KRÖNIKA. Henrik Gustafsson försöker förstå vem Olof Palme var och vad som drev honom. Han reflekterar här över hans avtryck på vårt samhälle och socialdemokraternas framtid.

Olof Palmes blodfläck vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.

Idag är det 33 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm efter ett biobesök. Händelsen är något som etsat sig fast i minnet hos många. Hans liv och eftermäle utgör en intressant bit svensk samtidshistoria.

Palme lämnade ett kraftigt avtryck på Sverige som lever kvar än idag. När man studerar mannen framstår han som lite av ett mysterium. Jag har försökt gräva djupare i vem han var. Jag har länge undrat vad det var som drev honom. Här resonerar jag även kring hur man kan relatera Palmes öde till socialdemokraternas och Sveriges framtid.

Familjebakgrund
Olof Palmes farfar Sven Palme var militär och politiskt aktiv i Folkpartiet. Under första världskriget var han utpräglat tyskvänlig. Likaså tog han ställning för den vita sidan under finska inbördeskriget och var en av organisatörerna bakom en svensk frivilligkår. Hans förebild var den upptäcktsresande författaren Sven Hedin.

Sven Palme gifte sig med en finlandssvenska från Borgå vid namn Hanna von Born. Hon beskrivs som en hängiven nationalist som vägrade ta emot judar i sitt hem (2010:25).

Släktfoto från farföräldrarna Sven och Hannas guldbröllop 1933. Inringade är Olof Palme och hans far Gunnar.

Olofs mor Elisabeth von Knieriem (1890–1972) tillhörde den balt-tyska minoriteten i Riga. Hon var dotter till professor Woldemar von Knieriem (1849-1935), rektor vid Rigas tekniska högskola. En av dennes studenter skall ha varit den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg. Innan Elisabeth flydde till Sverige räddade hon sin mor från att hamna i sovjetisk fångenskap. (1995:31).

Det var den svenska konsuln i Riga som ordnade Elisabeths utresetillstånd till Sverige våren 1915. Han var god vän med hennes blivande make Gunnar Palme. Olofs far gifte sig med Elisabeth 1916 i allhelgonakyrkan i Nyköping. Kung Gustaf V:s brorson, greve Folke Bernadotte, var kyrkomarskalk vid deras bröllop.

Både Gunnar och Elisabeth var konservativa och utpräglat tyskvänliga. 1928 publicerade Gunnar ett debattinlägg i Nya Dagligt Allehanda. Det behandlade den tysk-baltiska adeln i Lettland som riskerade att bli fördrivna ur landet. Gunnar menade att risken fanns att judarna i så fall ”skulle överta tyskarnas ledande ställning, vilket knappast skulle bli angenämare för landets befolkning” (2010:65).

När Gunnar berättade för Elisabeth om en middagsbjudning i början på 1920-talet skrev han att: ”Jag tror du skulle haft helt trevligt, trots de många judarna” (2010:66).

Under första världskriget engagerade sig Elisabeth för tyska krigsfångar i Ryssland. Under andra världskriget var hon aktiv i Deutsche Frauenbund i Stockholm. De virkade bland annat strumpor som skickades till de tyska soldaterna på östfronten. Efter kriget hjälpte hon till och agerade som tolk då lägerfångar från Bergen-Belsen hämtades till Göteborg i Folke Bernadottes vita bussar.

Hennes bror Ottokar von Knieriem var direktör för tyska Dresdner Bank och dess representant i Stockholm under andra världskriget. Ottokar skall ha spelat en avgörande roll för att få till stånd expeditionen med de Vita bussarna. Elisabeths kusin August von Knieriem var direktör för IG Farben. Han åtalades i Nürnberg-rättegångarna men frikändes 1947.

Olof Palme blev namngiven efter sin farbror. Olof Palme d.ä. var historiker och frivillig på den vita sidan i finska inbördeskriget. Han var en av organisatörerna bakom frivilligkåren och stupade som hjälte vid stormningen av Tammerfors den 3 april 1918. Staden var ett av de sista röda fästena och erövrades tre dagar senare. Även Olofs Palme d.y:s äldre bror Claës fullföljde familjetraditionen och deltog som frivillig i finska vinterkriget 1939-40.

Uppväxt
Olof Palme föddes 30 januari 1927. Hans uppväxt på Östermalm präglades av hans privilegierade ställning. Hos familjen hölls ofta bjudningar med musikunderhållning. Det var i Palmes hem som Jussi Björling för första gången uppträdde inför publik (1995:24).

”Middagsvinerna var direktimporterade från Frankrike, whiskyn kom från egen leverantör i Skottland och menyerna skrevs ut i förväg på franska” (2010:13). Den blivande företagsledaren och finansmannen Ivar Kreuger var ibland gäst hos familjen. Fram till kriget tillbringade Olof somrarna hos morföräldrarna på godset Skangal i Lettland.

