Dagens datum 11 oktober: Andra boerkriget (1899-1902) inleddes på grund av att brittisk-judiska finansmän ville åt guld- och diamantfyndigheter i Sydafrika. Här berättas om de nordiska frivilliga som slogs på boernas sida för deras rätt till sitt eget land.

Skandinaviska kåren.

Skandinaviska kåren.

Hela 1800-talet var en mycket orolig tid i Sydafrika och för den självständiga boerrepubliken. Boerna, vilka härstammar från de holländare som år 1595 landsteg vid Kap, och de därefter i vågor anlända nybyggarna hade gång på gång angripits och fördrivits av britterna men tappert försvarat sig mot deras rovlystnad. Stridigheter med britterna var ett ständigt återkommande inslag för boerbefolkningen och man hade skördat stora segrar vilket tillfälligtvis hållit tillbaka britternas kolonialmakt.

Kriget kommer
1899 var dock måttet rågat igen då britterna, eller rättare sagt en under brittiskt flagg verkande etnisk minoritet med stora intressen i guld och ädla stenar, för att komma över de guld- och diamantfyndigheter som var belägna på boernas mark igångsatte en hejdlös massinvandring. Snabbt ställde de även krav på dessa utlänningars rätt till representation i den självständiga boerrepubliken för att på så sätt underminera boernas självbestämmanderätt. Många av dessa invandrare var kineser, vilka inte klagade över slavförhållandena i de gruvor där de skulle arbeta. En situation inte helt olik dagens med andra ord.

Cecil Rhodes och Alfred Beit ansvarade för diamanthandeln och planerade och finansierade kriget mot boerstaterna. Alfred Beit är av judisk börd, medan Cecil Rhodes har förnekat judisk härkomst.

Några av finansmännen bakom brittiska imperiet. Cecil Rhodes och Alfred Beit ansvarade för diamanthandeln och planerade och finansierade kriget mot boerstaterna. Alfred Beit är av judisk börd, medan Cecil Rhodes har förnekat judisk härkomst.

Till råga på allt skickade britterna en expeditionskår för att besätta guld- och diamantfyndigheterna, vilken dock kvickt slogs tillbaka av de oorganiserade men effektiva boerstridskrafterna.

Boerna saknade reguljär krigsmakt, men var ett härdat folk av jägare vana vid umbäranden och där varje pojke på sin 16-årsdag av staten fick ett gevär, ammunition och en uppmaning till intensiv prickskytteträning istället för sedvanlig värnplikt.

I krigets inledning skördade boerstyrkorna stora segrar och var riktigt nära att kasta britterna ut ur Sydafrika en gång för alla, trots att man slogs mot en numerärt fullständigt överlägsen fiende. Obeslutsamhet bland de högre officerarna då fienden var som mest sårbar, en god portion otur och det hopplösa i att under längre perioder slåss mot en alltför övermäktig fiende gjorde dock de brittiska vapnen till segrare efter tre års hårda strider.

Dock tvingades till slut britterna erbjuda förhållandevis generösa villkor för den fred de så desperat efterlängtade. Värt att nämnas i sammanhanget är att firandet av denna seger var, i Storbritannien, t.o.m. mer omfattande än firandet 1945 av andra världskrigets slut, vilket inte vill säga så lite.

Med lögnen som vapen
Boerkriget har trots sin historiskt blygsamma roll enormt mycket att lära oss idag. Dels för att det var i detta krig som den mest extrema krigspropagandan uppfanns. Detta krigs kanske mest kända fotografi återges återgavs där en rödakorspersonal skjutits ned av ”barbariska boer”. Denna sändes ut över världen för att vinna världsopinionen och legitimera britternas illgärningar. Att sedan bilden rakt igenom är ett falsarium, tagen i Hampstead Heath utanför London med brittiska skådespelare, är något som britterna sedan dess velat tala tyst om.

Detta visade dock vägen för framtiden och britterna har sedan dess varit propagandakrigets ogenerade mästare. Vem har glömt de brittiska påståendena att tyskarna skulle huggit händerna av och gjort tvål av belgiska barn under första världskriget? För att inte tala om greuelpropagandan i det andra!

Krigsförbrytelser
Det var i boerkriget som koncentrationslägren uppfanns. I ett desperat försök att kväsa motståndsviljan hos boerna, internerade man deras kvinnor och barn i koncentrationsläger under vedervärdiga förhållanden och med svältransoner där minst var femte dog. Kriget mot kvinnor och barn har dock aldrig varit väsensfrämmande för britterna, vilket inte minst de båda världskrigen visar. Dock gjorde detta boernas kamp än mer fanatisk och fick därför motsatt verkan.

Koncentrationslägren är alltså en rent brittisk uppfinning och ingenting annat. Avrättning av krigsfångar och fri plundring hörde då, liksom i senare brittiska krig, till dagordningen.

