Ombord på Titanic spelar orkestern

BOKRECENSION. Julia Caesars nyutkomna bok är en aggressiv spark mot svensk nutidspolitik.

De som har följt Julia Caesars artiklar på bland annat snaphanen.dk är väl bekanta med hennes skarpsynta och fräna kritik mot Sveriges alltmer kantrande politik.

Hennes nya bok Ombord på Titanic spelar orkestern gör också nedslag i olika nyhetsrelaterade samhällsfenomen. I den har hon dock på ett ännu mer effektivt sätt än vanligt använt sig av tidsaktuella och tidstypiska händelser för att beskriva generella skeenden i Sveriges politiska utveckling. Det gör att boken inte bara är dagsaktuell. Den beskriver en mörk epok i Sveriges politiska historia som bör vara av intresse även i framtiden när de enskilda händelser hon refererar till har bleknat från de flesta nyhetskonsumenternas minne.

Titeln anspelar på en seglivad myt om passagerarbåten Titanic som sjönk på sin första seglats. Det tog flera timmar för båten att sjunka. För att lugna passagerarna påstås Wallace Hartleys åttamannaorkester ha fortsatt att spela underhållningsmusik. Julia Caesar använder den mytomspunna historien för att med ett lättköpt men fungerande grepp beskriva den politiska situationen i dagens Sverige: Ett land vars senaste årtiondens regeringar bedriver demografisk krigföring mot den egna befolkningen. Samtidigt fortsätter man att ”spela underhållningsmusik” för medborgarna i form av verbala floskler, förnekanden av problem och lovsjungande av deras liberala, globalistiska och ”humanitära” politik.

Vi känner väl till de växande problemen. Samtidigt gör både regering och deras vänner i etablerade nyhetsmedier med sin självdefinierade agendajournalistik allt för att tysta kritik mot politiken. De trakasserar oliktänkande och ljuger om landets verkliga tillstånd. Vi ser också hur dessa maktinstitutioner får allt svårare hålla sin underhållningsorkester spelande. Det är mycket svårt att spela vackert och övertygande när hela däcket gungar och skeppet kantrar.

Spretiga ämnesval
Boken är ganska spretig, framförallt beträffade val av ämnen men även i hur författaren angriper de samhällsproblem hon tar upp. Förutom invasionen av främlingar ger hon sig bland annat på radikalfeminismen som hon menar gör många människor förvirrade och förstör deras liv; och hur 1968-vänstern har gått från empati med arbetarklassen till förakt för densamma.

Andra ämnen är den trånga åsiktskorridoren i landet och statens repressiva förtryck av medborgare som yttrar åsikter som avviker från den sittande regeringens normer. Hon klär också av de etablerade partiernas självgodhet, i synnerhet Socialdemokraterna. Med sin ”nazistjakt” försöker partiet dölja att det är det enda parti idag som har några ”nazistiska rötter” i och med att Socialdemokraterna var de som hade makten i Sverige under åren runt andra världskriget när nationalism hyllades i Sverige.

Det var också det parti som införde flera delar av den politik som de direkt hämtade från sin politiska förebild Adolf Hitler, välfärd som vi idag hyllar: Lagstadgade semestrar, barnbidrag och sjukförsäkringar, kraftigt höjda pensioner, modern djurskyddslagstiftning som även reglerade djurtransporter, med mera. De vänsterblivna, för att låna ett uttryck från Christoffer Dulny, tar idag sådana saker rent av för självklara.

Inte för inte nominerade socialdemokraten Erik Brandt Adolf Hitler till Nobels fredspris. Idag försöker socialdemokrater och historiker hävda att det inte var på allvar, utan bara en gest i protest mot nomineringen av Neville Chamberlain. Man kan dock inte godtyckligt skriva om historien. Det är inte historierevisionism, det är istället tvärt om historieförfalskning. Faktum kvarstår: Adolf Hitlers nationalsocialistiska Tyskland var socialdemokratins ledstjärna och förebild.