Bild från Olofs första besök på Skangal vid 2 års ålder 1929. Bakom Olof sitter morfar Woldemar och mormor Elisabeth.

Hösten 1934, när Olof var sju år gammal, dog hans pappa Gunnar. Det var bara några veckor efter att dennes far gått bort i cancer. Detta måste lämnat ett stort tomrum hos honom. Det gjorde honom alltmer beroende av sin mor Elisabeth och farmor Hanna. Kanske var dessa också enklare att göra uppror emot än fadern ifall denne levt kvar.

Olof gick sju år på internatskola i Sigtuna. Där tog han examen 1944. Åren 1944-51 studerade Palme juridik vid Stockholms högskola. Han utbildade sig till reservofficer vid kavalleriet. I familjen fanns en lång militär tradition.

1950 kontaktades Palme av en företrädare för säkerhetspolisen. Han undrade om Palme ville rapportera till dem om de röda på högskolan. Palme hade gjort sig känd som antikommunist. Själv har han sagt att han avvisade uppdraget.

Palmes mor var nära vän med Svenska Dagbladets huvudredaktör Ivar Andersson. Denne var även ordförande för Sveriges Nationella Förbund 1931-32. Elisabeth pratade med honom om sonens framtid. Därigenom fick den 17-årige studenten ett vikariat som idrottsreporter på Svenska Dagbladet 1944.

Med hjälp av stipendium spenderade han läsåret 1947-48 vid Kenyon College i Ohio. Efter examen liftade han till släktingar i Mexiko.

Den 21 september återvände Olof till Sverige. Samma dag landade flygplanet med kistan som innehöll greve Folke Bernadottes kropp på svensk mark. Han mördades 17 september i Jerusalem av den paramilitära sionistiska Sternligan.

Erlanders pojke

Många menar att det var ren opportunism som fick Palme att bli socialdemokrat. Kanske frågade han sig var det fanns bäst möjligheter att påverka utvecklingen.

Våren 1953 fick Palme en tjänst som byråsekreterare vid försvarsstabens utrikesavdelning. Där arbetade han med frågor kring strategisk och militärpolitisk underrättelseverksamhet.

På hösten samma år började han jobba deltid som sekreterare åt statsministern Tage Erlander. I november 1954 lämnade han försvarsstaben för att arbeta heltid hos honom. Han fick efter hand en mer självständig roll i att utarbeta Erlanders tal och artiklar.

Under 1950-talet var Socialdemokraterna splittrade kring frågan om svenska atomvapen. Både Palme och Erlander var till en början för att den svenska krigsmakten skulle utrustas med sådana. Palme försökte aktivt motarbeta atomvapenmotståndet inom partiet. Till slut drevs en avvaktande linje igenom istället. Tanken på svenska atomvapen avfärdades inte helt förrän 1964.

Erlander och Palme argumenterade för ökad valfrihet generellt för individen. De medgav dock att detta skulle kräva ökade samhällsinsatser. De omfattande strävandena efter ekonomisk utjämning gjorde att de offentliga utgifterna ökade med över 10% fram till 1970.

De använde begreppet ”samhället” som ”beteckning på stat och kommun” (1984:84). Därifrån kommer kanske den tidigare så utspridda tendensen att dra likhetstecken mellan samhället och staten.

Erlander och Palme drev tesen om det starka samhället i en tid av stor framtidsoptimism. Sossarna verkar vilja använda samma retorik idag fastän de verkliga förhållandena ser helt annorlunda ut.

1965 sade Tage Erlander i riksdagen med anledning av rasupploppen i USA att: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”. Citatet är dock taget ur ett sammanhang där han skyller ”den amerikanska regeringens svårigheter” på fattigdom och arbetslöshet bland de svarta. (1)

Den 25 december samma år sade Olof Palme i ett radiotal att: ”En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde.” (2)

Varifrån kom då dessa idéer? Redan i mitten av 50-talet talade Palme om jämlikhet och solidaritet med utsatta minoriteter. Han betonade även vikten av internationell solidaritet som idag har fått så destruktiv undermening.

I förstörelsens tjänst

Den judiska aktivisten och debattören David Schwarz har pekats ut som initiativtagare till Sveriges förfall. Första gången Palme träffade honom var vid ett möte mellan Schwarz och statsminister Erlander 1966. Schwarz försökte då övertala Erlander ”om att Sverige borde bli en mångkultur” (2007:45).

Schwarz verkar ha lyckats rekrytera Palme. På Israels nationaldag, 15 maj 1967, höll Palme ett tal vid Stockholms judiska center. Han hyllade Israel samtidigt som han menade att ”internationalismen krävde införandet av mångkultur i Sverige” (2007:46).

