Efter den lyckade demonstrationen den 28 januari i Stockholm drabbade patrioter vid ett flertal tillfällen samman med anarkister runt om i staden. Anarkisterna som återigen gått ut hårt på Internet med löften om att stoppa demonstrationen och så vidare tvangs se sig komma till korta då de hamnade i handgemäng med patrioterna. Anarkisternas taktik är, som man kan läsa om i deras manualer, att aldrig göra något om de inte är i extremt numerärt överläge och därmed kan vara förvissade om seger. Vidare skriver de med eftertryck att det inte finns något som heter ”fair fight” utan att alla fula knep är tillåtna, tillika att inte heller kvinnor skall skonas vid överfallen. Något de skulle ge prov på natten mot den 29 januari.

Redan kort efter det att demonstrationen var över konfronterades anarkister på Drottninggatan och utan polisens skydd var ”revolutionen” inte så roligt längre för de åtta anarkisterna. Under eftermiddagen och kvällen fortsatte sedan anarkisterna att komma till korta gång på gång på Söder, i city och på Norrmalm.

Överfall i skydd av mörkret
Efter att ha insett sig grundligt besegrade; dels genom att inte ha kunnat vare sig stoppa eller störa demonstrationen, eller i sin ”militanta” kamp mot patrioterna på gatorna, hemföll anarkisterna åt lärdomen i sina aktivistmanualer.

En större samling patrioter, somliga tillhörande Svenska motståndsrörelsen men även ej organiserade, samlades under kvällen på en pub i stan. Allteftersom kvällen gick tunnades sällskapet ut, och det var just vad anarkisternas hade hoppats på. Det sista sällskapet lämnade puben och blir kvar en liten stund utanför. Då ser de en skara bestående av 25-30 personer som kommer mot dem. Kamraterna är både obeväpnade och oförberedda när attacken börjar.

En av de som var med berättar: ”När de stormar fram har vi ingen chans att förbereda oss. Vi möter dem därför med ryggen mot huset för att hålla den fri och därför kan vi inte möta dem på ’bred front’. De kommer parallellt med huset vilket gör att de närmast får ta emot störst smäll. En av dem som stod närmast anstormningen var en av kvinnorna i sällskapet.”

En av överfallarna skriker ”ta nassehoran” och medvetet anfalls kvinnan med flaskor, slag och sparkar. Det tiotal patrioter som befinner sig på platsen står fast och slår tillbaka. En annan aktivist som var med berättar att omständigheterna var besvärliga eftersom det aldrig var tal om slagsmål en mot en. Han tvangs själv slåss mot två personer medan en tredje krossade flera flaskor i huvudet på honom.

Anarkisterna flyr inom kort från platsen och lämnar en av de sina som gått ner för räkning hos patrioterna. Återigen kan vi konstatera vilken förträfflig ”kamratskap” som råder inom deras led. Faktum är att med vänner som de, behöver de inga fiender.

”Jag konstaterar när det hela är över att samtliga från oss står på benen, om än ett par stycken med blodiga huvuden till följd av sönderslagna flaskor. Kvinnan är det dock sämre med. Hon ligger livlös på marken med en blodpöl runt huvudet.” berättar ögonvittnet.

Polis och ambulans anländer till platsen. Den kvarlämnade anarkisten grips (räddas) av polisen och ytterligare två av de ynkliga gärningsmännen blir även de tagna.

På sjukhuset konstateras det att kvinnan fått en kraftig hjärnskakning. Några av de andra aktivisterna tilldrog sig skärskador och blånader efter flaskor och batonger.

Summering
Samtliga av de som var med i bataljen är vid gott mod och tänker inte låta denna händelse påverka deras engagemang annat än i positiv riktning. Anarkistslöddret visade åter igen prov på sin feghet. ”Terror kan bara besegras med ännu värre terror” yttrade en framstående man en gång i tiden och med anarkisternas illgärningar i åtanke närmar sig den dagen med stormsteg, då ingen individ tillhörande denna samhälleliga pest kommer kunna känna sig säker. Än så länge har patrioterna ignorerat deras tidningsförsäljare och propagandautdelar på stan. Än så länge har vi låtit dem gå omkring med sina knappar och märken. Vi har resonerat utifrån det perspektivet att vi koncentrerar oss på kärnan i vår kamp, nämligen att nå ut till folket. Vi vet att systemet önskar konfrontationer mellan nationella och anarkister eftersom det tar tid och energi från den verkliga kampen. Men det finns en gräns för vad vi kan acceptera. Om anarkisterna står i vägen så kommer vi att flytta på dem.

Den slutgiltiga konsekvensen av en upptrappning av det politiska våldet kommer inte att vara den nationella rörelsens undergång utan snarare den röda pestens förintelse. Det har gått några år sedan de sist påmindes om allvaret i den kamp vi för. Hos vissa är minnet på tok för kort.

  • Publicerad:
    2006-02-02 00:00