Fem poliser på Citypolisen i Stockholm har som exklusiv uppgift att betjäna den särskilda hatbrottsjour som startades i juni detta år. Hittills har över 80 anmälningar kommit in och inget tyder på att det kommer att minska. Därför måste man begära extra resurser. Polisen skall även utveckla hur man tar emot anmälningar för att se till så att inget brott som kan tänkas vara ett ”hatbrott” skall passera obemärkt förbi.

Hatbrottsjouren får främst samtal från våldsbrottsoffer vilka anser sig ha blivit utsatta för brott på grund av deras ras, sexuella läggning eller annat som ingår i det vida begreppet ”hatbrott” (vilket kan definieras som ett brott som riktas mot vem som helst som inte är vit och heterosexuell). Poliserna som arbetar på hatbrottsjouren skall både ta emot anmälningar såväl som utreda brotten. Men på grund av alla anmälningar hinner poliserna oftast ej ut på fält. Polisen kommer nu att begära utökade resurser för verksamheten.

Förhoppningen är att hatbrottsjourer, efter utvärderingen av den i Stockholm i oktober 2007, kommer att etableras över hela landet. Vidare har man i Stockholm sedan den 13 februari i år mer systematiskt börjat registrera ”hatbrott”. När utredare fyller i en rapport öppnas ett fönster automatiskt med frågan: ”Kan detta vara ett brott som är religionsfientligt, främlingsfientligt eller homofobiskt?” Denna fråga måste besvaras för att man skall kunna gå vidare med rapporten. Efter att man infört detta kontrollsystem har man enligt polisen helt plötsligt insett att en massa brott fatiskt kan sorteras in som ”hatbrott”.

Vilka kan begå hatbrott?
För att göra en rättvis bedömning av dessa ”hatbrott” måste man definiera när ett brott blir ett ”hatbrott”. Enligt det svenska rättsväsendet är ett hatbrott, i praktiken, ett brott som utförs av en vit heterosexuell man eller kvinna mot en rasfrämling eller någon med en udda sexuell böjelse. Alltså, om främlingar begår övergrepp mot en svenska så är detta inte ett hatbrott; eller om en homosexuell pedofil ger sig på en liten pojke så är detta inte ett hatbrott. Detta är systemets definition; detta är förrädarnas inställning.

Av detta kan vi konstatera ännu en dimension av förräderiet. Den som fortfarande lever i förvirring och tror att de etniska svenskarna inte i en vansinnig takt blir till andra klassens medborgare, där systemets alla olika tentakler åsidosätter dem, måste ruskas ur den dvalan och inse sanningen.

Som jämförelse kan vi se medias ”etiska” regler vilka går ut på att alltid undanhålla identiteten på främlingar som begår brott och kalla dem svenska medborgare etc. Samtidigt visar man gärna bilder på svenskar som begått brott, och allra helst om det är en patriot. På samma sätt anstränger man sig å det kraftigaste för att identifiera ”hatbrott” och sedan ondgöra sig över hur mycket hat och brott de stackars främlingarna och förtryckta homosexuella lider under.
Eller kanske är det bara vi som är paranoida?

• Publicerad:
  2007-08-04 00:00