Dagens datum 10 juni: Orador-sur-Glane är en liten ort i Frankrike, ortsnamnet har gått till historien som ett exempel på tysk blodtörstighet och barbari. Vi kommer idag att ge er en annan bild av händelserna.

OradourChurch

En nutida bild av kyrkan i Oradour-sur-Glane

Igår berättade vi om massakern i Tulle, som av den allierade efterkrigspropagandan blev till en tysk förbrytelse. Tragedin i Orador kan sägas hänga ihop med händelserna i Tulle på flera sätt, dels på orternas närhet till varandra och även det tyska förband som var inblandat, SS-Division Das Reich och även de maquis-terrorister som var inblandade.

I den officiella efterkrigshistorien har händelserna Oradour-sur-Glane används som ett exempel på tysk brutalitet. Man har hävdat att den tyska krigsledningen genom att släppa en kniv på kartan helt slumpmässigt valde ut Oradour för destruktion, för att sedan döda allt levande och bränna byn till grunden.

Helmut Kämpfe

Helmut Kämpfe

Natten mellan den 9 och 10 juni kidnappades Sturmbannführer Helmut Kämpfe. Kämpfe var den mycket omtyckte och kompetente chefen för den 3:e bataljonen i regementet Der Führer. Samma natt kidnappades även andra officerare från samma regemente. En av dessa var Obersturmführer Karl Gerlach, som turligt nog överlevde och kunde berätta vad som hänt. Gerlach berättar:

…Vi stannade på huvudgatan i Oradour-sur-Glane. Vi tvingades ut ur fordonet. Vi omringades snabbt av maqius och många nyfikna åskådare. Jag såg flertalet uniformerade personer, även kvinnor klädda i gula uniformsjackor och stålhjälmar. Attityden hos lokalbefolkningen blev snabbt mycket hotfull…

Efter att ha visats upp i Oradour, fraktade man bort Gerlach och chauffören för att avrätta dem. Med uttalanden som ”SS – inget förhör, kaputt direkt” förstod Gerlach vad som höll på att hända. När de fösts in i skogen tog han sin chans och sprang allt vad benen bar. Gerlach lyckades ta sig till sitt förband igen, hans chaufför hade inte lika stor tur utan han mördades på platsen av maquis.

På morgonen den 10 juni rapporterade Helmut Kämpfes gode vän, Sturmbannführer Adolf Diekmann, till regementschefen att han fått rapporter om att Kämpfe hölls fången av maqius i Oradour-sur-Glane. Rapporten gjorde även gällande att byn fungerade som högkvarter för maquis och att hela byn samarbetade med terroristerna.

Regementschefen Sylvester Stadler gav Diekmann order om att ta sig till Oradour för att ta fångar så man kunde förhandla om Kämpfes frisläppande. Under samma dag släpptes även ett antal infångade maquis-män, som fick med sig erbjudandet om fångutväxling och Stadler erbjöd även 40 000 franc, om Kämpfe skulle släppas.

Adolf Diekmann tog med sig ett kompani från sin bataljon och begav sig till Oradour. Under eftermiddagen den 10 juni återkom Diekmann och lämnade sin rapport. Han rapporterade att man mött motstånd i Oradour, man hade även hittat de svårt brända liken av en tysk sjukvårdspatrull som bundits i sin bil och bränts levande.

Diekmann rapporterade att man hade samlat ihop alla män i byn, kvinnor och barn hade stängts in i byns kyrka. Sedan sökte man igenom husen i byn och fann stora mängder vapen och ammunition i många av husen. Man satte även eld på en del hus där vapen hade hittats. Diekmann rapporterade även att kyrkan helt utan förvarning hade exploderat, och han antog då att man var under anfall och beordrade att männen skulle skjutas.

Efter avrapporteringen blev regementschefen rasande och meddelade att Diekmann skulle ställas inför krigsrätt för att inte ha följt sina order. Krigsrätten mot Diekmann kom aldrig att fullföljas då han stupade i strid kort efter händelserna.

Helmut Kämpfe hittades aldrig. Terroristerna meddelade dock senare att Kämpfe hade avrättats på grund av händelserna i Oradour. Detta är dock med största sannolikhet en efterhandskonstruktion då Kämpfe troligtvis redan var död när händelserna i Oradour utspelade sig.

En rättegång gällande händelserna i Oradour hölls i Frankrike i början på 50-talet. Där ett flertal före detta soldater i Der Führer-regementet dömdes till kortare fängelsestraff, många benådades utan att ha behövt avtjäna en enda dag. Två soldater dömdes till döden, men benådades också och släpptes 1959.

Vad hände egentligen i Oradour-sur-Glane då? Efter kriget kom Der Führer-regementets sista chef, Otto Weidinger, att göra efterforskningar. Han kom fram till följande slutsatser:

Brandförloppet i kyrkan kan aldrig kunde ha orsakats av ”vanlig” eld. Det mest troliga var att stora mängder sprängämne hade lagrats i kyrkans tak, och när de detonerat hade skapat en gigantisk RSV-laddning tillsammans med kyrkklockan (som efter branden var totalt nedsmält).

Weidinger talade även med före detta maqius-medlemmar som bekräftade att Oradour-sur-Glane varit ett högkvarter för maqius. Man hade lagrat stora mängder vapen och ammunition i byn som fungerade som förrådsupplag för ett stort område.

Han upptäckte också att vittnesmål som talade till tyskarnas fördel aldrig hade tagits upp i rättegången. Bland annat flera kvinnor som berättat att de räddats från den brinnande kyrkan av SS-män som vid räddningen riskerade sina liv.

Den enda skuld som kan kastas på Diekmann i fallet Oradour är faktumet att han aldrig undersökte om de fanns oskyldiga bland byns män, och skiljde ut dessa innan han beordrade avrättningen. Kvinnornas och barnens död i kyrkan kan inte lägga Diekmann eller tyskarna till last, utan skulden för dessa liv kan enbart lastas de terrorister som lagrat krigsmaterial i kyrkan och resten av byn.

I Frankrike har även människor straffats för att ha ifrågasatt den officiella versionen av händelserna i Oradour. Den franska forskaren Vincent Reynouard dömdes till två års fängelse för att ha skrivit en avhandling som bland annat visade att ”vittnen” till händelserna hade ljugit vid rättegången.

Rekommenderad läsning:
Tulle and Oradour : a Franco-German tragedy av Otto. Weidinger

COMRADES TO THE END: the 4th SS Panzer Grenadier Regiment Der Fuhrer 1938-1945 av Otto Weidinger


  • Publicerad:
    2018-06-10 00:00