KOMMENTAR. NRK fortsätter sitt angrepp på Motståndsrörelsen. Denna gång i form av hån med hjälp av en animationsfilm. Frihetskamps Adrian Jacobsen sammanfattar och kommenterar den statligt finansierade satiren.

Jag själv är den förste att erkänna att jag faktiskt tyckte att filmen var ganska rolig. Den tog också upp en väldigt bra poäng som jag kommer att komma tillbaka till senare i artikeln. Men först vill jag bara klargöra att till skillnad från vad allmänheten kanske tror om oss så har vi faktiskt självironi, vi har även förmågan att skratta åt oss själva ibland och detta var inte ett undantag.

Själva animationsfilmen handlar om en deprimerad och ensam ung man som uppsöker en psykolog eftersom han aldrig haft ordentliga vänner eller ett mål med sitt liv. Till hans stora överraskning är lösningen, enligt psykologen, att bli ”nazist” och engagera sig i Motståndsrörelsen där han hittar vänner och en mening med livet igen.

Antydningen som görs i det humoristiska korta inslaget är att personer som väljer att engagera sig i Motståndsrörelsen oftast är sociala förlorare som saknar mål och riktning i livet. Denna bild kan inte vara längre ifrån verkligheten. Merparten av våra medlemmar är resurskraftiga och starka individer som faktiskt offrar en hel del, både bland sina vänner och sitt sociala nätverk, genom att gå med oss. Det ska också nämnas att personer som faktiskt vågar att offra sitt anonyma och komfortabla liv till fördel för ett liv där man riskerar att bli socialt stigmatiserad, angripen av meningsmotståndare eller uthängd i media, har en högre grad av integritet och är mer målinriktad än personer som viker sig för allt som kan anses vara kontroversiellt och farligt. Dessutom har Motståndsrörelsen både fysiska och psykiska krav för att bli utsedd till aktivist så är det endast nya vänner eller en hobby man vill ha så finns det betydligt enklare vägar att gå.

Det finns dock en sak som animationsfilmen har rätt i och det är att allt fler unga nordiska män och kvinnor som kämpar för att hitta en känsla av tillhörighet och mening i dagens samhälle. Forskningen visar att allt fler unga norrmän söker hjälp för psykiska problem. Många har svårt att passa in, har få vänner, känner sig isolerade och kämpar med ångest. De känner att de lever i en värld som de inte känner igen sig i, som om de vore främlingar i sin egen omgivning.

Allt det här är typiska symptom på att leva i ett mångkulturellt och i ett allt mer osundare samhälle. Våra män feminiseras samtidigt som vi importerar tusentals aggressiva män från Mellanöstern och Afrika. Våra kvinnor uppmuntras till förkasta familjelivet till fördel för en karriär på en arbetsmarknad som bara krymper. Många unga spenderar allt för mycket tid ensam framför en skärm som hämmar deras förmåga till att utvecklas socialt, skapa egna starka band till jämnåriga och förstå grupptillhörighet. De är inte längre i kontakt med naturen som har format dem och deras förfäder genom tusentals år. Folksamhället och den trygghet som man i generationer har tagit för givet och som man undermedvetet kände för sin egen etniska grupp har bytts ut och ersatts med en individualism och materialism.

Den ursprungliga kulturen och och traditionen som var en viktig del av oss har kastats bort till fördel för judisk-amerikansk antikultur med ”kulturell berikelse”, ”mångfald” och allt som hör till. Tilliten och solidariteten till sitt lokalsamhälle och sina grannar, som de av oss som är lite äldre och kanske kommer ihåg några glimtar från barndomen, har ersatts med ett disharmoniskt samhälle där alla pratar olika språk, ser annorlunda ut, beter sig på olika sätt, har olika värderingar, missförstår varandra och blir kränkta och besvärade hela tiden samt skriker ”rasism” när inte får som de vill. Ett samhälle där du inte längre får vara stolt över den du är, så länge du inte tillhör en etnisk eller sexuell minoritet. Våra rötter, som gav oss en viktig insikt om vilka vi är, har offrats på altaret av politisk korrekthet i en sektliknande dyrkan till kulturell mångfald men endast för oss heterosexuella nordeuropéer såklart, samtidigt som alla andra grupper uppmanas till att ta vara på sitt etniska arv genom sina statsfinansierade moskéer, religiösa och kulturella institutioner och intresseorganisationer.

Är det därför så konstigt att ”Morten” som växer upp som enda barnet med en ensamstående mamma och går på en skola där han är den enda som har norska som modersmål där han blir hotad av invandrargäng och förödmjukad för att vara vit känner sig isolerad? Att ”Hanne” blir deprimerad av att växa upp i ett samhälle där allt handlar om en egocentrisk och en överflödig stimulans på sociala medier och att det viktigaste i livet är att jobba sig till en chefsposition framför att bilda familj, vara en del av samhället och att ha en identitet?

För de som vill lära sig mer om hur kulturell mångfald förstör samhället i en nation vill jag tipsa om denna informativa film nedanför:

Jag väljer att avsluta denna artikel med lite satir från vår egen kant av det politiska spektrumet. En tecknad serie som faktiskt är roligare, mer slående och med en bättre kommentar till dagens samhälle än det mesta som visas på den politiskt korrekta statskanalen nu för tiden. Lycka till!

/Adrian Jacobsen















Artikeln publicerades ursprungligen på Frihetskamp.net.


  • Publicerad:
    2017-03-03 09:45