Provinsen Xinjiang i västra Kina är till ytan den största i landet och bebos bl.a. av uigurer som är en turkisk-asiatisk folkgrupp. De muslimska uigurerna har alltid utgjort en överväldigande majoritet i Xinjiang och åtnjutit en hög grad av självstyre. Men så är inte fallet längre.
Att Kina håller en orubblig kurs och styr mot framtida global dominans råder liten tvekan om. Med en enormt stor, homogen och genomsnittligt mycket intelligent population; en ekonomi som uppvisar konstant tillväxt; en expansionistisk utrikespolitik och en totalitär inrikespolitik så trampar kineserna över alla hinder som må ligga i deras väg. Det är sant att Kina idag främst arbetar med diplomatiska och ekonomiska medel för att förvärva makt, men man tvekar inte att ta till blodigare metoder vid behov – något som inte minst uigurerna fått erfara.
Uigurerna utgjorde 1949 närmare 95% av den totala befolkningen i Xinjiang. De hade sitt eget språk, kultur, religion och styrde i praktiken sig själva utan någon större inblandning från Peking. Drömmen om att ta nästa steg och bilda en självständig nation under namnet Östturkestan fanns ständigt närvarande. Men tiden gick och utvecklingen mot självständighet gick trögt, tyckte uigurerna. Dessutom kände man sig hotad av den massinvandring av etniska kineser (Han-kineser) som hotade att ”svämma över” regionen. Så 1996 införskaffade uiguriska grupperingar stora mängder vapen från sina muslimska bröder i Tjetjenien och upprättade militära träningsläger för att visa kineserna att man menade allvar i sin självständighetssträvan.
Hade Kina varit Frankrike, Sverige, Australien eller något annat degenererat land i väst, så hade man i bästa altruistiska anda erbjudit uigurerna självständighet, erkänt uiguriskan som ett minoritetsspråk samt byggt en gigantisk moské i centrala Peking för att ge prov på sin välvilja och medmänsklighet. Peking hade dock inga som helst planer på att släppa området. De två främsta orsakerna var regionens strategiska läge samt de enorma oljefyndigheter som finns runt om i Xinjiang.
När uigurerna började skramla med vapnen, så hann man inte mer än att just skramla innan den kinesiska militären obarmhärtigt slog ner på de ”islamistiska terroristerna”. Kineserna fängslade, torterade och avrättade tusentals uiguriska separatistivrare utan att blinka; man införde åtgärder för att hålla nere den uiguriska populationens födelsetal (tvångsaborter bl.a.) och fortsatte samtidigt att ömsom tvinga, ömsom uppmuntra etniska kineser att bosätta sig i Xinjiang. Man inrättade även lagar som gjorde att personer som talade eller skrev uiguriska offentligt riskerade att terroriståtalas. Med hjälp av diplomatiska påtryckningsmedel såg man till att uigurer som försökte bedriva politisk verksamhet i utlandet omedelbart utvisades till Kina.
Sist, men inte minst, var man noga med att hålla den stora massan av uigurer lugn. Detta gjorde man med hjälp av stora investeringar i regionen som höjde den genomsnittliga levnadsstandarden för samtliga invånare. En framgångsrik strategi som kineserna i skiftande utsträckning även använder i Tibet, Hong Kong och Macao. Summa summarum: Uigurerna är idag en undanträngd och kuvad minoritet. Drömmen om ett självständigt Östturkestan kommer att förbli en dröm som sakta tynar bort tillsammans med uigurerna själva. Vem kommer att minnas eller begråta dem om 100 år? Vem sörjer idag det svunna romarriket, Preussen, det antika Grekland eller något annat av de tusentals folkriken som genom historien gått under på grund av svaghet, rasblandning, massinvandring, förrädiska ledare eller andra ödesdigra orsaker? Ingen, utom några inbitna historiker möjligtvis.
Exemplet Xinjiang lär oss att den starkare överlever och den svagare går under. Detta förhållande har gällt sedan tidernas begynnelse och gäller än idag. Här finns inget utrymme för kompromisser eller förhandlingar. Ingen nåd finns att vänta, inga uppskov kan begäras. Antingen kämpar vi idag eller så upphör vi att existera imorgon. Några ”mellanlägen” finns inte. Fråga uigurerna, de vet.
***
Läs även:
Mental ockupationsstrategi.
Hoppa till huvudinnehåll
