eller ”försoning” eller om medmänsklighet i allmänhet. Det enda språk som gäller här är maktspråket. Acceptera dess grammatiska lagar eller räkna dina dagar som politiker och härskare.
Det som hände i Berlin mellan den 28 till 29 april var inget försök för att förbättra mänskliga relationer och minska motsättningar mellan olika folkgrupper. Tvärtom var det ett maktmöte där den judiska lobbyn ville öka sitt tryck mot den övriga mänskligheten med sina ensidiga krav och förtäckta hot. Deltagarlistan är offentliggjord och läsandet av denna ger en skrämmande bild av vilka avgrundskrafter det måste vara som får världens toppolitiker och höga representanter att samlas för att visa sin underdånighet till den judiska lobbyn, precis som monarkerna i Frankfurt gjorde inför en viss ”lord” år 1863.
Låt oss med detta skapa en anda som mer för tankarna till kurfursten av Hessen än till någon lismande socialdemokrat av modernare snitt. De billiga genvägar som erbjuds leder nämligen ingen annan vart än till än mer intensivare slaveri under den nya världsordningens ok.
Hoppa till huvudinnehåll