Palmes tonvikt på jämlikhet och internationell solidaritet avvek från Tage Erlanders linje. Man kan konstatera att han inte fått med sig dessa idéer hemifrån. Delar av Olofs familj var högst besvikna över att han valt att bli socialdemokrat.

Hanna Palme ansåg att Olof var den mest begåvade av hennes barnbarn. Hon beklagade sig över att han: ”ställt sina gåvor i deras tjänst som håller på att förstöra vårt land” (2010:234). Palme sade själv att det var hans tidiga resor i Amerika och Asien som haft stor inverkan på hans politiska inriktning.

Klasskamp och ökad jämlikhet
Ökad ekonomisk jämlikhet är inte samma sak som den generella jämlikhet som förespråkas idag. Försök till utjämning av inkomstskillnaderna behöver nog inte vara något dåligt. Resultatet av den här jargonen har dock blivit att man försöker stöpa alla efter samma form.

Att sträva efter att alla ska vara jämlika i alla hänseenden är ytterst destruktivt. I detta sammanhang är strävandet efter jämlikhet alltid krossandet av förträffligheten. Det är också just detta som har skett med vår nation och vårt land.

Kanske var det för att Palme aldrig hade vetat något om att vara fattig som han verkade så ivrig att utvidga solidariteten till att omfatta alla. Han måste lidit av ett komplex över sin härkomst. Detta grundade sig i hans marxistiska klasstänkande. Ett sådant tänkande skapar splittring både inom individen och folket.

Redan på 30-talet tog Per Albin Hansson avstånd från klasspolitik. För Erlander ”var det överhuvudtaget främmande att tala i klasskampsparoller. Det är den utpräglade överklasspojken Olof Palme som återupplivat klasskampsandan i svensk politik” (1984:271).

Palme tog upp samma retorik som Hjalmar Branting använde under sent 1800-tal. Skillnaden var dock att det på den tiden fanns enorma klassklyftor i samhället.

Palmes föregångare lär inte heller lidit av dessa onödiga komplex beträffande deras bakgrund. Att anamma en världsåskådning som talar emot blodets röst skapar förvirring och disharmoni hos människor. Detta lär ha skapat en inbördes konflikt hos Palme. Hans jämlikhetsiver kan ses som en konsekvens av denna.

Palme tar över
Erlander var statsminister från 1946 – 69. När han inte orkade mer tog Palme över ordförandeposten i partiet. 1970 gick sossarna till val med parollen ”ökad jämlikhet”. De fick 45 procent av rösterna och Palme inledde sin första period som statsminister. Den skulle vara i sex år.

Att Palme solidariserade sig med Vietnamrörelsen kan ses som en taktik för att kanalisera vänsterrörelsen. Vietnamfrågan var en het potatis och socialdemokraterna var rädda för att förlora ungdomen till den mer radikala vänsterrörelsen.

Socialdemokratin hade ett behöv av att inte lämna över frågan till VPK. Detta förstod Palme. Den 21 februari 1968 gick han bredvid Nordvietnams ambassadör i Moskva vid en demonstration på Sergels torg.

Bilden med Palme bredvid den nordvietnamesiske ambassadören publicerades i 367 amerikanska tidningar.

Han kan ha sett sitt deltagande som nödvändigt för att ta kontroll över en utveckling som annars skulle gynnat kommunisterna. Dessa kunde i sin tur påpeka hur de fått in sossarna på deras linje. Vem som påverkade den andra eller hade mest rätt är svårt att utläsa.

Nationalism och socialism
Palme verkar bedömt de vita folkens strävanden med en annan måttstock än de övriga. I sitt tal i Gävle 1965 sade han att för dem ”i Asien och Afrika betyder nationalismen jämlikhet”… ”Därför är kampen för nationell frihet oupplösligen förbunden med strävan till social och ekonomisk frigörelse” (1984:127-128).

För Vietnam slog Palme fast sambandet mellan nationell och social frigörelse. Han borde förstått att samma förhållanden gäller alla nationer. En socialism blir omöjlig utan nationalism och vice versa.

Detta gäller även för oss i Norden. En förutsättning för det han kallar frihet och ekonomisk jämlikhet är just nationalism. Alla folk borde ha rätten att prioritera sitt eget folk. Att ge andra den rätten och förvägra sitt eget folk den kan inte ses som något annat än förräderi.

Kanske var det svårt för Palme att se nordborna som ett förtryckt folk i förhållande till U-länderna. Däremot talade han ofta om hur det fanns förtryckta klasser och minoriteter i Sverige. Detta trots att vi hade de minsta inkomstskillnaderna i hela världen.

Tillsammans med Fidel Castro i Cuba sommaren 1975. Han var den första regeringschefen från väst som besökte landet.

