Dagens datum 18 juli: Den 18 juli 1944 inleder den brittiska generalen Bernard Montgomery Operation Goodwood i syfte att bryta genom de tyska linjerna i norra Frankrike.

Efter den västallierade landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 hade man mer eller mindre suttit fast i brohuvudet. Fram till i mitten på juli hade de västallierade fört över närmare 1,5 miljoner soldater till Frankrike. Den allierade numerära överlägsenheten i manskap uppgick till 5:1 och stridsvagnsnumerären uppgick till minst 10:1. De andra vapenslagen hade också en mycket stor numerär fördel för de västallierade.

Efter landstigningen hade man vid ett flertal tillfällen försökt att bryta genom de tyska linjerna och misslyckats kapitalt varenda gång. Vid Villers Bocage hade Waffen-SS-kaptenen Michael Wittmann i det närmaste själv stoppat upp ett brittiskt genombrottsförsök.

Vid Operation Epsom hade de tappra grenadjärerna i 12. SS-Division Hitlerjugend stoppat ännu ett brittiskt genombrottsförsök. Under ledning av Kurt ”Panzer” Meyer orsakade de unga soldaterna i Hitlerjugend britterna mycket svåra förluster. Vid denna strid vann även den unge sergeanten Emil Durr riddarkorset för att osjälviskt ha offrat sitt liv för att förstöra en fientlig stridsvagn.

Nästa stora brittiska genombrottsförsök hade planerats till mitten av juli månad. Den brittiska ”stjärngeneralen” Bernard Montgomery stod bakom britternas krigsplan. Planen fick namnet Operation Goodwood och tanken var att man skulle bryta genom de tyska linjerna söder och öster om staden Caen och rycka fram mot Falaise.

Britterna kraftsamlade sina främsta trupper för att genomföra anfallet, däribland den 7:e pansardivisionen, även kallad ”ökenråttorna”. De avdelade styrkorna för genombrottet förfogade över 1300 stridsvagnar i tre pansardivisioner, två infanteridivisioner med över 8000 fordon. Till understöd hade anfallstrupperna tilldelats närmare 800 artilleripjäser av diverse kalibrar. Utöver detta hade det strategiska bombkommandot ställt över 2000 tunga bombplan och lika många attackflygplan som skulle understödja offensiven.

De tyska förbanden som höll frontlinjerna bestod av en kraftigt decimerad Luftwaffe-fältdivision samt den 21. pansardivisionen. I reserv bakom linjerna fanns delar av den 1.SS-pansarkåren under befäl av Sepp Dietrich. De tyska försvararna förfogade över ungefär 4500 soldater och cirka 250 stridsvagnar. De tyska försvararna hade dock inte kunnat undgå den enorma kraftsamlingen av allierade trupper, så man visste om att en offensiv skulle komma inom kort och tack vare detta hade man organiserat en djup försvarslinje med kraftigt pansarvärn.

Natten mellan den 17 och 18 juli lyckönskades Montgomery av Winston Churchill, och som svar fick Churchill ”Tack för hälsningen. Situationen är mycket gynnsam för den stora offensiven imorgon….”

Tidigt på morgonen den 18 juli inledde drygt 2000 tunga bombplan ett anfall mot de tyska linjerna i det ca. fyra km breda anfallsområdet. Under 45 minuter släppte flygplanen tusentals ton bomber över de tyska försvararna i ett eldinferno som dittills inte hade skådats under kriget. Elden var så kraftig att till och med vissa av de 55 ton tunga Tigervagnarna som grupperats i området vändes upp och ned av de kraftiga explosionerna.

Effektern av den allierade bombningen vid Cagny

Efter de tunga bombflyget följde tusentals attackflygplan som med bomber, raketer och kanoner besköt de tyska linjerna. Bombardemanget tog inte slut här, utan nu inleddes även stormeld från det tunga artilleriet.

