”Om detta må ni berätta” är ett mantra som ideligen upprepas av våra så kallade folkvalda i regering och riksdag tillsammans med medias hejdukar och andra. Tanken är att nationalsocialismen i Tyskland ska vara så pass avskydd av befolkningen att en ny folklig resning, i detta land, blir ogenomförbar. På senare år har dock sanningarna om de allierades övergrepp, bland annat massmord och rov på civila, kommit fram i ljuset. Så även i Norge.

Efter andra världskrigets slut var behoven av hämnd starka hos de nytillsatta regeringarna, även i Norge. De personer som bildade regeringar i de länder som varit ockuperade av tyskarna var alla negativt inställda till nationalsocialismen och direkta fiender till den. Exempel på detta hat finns tydligt i det berättigande den nytillträdda regimen gav behandlingen av de norska kvinnor, de så kallade tysketöserna, som givit sig i lag med tyska soldater och fått barn med dem. Dessa fick genomlida stor psykisk terror från sin omgivning, en situation uppmuntrad utav den norska staten. Även deras barn har fått lida svårt ända in till denna dag. Någon upprättelse har det inte varit tal om förrän idag, sextio år senare.

Men den norska statens behandling av de kvinnorna och deras barn var inte de enda grymheter som staten gjorde sig skyldig till. Nyligen har det uppmärksammats hur den norska staten använde sig av tyska krigsfångar för att rensa minor. Detta var något som pågick mellan åren 1945 – 1946.

Fram till 21 juni 1945 hade man registrerat 119 döda tyskar, och 163 sårade, efter minröjningsarbeten. En månad senare, den 24 juni 1945 hade antalet stigit till 179 döda och 292 sårade. Efter ytterligare en månad var det så många som 275 döda och 392 sårade. Utav dessa siffror kan man med säkerhet säga att säkerheten, eller utbildningen i minröjning, inte var särskilt god. Något som den norska staten säkerligen brydde sig mindre om. Några döda tyska soldater hit eller dit spelade nog mindre roll.

Det finns även rapporter om tidigare minröjning i bl.a. Finnmark fylke och från andra håll i Norge. Men av de minröjningarna finns inga rapporter om antalet skadade eller sårade.

De mänskliga minröjningarna pågick fram till september 1946. Endast fyra britter och två norrmän skadades under arbetet, medan hundratals tyskar blev dödade eller skadade. Allt detta arbete stod i strid med Genèvekonventionen, som tydligt förbjuder användandet utav krigsfångar i skadligt eller farligt arbete.

Enligt professor Anders Christian Gokstad var man i Norge väldigt hämndgiriga efter ockupationen och en ny film baserad på hans forskning kommer ut snart under titeln ”Vardagsliv under krigsåren”. Gokstad benämner tiden som ”ett mörkt kapitel i norsk historia”.

Hur filmen kommer att vinklas och bli berättad återstår att se. Det är dock klart intressant att ämnet uppmärksammas, vilket är något som behövs i dagsläget. Det talas ofta om de tyska krigsbrotten, men sällan om de brott som begicks utav de allierade. Bombningen av Dresden, den grymma behandlingen av den tyska civilbefolkningen efter kriget, eller hur den civila befolkningen behandlades under kommunismen i öststaterna. Listan kan göras oändlig.

  • Publicerad:
    2006-04-23 00:00