När man i framtiden tittar tillbaka för att se när allting började är det kanske år 2010 man kommer tänka på. Det var mycket som hände under föregående år, ute i världen men även i Sverige. Vi ska här summera några av händelserna.

I september tog sig Sverigedemokraterna till sist in i riksdagen. Intåget var väntat, men livat blev det och få inom etablissemanget har sedan dess velat ta i partiet med tång. Trots detta misstänker jag att man från systemets sida ser SD som hanterbara. Detta eftersom det rör sig om ett parti som är fast beslutna att komma in i värmen, även om det innebär att andra bestämmer villkoren. För systemet fruktar inte SD lika mycket som partiets väljare. Denna skara har vuxit snabbt och fortsätter växa, till synes utom kontroll. Det rör sig om en mängd människor som är mer radikala än SD själva. Som röstat SD i brist på synliga alternativ, men som sannolikt i mångt och mycket rekryterats av argument från den nationella rörelsen. Därav paniken.

Undertecknad tillhör den skara som inte ”taktikröstade” på Sverigedemokraterna. Detta eftersom jag vet vad Sverigedemokraterna går för – eller rättare sagt, inte går för. Sverigedemokraterna är varken kapabla till, eller ens villiga att, stoppa mångkulturen. De vill bara in i riksdagen. Vara politiker. Sverigedemokraterna vill ha språkkrav och minskad invandring (med andra ord att den fortsätter) och är helt inriktade på att bara bekämpa symptomen, inte grundproblemet. Sverigedemokraterna har redan nu – genom att ha låtit främlingar besätta positioner inom partiet – i all tydlighet visat att de eftersträvar ett samhälle med fortsatt invandring, så länge främlingarna ”anpassar sig”.

Nu är situationen som den är men den är inte enbart negativ. En protest har ägt rum i Sverige, och även om det är långt mellan tyckande och agerande så har missnöjet blivit öppet. På var och varannan arbetsplats talas nu om ”svartingar”, om hur massmedia mörkar och om politiker som ljuger och hycklar. Den minskade tilltron till systemet gynnar oss. En fördel med denna scenförändring är att vi inte längre kan betrakta skeendena bakom ridån. Saker och ting har hänt i Sverige och vi är nu tvungna att bryta konformismen inom den nationella rörelsen. Vi befinner oss i ett farligt vågspel, men kanske också ett nödvändigt sådant. För om Sverigedemokraterna växer sig för starka kommer de, med systemets gillande, medverka till förbud av all verklig opposition och därför se till att någon verklig förändring aldrig blir av. Men om deras väljare förblir radikala, ger detta goda möjligheter för ett uppsving för den nationella rörelsen. Vi måste säkerställa att vi är kapabla att ta hand om det växande missnöjet mot systemet, och leda folket rätt.

I Schweiz visade folket nyligen vad gemene vit man och kvinna faktiskt anser om mångkulturen. En majoritet av befolkningen i Schweiz röstade i november igenom ett förslag om att automatiskt utvisa främlingar som gjort sig skyldiga till bland annat mord och narkotikabrott men även missbruk av socialhjälp. Även om detta är en liten seger så ger det en fingervisning om att folks stöd till mångkultur dalar, om det ens förekommit.


Reklamaffisch från det schweiziska valet.

I det mer fria Schweiz sker kontroversiella folkomröstningar med jämna mellanrum och landet har ofta fått kritik för att folket röstat ”fel” i dessa frågor. Efter omröstningen om automatiskt utvisning varnar man för att Schweiz kan bryta mot bland annat Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I Sverige existerar inte systemet med beslutande folkomröstningar. Här röstar politikerna, medan media väljer huruvida de vill rapportera om det eller inte. Då ”svensk” massmedia ägda av enstaka familjer med ett egenintresse i mångkultur, så vore det kanske överflödigt att påpeka att i de flesta väsentliga omröstningar gäller locket på. Med tanke på utslaget i Schweiz så förstår vi att folkförrädarna i Sverige inte vill tillåta beslutande folkomröstningar. Vår medbestämmanderätt handlar om att få rösta på Idol.

Vad gäller tvångsåtgärder från EU gick nya lagar igenom i all tysthet. Bland annat framgår att medlemskapet i den Europeiska (Sovjet-) Unionen numera är inskriven i grundlagen. I slutet av förra året började ett nytt rambeslut från EU att gälla vilket handlade om kriminalisering av ”förintelseförnekelse”. Eftersom rambeslutet handlade om förnekelse i kombination med hets mot folkgrupp så blir det ingen lagändring i Sverige. Än så länge vet vi inte hur domstolarna kommer att tolka ifrågasättandet av det påstådda folkmordet med anledning av rambeslutet. Det kan alltså bli spännande framöver. I ett flertal länder i Europa döms dissidenter till fleråriga fängelsestraff endast för att ha kritiserat den officiella historieskrivningen kring den s.k. förintelsen. Den mest kände av dessa är den tidigare högt ansedda militärhistorikern David Irving. Han fick tre års fängelse för att han öppet konstaterade att det inte finns bevis för att judar drabbades av någon systematisk utrotning med gas.