Ödesdiger retorik
Palme menade att idén om ”alla människors lika värde” måste prägla ”samhällslivets alla områden. Därur växer strävan att jämna ut sociala, ekonomiska och kulturella klyftor mellan människorna” (1984:167).

I ett vitt homogent samhälle som Sverige var på 70-talet kanske ett sådant strävande inte var så ödesdigert. De stora problemen uppstår först när man introducerar rasfrämlingar i den här gemenskapen.

Samma retorik som verkar grundlagts av Olof Palme med stort genomslag lever i hög grad kvar än idag. Detta har fått fruktansvärda konsekvenser. Den här inställningen kan ses som en stor orsak till att vi befinner oss i den situation som vi gör idag. Det är en politisk mentalitet som avväpnat vårt folk och lämnat oss försvarslösa mot kolonisering.

1975 var året då Sverige förklarades vara en ”mångkultur”. Detta år var ett slags klimax för Socialdemokraternas radikalisering och ideologiska intensitet. Denna hade i hög grad drivits på av Palme. Samma år antogs även ett nytt partiprogram som beskrivs spegla ett parti som inte längre orkar ”upprätthålla en radikal ideologisk anspänning” (1984:269).

Palme talar på Götaplatsen i Göteborg 1:a maj 1977.

Vid 1976 års val förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten till de borgerliga. 1982 vann Palme tillbaks makten åt sossarna. 1969 fick han överta Erlanders regering, nu fick han möjlighet att bilda en egen.

Polemik med Adelsohn
Olof Palme var en utpräglad maktmänniska och det sägs att han saknade förmågan att ge upp. Han kunde även gå hårt fram emot sina motståndare. En som var särskilt utsatt var moderatledaren Ulf Adelsohn, som har judiskt påbrå.

I december 1982 kallade Palme honom för en ”främmande fågel”. Det var efter att denne lagt sig i debatten kring en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Kommunisterna.

Vid en riksdagsdebatt den 16 april 1983 kallade Palme Adelsohns utrikespolitik för ”pajaskonster” och ”hä hä och hepp hepp”. Han sade även att han tyckte att moderaterna var ”en säkerhetsrisk för den svenska säkerhetspolitiken. Det har jag länge upplevt” (1984:249).

Man kan bara spekulera kring varifrån Palme fått dessa ovanliga och ganska udda uttryck. En gissning är att det var sådant som han plockat upp från de antisemitiska strömningar som fanns i hans familjebakgrund.

Maktstruktur
Palme behöll statsministerposten fram till sin död den 28 februari 1986. Detta markerar den tidpunkt då Socialdemokraterna förlorade initiativet. Sedan dess har deras dominerande roll i svensk politik varit på ständig nedgång.

Då Palme mördades hade socialdemokraterna bara haft fyra ordföranden. Partiet byggde på en mer ursprunglig nordisk tradition. Det är detta som möjliggjort deras framgång.

Deras tillvägagångssätt har inbegripit den nordiska ledarskapstanken samt det nationella behovet av en landsfader. Likt kristendomen tog över de gamla nordiska sederna har socialdemokraterna tagit över de traditioner som funnits tidigare och gjort dem till sina egna. Detta betyder även att andra kan göra samma sak.

LO och SAP har kallats för de två benen i arbetarrörelsen. ”Knappast i något land är banden mellan socialdemokratin och arbetarnas fackliga centralorganisation (…) så fasta”. Inte heller finns det ”något socialdemokratiskt parti i världen som i fråga om långvarigt maktinnehav (…) kan mäta sig med SAP” (1984:265).

Fackföreningarna skapar ett socialt tryck som pressar medlemmarna mot partiet. Genom detta har de kunnat cementera sin position och utföra politisk kontroll av samhällsutvecklingen.

Numera fortsätter de socialdemokratiska institutionerna bara i samma banor av ren ovana. Dessa behöver brytas och ersättas. En gång i tiden må de haft en mening men numera används de blott för folkförgiftarnas syften. De behöver tas över av välvilliga krafter för att ett maktskifte ska möjliggöras i det här genomruttna, försuttna och stagnerade samhällssystemet.

(1) https://sv.m.wikiquote.org/wiki/Tage_Erlander

(2) https://www.na.se/artikel/debatt/i-dag-hade-tage-erlander-stamplats-som-rasist

Litteratur:

Berggren, Henrik. (2010). ”Underbara dagar framför oss”. Norstedts.
Eckehart, M. (2007). ”Hur Sverige blev en mångkultur”. Logik Förlag.
Isaksson, Christer. (1995). ”Palme privat”. Ekelids förlag.
Östergren, Bertil. (1984). “Vem är Olof Palme?”. Timbro Förlag.


  • Publicerad:
    2019-02-28 07:00