Under stora delar av 90-talet var systemets taktik mot nationella att försöka utestänga dem från alla delar av samhällslivet och göra oss till sociala parias. Jag minns fortfarande hur det diskuterades om nationella skulle få tillträde till utbildningar och olika yrken; jag minns hur kamrater fick sparken från sina arbeten endast på grund av sina åsikter och jag minns att man sedan ville utestänga patrioterna från både a-kassan som det sociala bidragsskyddet – allt för att de var nationella och aktiva. Hetsen var massiv minns vi.
Men sedan hände något. Även fast det fortfarande, då och då, händer att någon får sparken på grund av sina åsikter så handlar det om ett litet fåtal. Systemets hets om att utestänga patrioter har tystnad och de allra flesta aktivister har inga som helst problem att kombinera sina arbeten med det politiska arbetet. Till och med är det nu så att många öppet kan propagera för sina åsikter på sina arbeten och, som många av Motståndsrörelsens aktivister gör, även dela ut eller sälja organisationens tidning med mera. Frågan är varför?
Nu har norska SÄPO:s chef Jörn Holme gett oss svaret. På ett seminarium som behandlade terrorism arrangerad av Nordiska rådet berättar Holme att det viktigaste var att finna arbete och sysselsättning åt dem som enligt honom var potentiella terrorister, bland andra norska patrioter. Naturligtvis har han rätt i det och våra misstankar bevisade sig sanna. Det bästa sättet att pacificera det nationella motståndet var inte att stänga ute dem, neka dem utbildningar, arbeten eller a-kassa. Inte många skrämdes av det, eller av att media när som helst kunde hänga ut enskilda aktivister för allmän beskådan. Tvärt om stärktes rörelsen och de som inte lät sig skrämmas blev än mer öppna och offentliga. Sanningen är den att systemets taktik gjorde att rörelsen helt och hållet övergav anonymiteten. Nu har vi representanter som presenterar sig med bilder och all maskering är borta från möten och demonstrationer. Man kan lugnt säga att systemet gjorde sig själva en björntjänst eftersom deras hets fick aktivisterna att inte ens försöka dölja sitt engagemang.
Det i sin tur ledde till att folket i större utsträckning kände förtroende för den nationella rörelsen och på grund av det sökte sig till den. Alltså kom rörelsen att växa och få förtroende samt blev det så att det helt plötsligt inte var lika konstigt att vara nationell aktivist. Systemets strategi hade fallit samman och de satt där med skäggen i brevlådan – allihop!
Tillbaka till ritbordet, nya planer. Om det inte gick att stänga ute patrioterna kanske det skulle gå bättre att omfamna den och inlemma dem i systemet. Precis som Jörn Holm säger. Genom att lämna patrioterna ifred och låta dem arbeta ostört så får de mindre tid till kamp och efter att ha kommit in i systemet; kanske skaffat lån och så vidare så får man även mer att förlora. Ju mer man har att förlora desto bättre för dem.
Nu skall man inte dra slutsatsen att det är bra om alla är arbetslösa, utestängda och de facto sociala parias – naturligtvis inte. Vi ska snarare komma ihåg att systemet vill ha oss inom sina ramar och därför vara förvissade om att vårt engagemang för saken inte är ett hinder. Medveten om detta kan vi använda oss av de möjligheter vi får genom våra arbeten och mer aktivt propagera för den nationella saken och organisationen som kommer att befria Sverige – Svenska motståndsrörelsen.
Hoppa till huvudinnehåll
