Dagens datum 24 april: Denna dag återvänder den finlandssvenske polarfararen Nordenskiöld efter Vegaexpeditionen. Nordenskiöld hade funnit och genomseglat Nordostpassagen.
Två personer knivhuggs inom loppet av en vecka i Stockholm, den ena för att han var nationell och den andre för att angriparna trodde att han var det. Till det kan vi lägga överfall mot nationella där beväpningen inte innefattat knivar, men däremot batonger, knogjärn, flaskor etc. Anarkisterna följer en väl beprövad taktik och vi nationella måste svara på rätt sätt – ett konstruktivt sätt.
Vi sätter agendan
Viktigast att komma ihåg är att det är vi som sätter agendan. Vår politiska kamp med propaganda och kommunikation med folket är prioritet ett, oavsett! Systemet vill inget hellre än att nationella skall ägna mer och mer tid åt att ”jaga” anarkister och därmed förlora fokus från de stora frågorna. Det finns ju en anledning till att media numer i regel försöker påskina och underblåsa våldsupptrappningen genom sin nyhetsbevakning – och en orsak till att man ger olika anarkistiska bokstavskombinationer publicitet.
Vi skall inte falla i denna fälla utan enträget prioritera den politiska kampen. Faktum är att Motståndsrörelsens propagandaaktioner alltid förflyter utan nämnvärt motstånd. Vi säljer tidningar, affischerar och talar med folket flera gånger i veckan i olika delar av landet. Sådana aktiviteter lämnas ifred eftersom anarkisterna inte vill ha konfrontationer om de inte är säkra på utgången genom numerärt övertag. De få gånger som jämnstarka grupper från Motståndsrörelsen och anarkisterna varit nära varandra så har det slutat med tvekan och reträtt från anarkisterna. Naturligtvis så eftersom de är ute efter att skada oss utan att för den skull skadas själva. Därför använder man sig hellre av taktiken att attackera enskilda individer på stan. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Det är deras taktik.
Vi har hittills konstant påpekat att det inte är konstruktivt för kampen med slumpvisa attacker på politiska fiender utan att det är det utåtriktade politiska arbetet som tonvikten skall läggas på och att vi endast i självförsvar brukar våld. Denna ståndpunkt står fast. Däremot är vi väl medvetna om att en strävan som vår kommer att kantas av våld. Allt annat är oundvikligt då två världsåskådningar kolliderar. De krafter som leder vår Ras mot undergång kommer att göra allt för att genomdriva sin vilja.
I denna ödeskamp spelar det anarkistiska fotfolket en relativt liten del, som ett av hydrans mindre huvuden, och de utgör inget hot mot organisationen eller rörelsen som helhet. Däremot kan de utgöra ett mycket verkligt hot mot enskilda individer, speciellt nu när de valt att bruka knivar. Detta måste vi ta med i beräkningen och agera utefter.
Dags att beväpna sig?
Med det som hänt i åtanke kanske inget annat återstår än att alla nationellt sinnade omedelbart beväpnar sig för att kunna freda sig själva. För vi kan inte tillåta oss att vara lätta byten utan måste klargöra att den som attackerar oss riskerar sin hälsa. En vanlig morakniv är både billig, effektiv och lättillgänglig. Naturligtvis, om man är ensam och blir överfallen av 10 personer så finns det inte mycket att göra – men det angriparna skall ha i åtanke är att någon av dem med stor sannolikhet kommer att ådra sig skador.
Denna våldsupptrappning är önskad av våra motståndare, det skall stå klart. Vissa av dem försöker hänvisa till att allt egentligen beror på händelsen i Märsta den 20 maj, att det på grund av denna händelse nu hämnats genom att sticka ner nationella och att det därför är vårt fel. Detta faller på sin egen orimlighet. Först och främst är det inte vi nationella som satt i system att överfalla enskilda anarkister på måfå, inte heller framhäver vi det som en enskilt viktig kampmetod. Till skillnad från anarkisterna vars enda syfte är att vara mot oss, så har vi ett mål som vi kämpar för! För det andra tog sig anarkisterna till Märsta för att söka konfrontation, och det var därför man i Sollentuna såg till att beväpna sig. Men naturligtvis har de en annan syn på saken och det finns ingen anledning att polemisera kring detta, för något samförstånd kommer vi ändå inte att uppnå. Nu är det som det är.
Förr eller senare kommer någon att mista livet, men det spelar ingen roll. Kampen handlar om liv och död. Vi måste däremot se till så att förlusterna blir större för motståndaren. Alltså måste vi agera med stor beslutsamhet om vi blir angripna och göra det som krävs för att freda oss. Alla s.k. autonoma vänsterindivider som väljer att med våld försöka hindra oss gör sig därmed till godkända måltavlor. Det gäller alla. Vi skall inte ägna oss åt att jaga spöken, inte heller skall vi anamma deras taktik utan fortsätta koncentrera oss på vår kärnverksamhet. Anarkisterna är fortfarande en fjäder som vi inte skall göra en höna av. Men vi skall försvara oss effektivt och hänsynslöst om de väljer att angripa oss.
Den nationella aktivisten måste också förstå att rättsväsendet inte kommer att visa sympati för oss om vi hamnat i en situation där vi varit tvungna att freda oss med kniv och kanske bragt någon om livet. Men det är som det är och oavsett måste vi göra vad som måste göras. Ditt liv och din hälsa är långt mycket viktigare än dina angripares. De har valt att påbörja detta, låt oss avsluta det.
Hoppa till huvudinnehåll
