Jag kom nyss tillbaka till Stockholm efter en kortare vistelse i Göteborg. Ärendet dit var av privat natur men jag fick även tillfälle att kort träffa och samtala med några av våra aktivister i staden. Det finns inte mycket som gör en på bättre humör än träffa våra aktivister vilka med ett leende på läpparna dag ut och dag in arbetar för organisationen och saken. Däremot lyckades ett cafébiträde reta upp mig till den milda grad att jag höll på att ställa till en scen på tågstationen – och det är denna lilla händelse jag vill dela med mig av och diskutera kring.

I väntan på att tåget skulle avgå passade jag och mitt sällskap, en ung söt kvinna, på att sitta ner en stund och prata innan vi skulle skiljas åt. Chevaleresk som man är frågade jag om hon ville ha något då jag gick för att handla en kopp kaffe. Visst ville hon det, en negerboll närmare bestämt. Glad i hågen tog jag mig fram till kassan utan en tanke på att det hela snabbt kunde urarta. Jag har köpt en hel del negerbollar i mitt liv, kanske för många om man skall vara ärlig och det har aldrig varit minsta lilla bekymmer. Faktum är att jag har köpt negerbollar av negrer i Stockholm, av muslimer i Göteborg och av en asiat i Malmö – ingen har knorrat, någonsin. Någon gång skall väl vara den första.

Damen bakom disken var svensk och närmare fyrtio. Hon log och frågade vad jag ville ha:
– En kopp kaffe och en negerboll, svarade jag.
– Vad för nått? Svarade hon.
– En kopp kaffe och en negerboll, upprepade jag eftersom hon kanske inte hört mig.
– Vad för nått? Frågade hon mig åter igen.
– En kopp kaffe och en negerboll, upprepade jag åter med kraft i rösten så att ingen kunde missuppfatta vad jag var ute efter. Inte heller de i kön som växte bakom mig.

Hon stirrade bara på mig och leendet var som bortblåst. Nu gick det upp ett ljus för mig och jag insåg med förskräckelse att damen, nej, satkärringen, inte tänkte servera mig så länge jag använde den politiskt inkorrekta termen på bakverket jag önskade.

Vi stirrade på varandra; det var som vid O. K. Coral och jag var Wyatt Earp. Mitt emot mig stod hon, Ike Clanton och hon tänkte inte ge vika. Vad göra? Jag ville inte tro att det handlade om att jag använde benämningen ”negerboll” istället för ”chokladboll” men för att pröva min tes sa jag, med en mycket irriterat röst:
– En kopp kaffe och en chokladboll, varpå kärringen lyser upp och säger ”javisst” medan hon trippar iväg för att servera mig.
Jag hann inte ens dra innan Ike avfyrade sin dödliga salva.

Topp tunnor rasande såg jag hur hon ordnade med min beställning och jag försökte komma fram till hur jag skulle hantera dilemmat. Mitt tåg skulle avgå om inte alltför lång stund och min kvinnliga vän (sa jag att hon är söt – ja, jag försöker ursäkta det som komma skall) satt och väntade på sin negerboll. Antingen skulle jag nu läsa lusen av åbäket bakom disken och om möjligt slänga negerbollen åt helvete, eller betala och återvända till sirenen som kallade. Jag hoppas att ni ursäktar mig vänner, jag betalade och gick tillbaka till lilla fröken. Jag ångrade mig hela vägen tillbaka och inte blev det bättre av att väninnan, efter att jag berättat om incidenten, påpekade att jag borde ha tjafsat emot kärringen.

Naturligtvis hade hon rätt, naturligtvis borde jag ha gjort det. Visst kan det verka som en liten sak men ju mer man tänker på det, desto viktigare blir det.

Politisk korrekthet skall ALLTID ifrågasättas och bekämpas
Systemet arbetar på alla fronter med att förändra folkets tänkande. Är det inte broschyrer från facket där man uppmanar att ”rasism” skall bekämpas på lunchrasten i byggbaracken så är det kampanjer för den ena med det tredje. Att varva skuldbeläggande av svenskar med att göra vissa ord och begrepp till tabun (som neger och negerboll) tjänar till att omforma tänkandet på lång sikt. I slutändan vaknar man upp till den Orwellianska mardrömmen då ord helt enkelt försvunnit – och utan orden finns inte det som ordet förklarade.

Det kan som sagt verka som en småsak, och bland annat på grund av detta valde jag själv att inte argumentera med eländet bakom disken. Men bara det faktum att systemet febrilt arbetar med dessa ”småsaker” borde visa för oss att de är viktiga. Sedan är det ju så att de flesta av oss hellre låter en ”oförrätt” passera oss förbi i de flesta sammanhang. Om någon är högljudd på bussen byter vi hellre plats än säger åt personen att dämpa sig, och så vidare. Detta är ingen direkt dålig egenskap. Väninnan jag nämnde är däremot tvärt om och lyckas hamna i de mest konstiga situationer på grund av hennes envisa principfasthet. För henne gör det inget om kön växer eller bussen inte åker, så länge ”oförrätten” åtgärdas. Vi är alla olika på dessa punkter men när det kommer till att ifrågasätta den politiska korrektheten, i alla dess former, måste vi alla bli mer aggressiva.

Jag ångrar att jag inte agerade annorlunda och jag kommer aldrig att göra om samma sak igen. Och bara för sakens skull skall jag, nästa gång jag kommer till Göteborg, beställa en negerboll på samma café – så får vi se hur det slutar. Jag lovar att låta er veta det.

• Publicerad:
  2006-10-24 00:00