Vidare var det Per-Albin Hansson som med Socialdemokratiska partiet ledde krigstidens samlingsregering i uppförandet av 14 koncentrationsläger för politiska fångar i Sverige. Detta arbete övertogs senare av Hanssons efterträdare Tage Erlander, som inte någonstans i sina sex politiskt självbiografiska volymer nämner sin egen roll som högste ansvarige tjänsteman för de slutna koncentrationslägren. Ändå anklagas alla möjliga partier som idag konkurrerar om tjänster i Rosenbad för att vara ”nazistiska” med en politik som leder till förföljelse och uppförandet av koncentrationsläger för oliktänkande och sexuellt avvikande. Detta trots att det historiskt sett är ren och skär socialdemokratisk politik, vilket Julia Caesar påminner oss om.


Sverigedemokraternas dokumentär om Socialdemokraternas mörka historia raderades av YouTube. Efter stor uppmärksamhet om saken beslutade ansvariga för YouTube att återpublicera den.

Förföljd men inte tystad
De nyhetsfall Julia Caesar tar upp är händelser många nyhetskonsumenter har läst om och som i de folkliga lagren upprör på ett sätt som etablerade storbolagsmedier inte gärna diskuterar. Effekterna av denna folkliga upprördhet är dock tydliga i form av framlobbade censuravdelningar och digitala filter på de sociala plattformar som vanligt folk använder för att ventilera sin upprördhet. Regering och rättsapparat låtsas inte ens längre att det finns yttrandefrihet.

Censuren på dessa sociala plattformar, liksom i verkliga världen, är idag påfallande hård. Juridiskt tveksamma intresseorganisationer som Juridikfronten och statsfinansierade företag som Näthatsgranskaren har satt i system att förfölja och polisanmäla enskilda och kriminaliserade medborgare för att få dem fängslade för att ha uttryckt obekväma åsikter som går i strid mot regeringens folkmordspolitik på svenska folket.

Julia Caesar har själv varit föremål för trakasserier från judisk media som i artiklar har svartmålat henne för — som det nästan alltid heter nuförtiden — ”demokratins skull”. En mer korrekt och begriplig skrivning hade varit det motsatta ”för diktaturens skull”. Om förföljelserna av henne berättar hon själv i Karl-Olov Arnstbergs antologi Priset — Tolv författare om svensk repression (Debattförlaget), en bok som delvis också är mer än läsvärd.

Som Julia Caesars bok visar, är demokratin numera inte föremål för demokratifrågor, utan ren sakpolitik. Den extrema invandringen är, liksom HBTQP-frågan, nu en ”demokratifråga”. Eftersom sakpolitik numera jämställs med metapolitik är man emot demokrati om man är emot en sakfråga som den demokratiska regeringen bedriver. Julia Caesar gör sig därmed med regeringens syn på demokrati till antidemokrat. Men det är förmodligen det sista hon är.

Konstruktiv aggressivitet
Om Julia Caesars tidigare artiklar har varit fräna, är hennes nya bok något mer: Hennes beskrivningar av dagens politiskt formade samhälle har en rent aggressiv underton. Hon artikulerar både på och mellan raderna det raseri hon förlänar svenska folket.

Ett uppmärksammat fall hon tar upp gäller Nacka kommun som hösten 2017 avslöjades med att ha köpt tre bostadsrätter åt en enda invandrad man och hans familj bestående av tre hustrur och 16 barn för 17 miljoner av Nackabornas skattekronor.

Avslöjandet har väckt stormar av indignation (hos folk i allmänhet) och ångest (hos politiker och media). Ångesten är berättigad, folkets raseri likaså. Det finns inget försvar för en så huvudlös politik.

När muslimska harem från Mellanöstern flyttar in och tar plats i svenska bostadsområden, sker det inte oväntat. En undersökning av hedersvåld och hederskultur, gjord vid Stockholms universitet, visade redan 2009 indikatorer på att muslimska invandrare ibland praktiserar månggifte. Många socialarbetare skulle kunna vittna om samma sak — om de vågade öppna munnen.

I oktober 2016 är kommunalrådet Mats Gerdau i Nacka ett av 23 moderata kommunalråd och oppositionsråd i Stockholms län som i en skrivelse till regeringen starkt protesterar mot anvisningslagen. De representerar borgerligt styrda kommuner som i många fall för länge sedan har sålt ut allmännyttans fastigheter och inte längre har några hyreslägenheter att erbjuda, varken för sina egna kommuninvånare eller för nyanlända migranter. De moderata kommunpolitikerna har just fått chockbeskedet att kommunerna i Stockholms län ska ta emot och ordna boende för 8 781 migranter under 2017 och enligt beräkningar 12 250 under 2018. Det är ett uttryck för det öppna samhälle som både de själva, deras egen före detta partiledare Fredrik Reinfeldt och hans efterträdare Stefan Löfven (s) hyllar.

