KULTUR. Sedan en tid tillbaka införs alltmer så kallad mångkultur i den underhållning vi konsumerar. Från inkvoterade färgade statister i Hobbit till en subsaharisk afrikan som Heimdall pådyvlas vi denna falska mångfald. Mikael Karlsson undersöker här populärkulturens diversifiering.

Idris Elba som Heimdall i ”Thor”, och nordisk avbild.

Vår tids kultur går i mångt och mycket ut på underhållning. Underhållning är ett stort begrepp som kan innefatta allt ifrån att lyssna på en saga berättas till att se på Top Model på TV. Denna artikels ämne är underhållning i form av filmer och TV-serier. På många sätt är dessa starkt engagerande former av underhållning. Bild och ljud kombineras till en sorts konst som fångar betraktarens intresse, framkallar känslor och får denne att identifiera sig med de karaktärer som figurerar i verken. Många karaktärer återkommer i uppföljare, serier och avknoppningar och skapar på så sätt ett band till den som konsumerar underhållningen.

Fotografi av Mannerheim, och hur Telley Savalas Otieno gestaltar honom i ”The Marshal of Finland”.

Verkligheten är den att långt fler är intresserade av Spindelmannen eller James Bond än FN-resolutioner och ljusskygga konspiratörers förehavanden. Det vet både vi och vårt folks fiender. Därför är det intressant att det judiska Hollywood reviderar våra myter, vår populärkultur och historia. Ett tillvägagångssätt Hollywood och anti-vita filmskapare världen över använder sig av är att underbygga lögnen att vita samhällen i själva verket alltid varit mångrasliga eller ”blandade” genom att byta ut vita karaktärer mot svarta.

Eddie George som Julius Caesar i filmen med samma namn.

Rent ytligt kan detta verka löjligt. Filmskaparna verkar vara pajasar som inte vet bättre eller vill provocera. Alla vet, kan man tycka, att Heimdall, Mannerheim och Caesar var vita. Detta är dock inte fallet då historielösheten är ett ökande problem. En person som får sin första kontakt med våra gudar och hjältar via anti-vit media kommer att inpränta denna bild i sitt huvud. Denna bild måste i efterhand revideras med kunskap. Problemen är två. Först och främst är inte undervisning lika engagerande som underhållning. Fakta i skolformat kommer förmodligen inte sätta lika djupa spår som fiktion i Hollywoodformat med gigantiska budgetar och spetskompetens bakom sina alster. Sedan är det så att vi inte vet vad som kommer att läras ut i skolan om tio eller tjugo år. Kommer läraren ta upp att Mannerheim var vit eller kommer detta lämnas osagt som en kapitulation till politisk korrekthet? Allt eftersom massinvandringen fortgår blir det mindre självklart vad en svensk, finländare eller italierare är. För att vara tydlig kommer man att behöva prata mer om ras. Tyvärr drivs utvecklingen åt det motsatta hållet. Hela vår historia riskerar att bli ett vapen som används mot oss – ungefär som den falska historieskrivningen om det nationalsocialistiska Tyskland.

Inte bara på det historiska området kvoteras icke-vita in för att gestalta vita karaktärer. Våra kontemporära myter, de som handlar om film- och seriehjältarna, försöker man färga på samma sätt. James Bond är ett exempel. Samma skådespelare som fick vara Heimdall i Thor, Idris Elba, föreslogs som den nya, svarta Bond. Elba porträtteras ofta som värdig, intelligent och lite borgerlig, långt ifrån en ghettoneger som vita tittare omöjligen kan identifiera sig med. Ett bra val för att byta ras på Bond således. Vem som blir den nya Bond efter Daniel Craig är dock oklart.

Samuel L Jackson som Nick Fury i ”The Avengers”, och originalet.

John Boyega spelade hjälten i JJ Abrams nya Star Wars-film, trots att många fans var skeptiska. Nick Fury blev svart och spelas i Avengers-filmerna av Samuel L Jackson. Lancelot framställs som svart i Once Upon A Time, en serie som innehåller tolkningar av en uppsjö sagor och myter. Vad betyder allt detta? Det kan tyckas gnälligt att uppmärksamma dessa mångfaldens intrång i den underhållning vi konsumerar, ungefär som när vanliga svenskar nämner att man inte får säga negerboll längre. Faktum är att det är en form av kulturkamp med målet att konsumenterna ska vänja sig vid att se främmande raser som naturliga inslag i sin omgivning, samtidigt som de gärna får bilda positiva stereotyper om dem.

Sinqua Walls som Lancelot i TV-serien ”Once upon a time”.

Vi kan dock konstatera att det inte är så enkelt att tvinga in så kallad mångfald. Spindelmannen i serietidningarna heter sedan 2011 Miles Morales och är av blandad härkomst – svart och latinamerikansk. I filmerna The Amazing Spider-Man 1 och 2, som kom 2012 respektive 2014, spelas dock spindelmannen av den judiske Andrew Garfield som ner någorlunda vit ut.  Spindelmannens skapare, juden Stan Lee (Stanley Martin Lieber) instämde i Sonys beslut att fortsätta porträttera spindelmannen som vit och hetero på film. Anledningen är inte svår att lista ut. Vita människor som betalar för sin underhållning vill identifiera sig med hjältarna. De judar och vänsteraktivister som vill angripa oss via underhållning får kämpa mot branschens vinstintresse, något som även noterats inom porrindustrin. Porr där svarta män figurerar säljer inte.

Vad kan vi då göra? Det kommer att dröja innan vi kan producera pro-vit underhållning av samma magnitud som den anti-vita underhållning vi serveras idag, därför behövs alternativ:

• Minska TV- och filmtittandet till förmån för böcker. Att läsa engagerar fantasin och det finns stora möjligheter att läsa skönlitteratur som inte innehåller PK-propaganda. Det finns dessutom mer eller mindre sympatiska författare där ute, från Harold Covington till Vox Day.
• Om du inte har en hobby, skaffa en som inte omfattas av nöjesindustrin. Träning är ett klassiskt exempel. Fysisk träning medför ofta ett egenintresse som innebär att man, förutom att träna, också skaffar sig kunskaper som man kan föra vidare. Detsamma gäller givetvis andra intressen. Den tid som läggs på detta i stället för underhållning kommer dig och andra i din närhet till nytta!
• Välj bättre film och TV. Allt är inte dåligt, och det finns gradskillnader även bland det dåliga. I Hobbitfilmerna är mångkulturen i princip osynlig medan den genomsyrar The Avengers. Hypermaskulina filmhjältar som The Punisher eller Christopher Nolans Batman är bättre än regnbågskoalitionen i The Expendables-filmerna. TV-serier som domineras av traditionell europeisk kultur som Morden i Midsommer är bättre än det direkt judiska Sons of Anarchy.

Ifall man upplever en brist på bra alternativ kan man i alla fall roa sig med att uppmärksamma det bisarra anti-vita inflytandet. Det räckte med att Charlie Sheen nämnde att serien Two and a Half Mens producent Chucke Lorre egentligen har ett judiskt namn, Charles Michael ”Chaim” Levine, för att en mediakarusell skulle dra igång. Våra fiender tycker inte om att sanningen kommer fram.

• Publicerad:
  2016-07-29 19:00

Kategoriserat som:
• Film & Serier
• Kultur & Kunskap
• Underhållning
• kulturkamp