”Man må aldrig glömma, att allt det verkligt stora, som uträttats här i världen, icke varit ett verk av koalitioner utan ständigt resultatet av en ensam kämpes segerrika kamp.” ADOLF HITLER

Den dagliga kampen inom Organisationen är ett exempel på sann enighet mellan hundratals kämpar, i gemensam strävan för ett högre mål.

Lika litet som vi sticker under stol med att vi skall ta makten i detta land och göra upp med fienden, i vilken förklädnad den än har iklätt sig, hymlar vi med det faktum att vi för att lyckas med detta måste se till att vara de främsta förkämparna för denna strävan. Alltså, att vi skall försöka dominera den nationella kampen i Sverige. Detta har inget med fiendskap att göra, inte alls, utan det är den logiska konsekvensen av principen Adolf Hitler klargjorde i Mein Kampf – att ensam är stark. Ja, faktum är att Hitler i Mein Kampf ägnar ett helt kapitel åt att klargöra att så är fallet, ett kapitel som har titeln ENSAM ÄR STARK. Inte heller behöver detta konstaterande ses som ett hot av andra rörelser med liknande idéer som vår. Snarare bör man innan man opponerar sig, se till Hitlers uttalande att det inte är att ”beklaga att olika människor beger sig på väg för att uppnå samma mål: den kraftigaste och snabbaste koras på detta sätt och blir segraren”.

Motståndsrörelsen har rätt till seger genom att vi förtjänar den med hårt och dedikerat arbete – allt från ledarskapet till gräsrotsaktivisterna. Vi följer enträget den väg som vår Ledare har utstakat oss att gå utan att bekymra oss för hur vi uppfattas, vare sig bland befolkningen eller bland andra nationella i vårt land. Vi har en långtgående strategi vilket kräver av oss att vi idogt arbetar enligt de direktiv ledarskapet sätter upp. Vad världen utanför tycker om detta intresserar oss inte det minsta.

Det talas mycket om enighet inom den nationella rörelsen och speciellt bland de oorganiserade, paradoxalt nog alltså av dem som inte vill tillhöra någon organisation. Enighet kan ju inte vara fel, eller? Motståndsrörelsen står för enighet – enighet under vår fana – enighet inom Organisationen, bland de aktiva och bland stödmedlemmarna. Vi önskar heller inga konflikter med andra som valt att vandra den nationella kampens väg, men vi önskar heller inte några allianser eller samarbeten utom i särskilda undantagsfall. Varför detta då?

Motståndsrörelsen har en vision om hur Organisationen skall se ut, hur kampen skall bedrivas och hur vägen till seger skall vandras, och vi är övertygade om att den vägen och ingen annan är rätt! De som håller med oss om detta är ni, ni som anslutit er till Organisationen och som försöker att föra ut budskapet till folket. De som är med oss men inte håller med oss kommer att med tiden lämna oss eller kastas ut allteftersom deras främlingskap tydliggörs. Organisationen kommer aldrig att vika sig för en enskild – vi har rätt och den enskilde får böja sig för oss, eller lämna oss. På grund av denna övertygelse om att vi har rätt väljer vi att föra vår kamp utan inblandning på organisatorisk nivå med andra organisationer. Hade vi ansett att de stod för samma sak som oss, att de förstått och praktiserade vår taktik skulle vi naturligtvis få till stånd en sammanslagning då den organisationen skulle ha varit en spegelbild av vår. Men någon sådan finns inte och kommer inte att komma till stånd eftersom de som resonerar som oss och önskar föra den kamp vi för kommer att ansluta sig till oss. Så enighet vill vi ha, inom oss. Endast då enighet i tanke, ande och handling genomsyrar oss kan vi bli framgångsrika. All splittring inom Organisationen är farlig. Enighet kan bara uppnås inom Organisationen, med andra kan vi aldrig förenas eftersom de inte tillhör oss.

Vi hävdar med bestämdhet att det första vi måste se till är att bli den dominerande nationella rörelsen i Norden, något som nu håller på att ske. Vi kan inte ens fantisera om att ge oss på ockupationsmakten innan detta skett. Eftersom vi har visionen om hur segern skall nås måste vi se till så att denna vision blir den dominerande och, med det, den praktiserade. Vi nöjer oss inte med att vara en liten sammanslutning av individer utan vårt mål är att bli den starkaste nationella organisationen på våra breddgrader, vilket i sig ger oss möjligheten att på allvar utmana förrädarna i riksdagen. Innan vi blivit den dominerande organisationen kan vi inte inbilla oss att kunna utmana etablissemanget.

Ingen skall tro att en splittrad nationell rörelse bestående av mindre organisationer och grupper någonsin skall kunna få till stånd en förändring i vårt land. Inte heller kan en konstellation bestående av dessa små grupper och organisationer, där man kompromissar och förhandlar, någonsin få kraften nog till avgörande aktioner. Endast en hårt sammansvetsad organisation kan lyckas med detta, en organisation som av egen kraft, utan kompromisser, sakta arbetat sig fram till den position där det avgörande slaget skall stå.

En allians av små och svaga grupperingar leder inte till skapandet av en stark organisation. Aldrig någonsin i historien har detta skett. Resultatet av en sådan är snarare en stor organisation bestående av små och svaga byggstenar – ett korthus med samma stabilitet som ett sådant, dvs. känslig för minsta lilla vindpust, minsta lilla knuff. En organisation som däremot ensam kämpat sig upp, genom naturlig selektion av medlemskapet, prövade genom mångåriga svårigheter och umbäranden kan, när tiden är inne, på bred och enad front slå till mot systemet och besegra det.

En allians av olika små grupperingar leder även till en ökad fara för en Organisation som vår. Vi vill på allvar skilja oss från det som förföljt den nationella rörelsen under alla dessa år och omforma oss till ett kollektiv av individer totalt olikt det man förknippat med nationell kamp de senaste 30 åren. Men medan vi vandrar den vägen finns det fortfarande krafter som drar åt de gamla beprövade, och redan misslyckade, metoderna. Därför måste vi vara vaksamma och inte låta dessa idéer få något inflytande över oss så att vi går vilse och förlorar siktet på målet. Vi vill inte hamna i en situation där 10 års hårt arbete går förlorat på grund av detta – vi kommer inte att tillåta att det sker.
Och, till sist, på samma sätt som bra och sansade individer påverkar andra i den riktningen, påverkar de som är av sämre karaktär eller som har en felaktig syn på kampen individer i sin riktning. Därför kan vi aldrig tillåta sådant inflytande över organisationens medlemskader, och därför bör du inte acceptera en sådan människa i din närvaro.

Om detta sedan innebär att vi kallas för samarbetsovilliga, sekteristiska eller mot enighet må det så vara. Vi är vare sig det ena eller det andra. Däremot är vi vaksamma och försiktiga, medvetna om farorna som vi är – och aldrig någonsin kommer vi att riskera segern bara för att vara andra till lags. För oss är kampen en fråga om liv och död och vi tar den på dödligt allvar. Och så är det så att man inte kan besegra de yttre fienderna innan de inre har övervunnits. Detta är vårt självklara ställningstagande i denna tid, låt historien stå till doms över oss och låt därför de oförstående stå där och undra, låt de spekulera och kritisera. Vi gör det vi måste göra och hörsammar Hitlers ord att folkstaten aldrig skapas ”genom en folklig samarbetsorganisations kompromisser, den skapas blott av den stålhårda viljan hos en rörelse, som kämpat sig igenom”.

• Publicerad:
  2008-02-11 00:00