Inte heller vet Mats Gerdau att han kommer att ställas till svars för att en 57-årig syrisk patriark med tre fruar och 16 barn har flyttat in i tre av de lägenheter Nacka kommun har köpt till ett sammanlagt pris av 14 miljoner kronor. Däremot vet han, och har dragit nytta av, att en bostadsrättsförening enligt bostadsrättslagen — ytterligare en av Sveriges diktaturlagar — inte kan vägra en kommun eller ett landsting att köpa lägenheter i föreningen, oavsett vad styrelsen eller medlemmarna tycker om saken.

[Det är] Taina Sunnarborg, enhetschef för Nacka kommuns fastighetsutveckling[…] som har varit ute på och shoppat lägenheter åt polygamifamiljen på den glödheta bostadsmarknaden. När [tidningen Nya Tider intervjuar Sunnarborg och frågar henne] varför kommunen köper bostadsrätter åt migranter istället för att ordna bostäder åt dem som betalar skatt i kommunen säger hon:

— Vi måste ta emot nyanlända. Men mitt jobb är inte att ta ställning till det utan bara att ordna fram bostäder. Jag gör bara mitt jobb.

Ett brott att bara göra sitt jobb
År 1957 införde Israel i sitt rättsväsende förbud mot att lyda uppenbart illegala order. Redan 1851 fastslog Roger B. Taney i Amerikas högsta domstol en liknande princip för amerikaner:

Det kan aldrig hävdas att en militär kan rättfärdiga sina olagliga handlingar genom att framlägga sin överordnades order. Ordern kan minska skulden, men inte rättfärdiga handlingen.

Dessa juridiska skrivningar gällde alltså för militärer i andra länder. För vanliga tjänstemän på myndigheter, länsstyrelser och kommuner i Sverige finns ännu mindre skäl att hänvisa till ”jobbet” för att bidra till regeringens folkmordspolitik. Det borde vara varje människas plikt att vägra lyda chefens samhällsdestruktiva order. Ändå används pliktargumentet av folkförrädare i Sverige i den politik som bedrivs mot det svenska folket, och vars existens och historia numera inte ens erkänns.

Precis som i 1950-talets Israel och 1800-talets USA kommer det inte att i det framtida Norden gå att hänvisa till att man under sin yrkesverksamma period ”bara gjorde sitt jobb” och lydde chefens order.

Folkligt raseri
De spretiga ämnesvalen och angreppssätten till trots är Julia Caesar både konsekvent och konsistent i sina resonemang. Hennes språk är rättframt och lättförståeligt. Man skulle önska att det var vanligare än vad det är med journalister i Sverige som besatt Julia Caesars förmåga att skifta fokus mellan olika samhällsfenomen utan att tappa sin analytiska skärpa.

Det folkliga raseri som Julia Caesar artikulerar i sin bok utgör ett extrakt av den folkvilja om en bättre politik, om en bättre tid som nu alltfler nordbor kräver. Många av dagens folkförrädare kommer med säkerhet att lida synnerligen kännbara påföljder. Julia Caesars bok visar varför det måste komma att bli så.

Ombord på Titanic spelar orkestern går bland annat att köpa via Nya Tider eller www.alternamedia.se

Källor:
En liten redogörelse över fascism/nationalism/nazism
Norbert Ehrenfreund (2007): The Nuremberg Legacy: How the Nazi War Crimes Trials Changed the Course of History. Palgrave Macmillan.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

2
Lämna en kommentar

Please Login to comment
1 Comment threads
1 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
2 Comment authors
Karl-Путин ARokviken Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Rokviken
Medlem

Tack för recensionen.
Julia Ceasar musikaliska anteckningar. Att spela för elefanter. Så rörande. Se filmerna.

https://juliacaesar.blog/2018/10/19/musikaliska-anteckningar-25-musik-for-en-blind-elefant/

Karl-Путин A
Medlem

En hund har mer empati och ett rikare känsloliv än dagens invandrare.