Januari är slut och vi närmar oss mitten av februari. Det betyder att gymmen – där man i början av året fick armbåga sig fram till de fria vikterna, nu börjar eka. Träningslokalerna som var fulla av folk står nästan tomma och det börjar bli svårt att hitta en sparringpartner på klubben där man vanligtvis har svårt att hitta ett utrymme att träna på. Folk glömmer bort sina nyårslöften om att träna mer och att träna hårdare och slår sig istället förnöjt ner i soffan och känner sig duktiga efter en månads halvdan träning. Nu är det skärpning och disciplin som gäller! Det är din skyldighet och plikt att träna och det finns inga som helst bortförklaringar!

Det spelar ingen roll om du så har dubbla arbeten, fyra barn eller om du är ensamstående förälder. Det finns Alltid tid för att träna om det så bara är tio minuter av armhävningar och situps på vardagsrumsgolvet eller en snabb promenad ute i friska luften. All träning är bra träning och målet är inte att bli en elitidrottare. Målet är att träna för sig själv; sitt eget välmående och framförallt för sin familj och sina kamrater som i framtida situationer kan komma att behöva din hjälp rent fysiskt.

Parent-child-yoga-27

Jag skäms snarare än att känna mig duktig då jag gör fler armhävningar än den unga mannen som ligger bredvid mig på gymgolvet, eller när jag hör den uppumpade kroppsbyggaren flåsa efter en halv kilometer i promenadtempo på löpbandet. Samtidigt känner jag någon form av tillfredsställelse över att de överhuvudtaget är där. Över att han bredvid mig överhuvudtaget gjorde sina armhävningar och att kroppsbyggaren börjat förstå att det inte finns någon mening med att ha ett överflöd av muskler om de ändå inte är funktionella. Jag kastar alltid ur mig ett ”bra jobbat” till den där medelålders kvinnan med för små kläder vars valkar hänger utanför byxlinningen, eller till den taniga 16-åringen som just börjat styrketräna och febrilt försöker lyfta upp en femkiloshantel. De försöker i alla fall! Gör du det?

För en tid sedan fick jag ett e-post av en bekant som skrev att ”det måste skrivas en träningsartikel på hemsidan som motiverar alla slasktrattar att börja röra på sig”. Helt uppenbart har han rätt, även om man kan tycka att det inte ska behövas en uppmaning. Han förklarade vidare i sitt e-post att ”man måste ha ett fysiskt övertag, det räcker inte med offervilja och oräddhet”. Jag skulle inte kunna uttrycka det bättre själv.

20120616-IMG_7666-460x250

Det ska inte behöva påpekas hur viktig träningen är! Man ska förstå det själv, utan påtryckningar utifrån. Många hävdar att de inte behöver träna för att de ändå är smala, eller för att ändå håller vikten. Problemet är att dessa människor; de som är smala på utsidan, ofta också är de som är fetast på insidan. Då deras fetma inte syns bryr de sig inte om träningen (eller vad de äter för den delen), vilket heller inte deras omgivning gör. En tjock människa blir däremot alltid påmind om sin övervikt, både av sig själv och av andra. Att en person som tillåtit sig själv att bli tjock överhuvudtaget går till gymmet, är en utmaning för den egna självkänslan och därmed en prestation i sig, även om man kan tycka att det aldrig skulle behöva ha gått så långt. När till och med den feta mannen sitter och svettas på motionscykeln vill jag att Du frågar dig själv: Gör Du det?

Det är aldrig för sent, och heller aldrig för tidigt, att börja träna. Min sambo hade för ett halvår sedan inte tränat på flera års tid. Nu, 20 kg lättare, inser han hur bra man kan må om man bara finner motivationen för att börja träna; en motivation som inte kom genom påtryckningar från mitt håll, utan från honom själv då han insåg att han låtit sin kropp förfalla. Någonstans fick han ändå motivationen (och modet som krävs för att för första gången sätta sin fot på okänd mark) att ta sig ut i löpspåret och in på gymmet för att göra tillvaron lättare (och bättre). Det är dags att också Du tar dig i kragen och gör detsamma! Du är en förebild och Vår framtid. Agera därefter.

  • Publicerad:
    2013-02-10 23:11