ALMEDALEN. Martin Saxlind kommenterar Jimmy Åkessons tal på politikerveckan i Almedalen 2017.

Foto: Nordfront.

Nordiska motståndsrörelsens första dag på plats i Almedalen sammanföll med Sverigedemokraternas dag. Höjdpunkten för SD under dagen var när partiledaren Jimmie Åkesson skulle tala.

Tobias Andersson värmde upp publiken inför Åkessons tal och det gav en besk eftersmak. Opportunisten Andersson gottade sig nämligen i sitt försnack åt det faktum att partiledningen, som tidigare uteslöt det ursprungliga SDU, numera känner ett förtroende för det nya SDU som han själv titulerar sig som ordförande för.

En oväntad och positiv överraskning var dock att Andersson meddelade att Åkesson inte ville ha någon vanlig låt framförd inför sitt tal, som de andra politikerna har. Istället lät Åkesson en berättarröst läsa upp Verner Von Heidenstams dikt ”Medborgarsång”. Detta gav ett mer genuint och kampmässigt intryck då dikten, som tidigare uppmärksammats på Nordfront, har en klart nationalistisk eller rent nationalsocialistisk ton:

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt,
likt penningepåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.

Det är skam att sitta, som vi har gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.

Henrik Arnstad skulle säkert kunna beskriva Åkessons tal som ”fascismklingande” och jag skulle ärligt talat inte protestera alltför mycket mot den beskrivningen. Talet var klart populistiskt och hade en folklig men ändå med SD-mått mätt radikal ton. Det var helt klart ett ”nationalistiskt” tal sett till retoriken som hördes från Stora scenen i Almedalen, men Åkessons nationalism är till hundra procent kulturnationalistisk och detta är problemet.

Nationalism utan den rasliga och etniska aspekten är inte äkta nationalism. Det är snarare en form av militant liberalism där kulturell likriktning förespråkas för att skapa en ny och onaturlig nation. Åkesson talade uttryckligen om att SD vill skapa ett folk ur dagens mångkulturella kaos, helt i enlighet med den så kallade Kalergiplanen. Istället för att värna det etniskt svenska folkets arv användes Heidenstams ord för att få svenskarna att ge upp sitt arv och bli en del av en mångkulturell antination, att stödja sin egen undergång. Som grädde på moset provocerade SD-ledaren genom att tala om otryggheten i Sverige och istället för att ta upp svenskfientlig brottslighet hänvisade han först till två invandrare som han tyckte synd om.

I övrigt var Åkessons tal intressant på så sätt att han återkopplade mycket till det socialdemokratiska folkhemmet – ett koncept som i grund och botten var nationalsocialistiskt. Den här tydliga vänsterretoriken, där Åkesson målade upp sitt parti som välfärdens enda hopp, rimmar illa med hur SD sedan lång tid tillbaka strävar efter ett regeringssamarbete med Sveriges högerpartier. Men Åkesson drog stora applåder från sina anhängare och SD kommer växa oavsett om deras budskap skiljer sig från deras politiska handlingar. Först när SD hamnat i regeringsställning och visat att deras politik inte löser de grundläggande problemen kommer massan att börja genomskåda SD.


  • Publicerad:
    2017-07-07 23:35