Montgomery kunde nöjt titta ut över slagfältet och se förödelsen som bombardemanget orsakade. Han gav anfallsordern till sina pansardivisioner som hade betraktat spektaklet och de ryckte självsäkert framåt i tron att inget levande kunde finnas att möte dem. En officer i den brittiska 11.pansardivisionen berättar: ”Jag njöt faktiskt av de första minuterna, vilket jag tror de flesta gjorde. Vi möttes av mycket svagt motstånd och man hade en underbar känsla av överlägsenhet…” Denna självsäkerhet kom mycket snart att förvandlas till skräck och kaos bland de brittiska pansarbesättningarna.

Det inledande bombardemanget hade skakat de tyska försvararna. Luftwaffe-divisionen hade mer eller mindre raderats ut. Enheterna från den 21. pansardivisionen som låg i de främsta linjerna hade drabbats av svåra förluster. Under ledning av överste Hans von Luck, som var regementschef i den 21. pansardivisionen började det kaotiska tyska försvaret dock vakna till liv. von Luck samlade ihop de spridda förbanden som började göra ett effektivt motstånd.

Hans von Luck under Goodwood

Ett batteri med 88mm luftvärnspjäser fick under pistolhot beordras till pansarbekämpning, och batteriet gjorde under dagen underverk då man förstörde uppemot 40 fientliga stridsvagnar.

De tyska reserverna sattes också i rörelse. Stridsvagnar från Leibstandartes pansarregemente under befäl av Jochen Peiper och Tigervagnar från Schwere SS-Panzer-Abteilung 101 under befäl av Michael Wittmann inledde ett kraftigt motanfall.

De erfarna stridsvagnsbesättningarna i Waffen-SS-enheterna kom inom kort att totalt sätta stopp för det brittiska anfallet. När dagen var slut hade de tyska försvararna förstört mer än 300 fientliga stridsvagnar, vissa av de brittiska anfallsförbanden blev mer eller mindre utraderade.

Montgomery i det brittiska högkvarteret kablade trots detta ut att hans styrkor hade gjort ett stort genombrott av de fientliga linjerna. Nyheterna förmedlades stort i brittisk och amerikansk press. ”Operationerna denna morgon var en fullständig framgång. Effekten av flygbombningen var avgörande och resultatet var fruktavsvärt.” Montgomery fortsatte pressmeddelandet med en rad av ortsnamn som han påstod hade intagits. Problemet var dock att meddelandet till största del var ren och skär lögn.

Dagen efteråt fortsatte kraftiga brittiska pansaranfall som återigen slogs tillbaka med mycket svåra förluster. Samma dag nådde delar av Hitlerjugend-divisionen till frontlinjerna, där man fick avlösa den hårt ansatta 21. pansardivisionen.

Den 20 juli gjorde den brittiska offensiven definitivt halt, då fler tyska förstärkningar fördes fram. Sammanlagt förlorade de brittiska styrkorna uppemot 500 stridsvagnar och närmare 6000 soldater. Mellan den 16-23 juli förlorade det tyska pansarvapnet på västfronten 75 stridsvagnar, majoriteten av dem under Goodwood-striderna.

De brittiska landvinningarna under juni och juli 1944

I den officiella efterkrigshistorien har Operation Goodwood utmålats som en stor brittisk framgång. Man har i efterhand försökt argumentera för att Montgomerys avsikter med operationen inte alls var att bryta det tyska försvaret utan i stället binda upp tyska förband i försvarslinjen. Vissa historiker i nutid har dock hävdat att anfallet var att likställa med ett modernt ”Charge of the light brigade”, som utfördes under Krim-kriget 1854.

De brittiska förlusterna i manskap och stridsvagnar kunde ersättas inom 36-timmar, men trots den enorma överlägsenheten i material och manskap skulle man inte kunna upprätthålla en stridstakt där man led förluster som var 10 gånger större än man orsakade fienden.

Rekommenderad läsning:
Pansarchef under Rommel – Hans von Luck
Avgöradets ögonblick – Michael Tamleander & Niklas Zetterling

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-07-18.

• Publicerad:
  2017-07-18 00:11

Kategoriserat som:
• Dagens datum
• Historia
• Kultur & Kunskap
• Tredje riket