Gerillakrigets betydelse
Gerillakriget om inte uppfanns, så fulländades under boerkriget under den legendariske general Christiaan de Wet. Denne hade en förmåga att dyka upp där fienden minst anade det, slå till hårt mitt ibland dem, för att därefter lika kvickt försvinna. Han var vid upprepade tillfällen inringad tillsammans med ett fåtal män, men slog sig ut bara för att strax därefter helt oväntat anfalla igen där det minst var väntat. Denne legendar visade att ett fåtal beslutsamma män utan några som helst resurser kan ha samma slagstyrka som hela regementen. Dessvärre slutade denne man som krigsfånge.

Som kuriositet om detta krig kan nämnas att Winston Churchill började sin krigsförbrytarkarriär här. Den unge Churchill var krigskorrespondent men hade en ful ovana att mot alla regler delta i striden när det passade. Han greps som krigsfånge och skulle enligt gällande regler avrättas såsom illegal stridande, men benådades. Dessvärre rymde han ur fångenskapen och fortsatte sin smutsiga bana under flera kommande krig.

Skandinaviska kåren
Många skandinaver vistades som arbetare i Sydafrika och hade sina sympatier hos boerna. Trots en skepsis hos boerna mot dessa utlänningar som i många fall inte ens kunde hantera en häst, gjorde de en betydelsefull insats i den s.k. Skandinaviska kåren.

nordiskafrivilliga2

Dess kanske vackraste krigsruna ristades vid slaget om Magersfontein och vi ska här endast kort redogöra för detta slag. Idag finns ett stort monument vid denna ort som åminnelse av Skandinaviska kårens hedervärda insats, och att den än idag minns varmt hos boerna har berättats av flera bekanta som turistat i Sydafrika och då de avslöjat sin nationalitet för Boer har mötts av ett varmt handslag och fått ett sentida tack för sina landsmäns tapperhet!

Slaget vid Magersfontein
Kvällen den 10 december 1899 beordrades delar av Skandinaviska kåren att bilda s.k. piket framför boernas huvudställning. Befälhavare blev svensken Erik Stålberg, 1:e löjtnant vid kåren. Han berättar:

Vi var 52 man, och den natten skall jag aldrig förglömma. Regnet stog som spö i backen, hästarna var oroliga och folket ingalunda vid bästa humör. Fienden var i antågande, och bakom oss hade vi endast ett ringa antal boers till vår hjälp. På kvällen hade de varit blott 150 man, och med den erfarenhet vi redan fått av dem, kunde det lika gärna hända, att de skulle komma att utrymma sin ställning, som att de skulle försvara den. Men här gällde det att ej tappa modet. Den uppgift vi erhållit måste vi försöka fylla. En kedja av dubbelposter utsattes. Ingen fick tala högt eller tända eld på någon sticka, och framför allt måste den yttersta vaksamhet iakttagas. Hästarna doldes bakom en liten bergshöjd och några buskar. Fältropet var denna natt ”Krüger”(Boerrepublikens president). Fram emot morgonen började det lätta, och till sist upphörde regnet helt och hållet. Vi hade under den gångna natten orienterat oss i vår ställning och därvid funnit, att en boerpiket stod på vardera sidan om oss. Den vänstra av dessa piketer meddelade oss, att en av dess spaningspatruller inrapporterat en större fientlig truppavdelning endast 300 meter framför vår ställning.

Nu fanns nog ingen i Stålbergs truppavdelning som inte insåg att det gällde livet, men alla stannade lugnt kvar och fortsatte iaktta engelsmännen.

General Cronje hade ju, då han beordrade skandinaverna på piket, särskilt bett dom att göra sitt yttersta. Om han bara visste hur väl de skulle lyda den ordern! Det var däremot inte hans fel att de strax därefter nästan gagnlöst hade att utkämpa en förtvivlad strid. Då Cronje underrättats om engelsmännens framryckning, gavs omedelbar order om piketernas indragande. Denna order nådde dock aldrig skandinaverna som därför i stort sett ensamma blev kvar framför ställningens front.

Regnet upphörde och det enda som bröt tystnaden var tjutet från hyenor som kalasade på offren från föregående strider. Precis i gryningen, strax efter klockan fyra, bryts stillheten. En större engelsk truppstyrka närmar sig snett framifrån i sluten formering. Ett fåtal boer som ligger nedanför krönet som Stålbergs avdelning besatt öppnar eld. Skandinaverna väntar tills engelsmännen är inom 250 meters håll innan de öppnar sin eld, och verkan bland de tätt formerade britterna blir fruktansvärd. De brittiska trupperna består av elitförbandet skotska höglandsbrigaden och råkar i fullständig oordning av elden. På ett håll blåstes till reträtt medan det på annat håll blåstes till anfall. Enskilda soldater genomför bajonettanfall, men alla faller dom innan dom nått motståndaren. Långt om länge skingrades skottarnas täta linjer och även försvararna blev då beskjutna.

De två första timmarnas strid krävde hos Skandinaviska kåren inte en enda förlust. Under den tiden har britterna kastats tillbaka med ohyggliga förluster. Strax därefter fick dock löjtnant Stålberg till en början lillfingret avskjutet. Samtidigt föll göteborgaren Edvin Benson för en kula i huvudet. Denna första förlust minskade inte stridsivern. Med sammanbitna tänder och ett hånleende på läpparna fortsatte alla striden. En och annan hördes smått skryta om hur väl hans skott tog. Ett par av de lugnaste var Oskar Landgren och Fredrik Åsberg, båda från Göteborg. Den förra stupade dock inom kort för en kula genom huvudet och den senare för en genom hjärtat.