En ny ”laserman” ska ha häktats i Malmö. Peter Mangs är misstänkt på sannolika skäl för ett dussintal skjutningar, varav flera med dödlig utgång, mot invandrare. Spaltmetrar har skrivits kring detta ämne. Massmedia har också febrilt letat efter, och öppet skrivit om, ”högerextremistiska kopplingar” men ännu inte funnit några bevis för det. ”Högerextremist” eller inte, på landets arbetsplatser hyllas denne ”laserman” som en hjälte. En orsak till det är kanske att det som Peter Mangs eventuellt har gjort, bara är en droppe i havet jämfört med vad svenskar utsatts för under årtionden.

I december briserade en bomb i centrala Stockholm, mitt i julhandeln. Attentatet, som misslyckades, förövades av en muslimskt troende arab som även spelade in ett tal där han avslöjade sina motiv. Vi ska vara glada över att det bara var Abdulwahab som dog och ingen av våra folkkamrater. Samtidigt kan jag förstå varför han gjorde det. Händelser likt dessa får vi nu räkna med eftersom vi är krigförande i Mellanöstern. Liksom Abdulwahab inte har något här att göra så har inte vi något att göra med krig på andra sidan jordklotet, då dessa krig inte ligger i vårt folks eller vår ras intresse. Vi gör judarnas skitgöra – och nu får vi betala för det.

Man bör ställa sig frågan hur många fler potentiella terrorbombare det egentligen existerar i vårt land på grund av politikernas beslut att kasta oss in i det mångkulturella experimentet? Och hur många fler våldtäktsmän eller rånarligor finns det som ”krigar mot svenskarna”, som en gängmedlem uttryckte det i media?
Vår kritik mot mångkulturen får dock inte stanna vid islam. En ökenreligion som islam har verkligen inte något i Sverige att göra, särskilt inte då den tar aggressiva uttryck. Samtidigt får vi inte glömma att illdåd mot svenskar begås till lika stor del av icke-muslimska rasfrämlingar. Därför kan vi inte acceptera araber i Sverige som är kristna eller låter ”anpassa sig”. De är fortfarande rasfrämlingar.

Alla illdåd mot svenska folket, oavsett hur de yttrar sig, är på politikernas ”samveten”. Det går å andra sidan välja bort just bombattentat, gruppvåldtäkter och andra svenskfientliga dåd i framtiden genom att helt enkelt vända systemet och politikerna ryggen. Det gör man enklast genom att inte rösta på dem. 
Mest uppmärksamhet internationellt har Wikileaks fått. Naturligtvis måste diplomati skötas med viss sekretess – det håller nog de flesta med om – men med tanke på den övervakning vi medborgare ständigt utsätts för så är det inte mer än rätt att de som övervakar får en dos övervakning tillbaka. Wikileaks läckor visar dessutom att politikerna är exakt sådana lögnaktiga äckel vi misstänkt dem för att vara. Det system som är ruttet och moraliskt bankrutt förtjänar alltid att bekämpas med alla medel, där är vi definitivt överens med Wikileaks!

En del av Wikileaks avslöjanden visar hur illa ställt det blivit i västerlandet. Jag tänker på filmen från en amerikansk attackhelikopter där man gav ”fri eldgivning” till att helt i onödan prickskjuta civila irakier. Alla, däribland en barnfamilj på väg till skolan, mejades kallblodigt ner. Jag kämpar naturligtvis inte för irakierna utan för mitt eget folk, och min egen ras, men jag tycker samtidigt att det är ovärdigt att prickskjuta civila människor – av något folkslag. Julian Assange beskrev filmen som att det var som att soldaterna satt och spelade TV-spel; att soldaternas kallsinniga uppträdande och skrytet över antal döda ”fiender” (civila) återspeglade en fantasivärld där man förlorat kontakten med verkligheten. Det är denna multikulturella människotyp, fostrad sedan barnsben av ”demokratin”, som nu växer fram och bär vapen i strid. Det känns verkligen inte stabilt.

Vad beträffar våldtäktsanklagelserna gentemot Julian Assange så tycks många bland ”vanligt folk” vara av åsikten att detta bara är ett sätt att komma åt honom. Förtroendet för systemet är definitivt på nedgående.
2010 var alltså ett turbulent år på många sett.  Det hände mycket mer än vad som får plats i denna artikel. Vi kan i alla fall konstatera att politiska händelser, likt nyss nämnda, för en gångs skull var mycket mer omskrivna än kändisar som Blondinbella och Zlatan (och då har man ändå funnit nyhetsvärde i att rapportera om exempelvis Zlatans semester i Sälen). Överlag har media varit tvungna att tona ner bröd och skådespel i sin rapportering. Istället har man gett mer utrymme åt de kaotiska händelser som avlöst varandra i en alltmer destabiliserad värld.
Kommer 2010 kommas ihåg som det år då saker och ting började ställas på sin spets, där status quo bröts och skapade jordmånen för den kommande resningen? I så fall: Ve våra fiender!

  • Publicerad:
    2011-01-24 00:00