Så småningom lyckades britterna kringgå ställningen och kunde beskjuta den även från flankerna, vilket utsatte försvararna för en mördande eld, blottade som dom var från skydd i terrängen. Då först gavs order om återtåg, men ingen tycktes villig att överge vare sig ställningen eller sina fallna kamrater.

Den enda som gjorde verklig min av att vilja gå tillbaka var Albert Benson, broder till den nyss fallne Edvin Bensson. Han hade strax dessförinnan under pågående eldgivning lugnt tänt sin pipa och med den i munnen fortsatt striden. När det nu beordrades återtåg, reste han sig och började släpa med sin bror tillbaka. Han kom däremot inte långt innan han var omringad av britter. Då ammunitionen var slut, men stridslusten hög, grep Albert geväret som en klubba och började en rasande kamp för att hämnas sin fallne broder, vilken inte slutade förrän han sjönk död till marken.

Tre danskar i den allnordiska Skandinaviska kåren.

Tre danskar i den allnordiska Skandinaviska kåren.

En liknande strid utkämpade för övrigt även en finne vid namn Mattsson. Tapprast av dom alla stred dock Otto Staël von Holstein från Kristianstad. Han sköt först i knästående ställning men fick därvid båda benen avskjutna. Som synes helt oberörd intog han då liggande ställning och fortsatte som förut sin eldgivning och upphörde inte skjuta förrän en tredje kula genomborrat även hans högra arm (!). Hur många britter han den dagen fällde vet ingen, men en stund senare avled han av förblödning.

I raseri sköt en dansk vid namn Guttrup de sista minuterna i stående ställning fullständigt obekymrad om att han blev beskjuten från i stort sett varenda håll.

Sedan löjtnant Stålberg blivit träffad av ytterligare två kulor och medvetslös sjunkit till marken upphörde skandinavernas förtvivlade motstånd.

Endast 8 man slog sig ut ur inringningen och återkom till boerhären, då medförandes 5 fångar de tagit på vägen. Britterna lär ha blivit synnerligen förvånade då de upptäckte hur fåtaliga de tappra skandinaverna var. Den fiende de uppskattat till minst 500 man var i själva verket endast 56 man av vilka nu alla utom 7 var döda eller sårade, då ställningen blev tagen.
Då de tillfrågade de överlevande var alla andra var fick de det stolta svaret: ”Vi ligga här alla!” De överlevande skickades som engelska krigsfångar till Ceylon och S:t Helena.

Nordiska krigsfångar på ön Sankta Helena.

Nordiska krigsfångar på ön Sankta Helena.

Minst tre svenskar, Hjalmar P:som Janeck, en göteborgare vid namn Johansson och en viss Hultin lyckades dock omgående på olika sätt rymma ur fångenskapen och sökte sig tillbaka till boerarmén för att fortsätta striden.

Skandinaviska kåren uppgick totalt till ca 170 man, men de gjorde sitt namn odödligt och vann genom sin tappra kamp vid Magersfontein boerhären tid att organisera sin försvarslinje och föra fram förstärkningar.

Vikingalynne och mannamod utpräglade denna brokiga men effektiva stridsgrupp och gör dom till föredöme för oss i den lika underlägsna, förtvivlade men ärorika och fanatiska kamp vi har att föra.

Stupade i strid, Magersfontein, 11 december 1899:

Danskar
1 Goetterup, Arthur, Naskov
2 Jacobsen, Peter Marius, Köpenhamn
3 Olesen, Frede, Torskind

Finnar
1 Kruts Gustavsson, Matts, Nykarleby
2 Mattson, Emil, Nykarleby
3 Hägglöf, Henrik, Wexala (avliden 14 dec)

Norrmän
1 Dahlén, Johannes, Larsnäs
2 Nielsen, Oluf, Drammen (avliden 12 dec)
3 Olsen, Einar, Mandal

Svenskar
1 Ahlström, Conrad, Lilla Malma
2 Andersson, Julius, Stockholm
3 Appelgren, Carl David, Oskarshamn, fältkommissarie
4 Benson, Albert, Göteborg
5 Benson, Edvin, Göteborg
6 Flygare, Johannes, Natal, Captain
7 Johnson, Nils Alfred, Brunsby, sergeant
8 Landgren, Oscar August, Göteborg
9 Lindström, Emil, Ronneby
10 Mark, Oswald, Göteborg
11 Nykvist, Nils Harald, Göteborg
12 Olsson, Carl Albert, Göteborg
13 Osberg, Fredrik, Göteborg
14 Stael von Holstein, Otto, Kristianstad

Tyskar
1 Lindeberg, Gustav
2 von Rassau, Frans

Monumentet vid Magersfontein.

Monumentet vid Magersfontein.

Tidigare publicerad i Nationellt Motstånd nr. 4 (Av Rikard Nilsson)


  • Publicerad:
    2016-10-11 00:12