KRÖNIKA. Paulina Forslund problematiserar i denna krönika hur barn sexualiseras och uppmuntras att bete sig onormalt av de som bekämpar alla sunda och naturliga normer.

Jag har tidigare skrivit kring problemen i att styra barnen i deras sexualitet. Fast redan här får vi pausa. Har barn någon uttalad sexualitet över huvud taget? Ja och nej. Barn är, precis som vi vuxna olika både fysiskt och psykiskt. Även små barn styrs av könshormoner. Ja, redan i fosterstadiet styrs vi av olika könshormoner beroende på om vi är av manligt eller kvinnligt kön.

Men att tala om en sexualitet hos barnen och utgå ifrån ett vuxet perspektiv kan vara rent ut sagt skadligt. Vi har mer eller mindre fråntagits rätten att vara man och kvinna, flicka och pojke. Vi har tvingats in i en tidsålder där de givna könsskillnaderna ska förnekas, där normer ska brytas. Samtidigt ska sexualiteten vara än mer påtaglig, till och med hos mycket små barn. Staten anställer så kallade genuspedagoger som i all sin makabra iver att ställa allt upp och ned systematiskt uppmuntrar barn och ungdomar att frångå det naturliga och balanserade. Ett tydligt exempel på detta är när föräldrar nästintill skäms om deras barn beter sig ”stereotypt”. Jag har träffat föräldrar som urskuldar sina barns naturliga beteenden. Och detta har sin förklaring. Överallt i medierna manas vi att vara normbrytande. Det ska vara könsneutralt heter det. Men i själva verket lyfts flickiga pojkar fram i rosa tyllkjol eller Lucia-linne och grabbiga flickor får ryggdunk. Det man måste förstå är att detta är ej att vara könsneutral. Detta är att uppmuntra en onaturlig könsidentifiering.

När de normala och naturgivna gränserna och rättesnörena tas bort och man samtidigt introducerar icke-produktiva alternativ skapar man medvetet en vilsen och infertil grupp av unga. Det är dessa barn och ungdomar som är framtiden och att rubba deras utveckling är ett oförlåtligt övergrepp. Antalet barn och ungdomar som känner en så pass stor förvirring kring sin könstillhörighet att de överväger en så kallad könskorrigering har ökat lavinartat de senaste fem åren. Detta är självfallet ett direkt resultat av den nu rådande destruktiva agenda våra barn utsätts för.

Vi ser småbarn gå med i Pridetåg. Min spontana reaktion är; varför i helvete ska barn tvingas stå upp för degenererade vuxnas perversa sexuella handlingar!? Jag vet att barn inte kan sätta sig in i vuxnas sexualitet. De ska därför och på grund av mycket annat aldrig heller vara en del av vår sexualitet. Så att se en liten pojke stå och ”twerka” inför en grupp läderbögar är inget annat än pedofili.

Barn som får chansen att utvecklas normalt och utan inverkan från störda vuxna kommer i 99,9% av fallen att växa upp till heterosexuella. Det är så naturen sett till att det ska fungera. Jag vågar nästan inte ens tänka på vad det här kommer att leda till i framtiden. Barn får så extremt dubbla budskap så det skapar en rotlöshet och förvirring.

För några veckor sedan såg jag på ”Lilla Aktuellt” att de talade om var gränserna går. Att barn och ungdomar måste lära sig att säga nej för att de ej ska riskera att utsättas för sexuella övergrepp. Men att tala om det samtidigt som man i andra sammanhang talar om sex som om det vore kärlek är en farlig retorik. RFSL och RFSU använder kontinuerligt dessa argument för att rättfärdiga allehanda perversioner. Man talar om ”rätten att älska vem man vill”. Men sexuella handlingar är inte alltid att likställa vid kärlek. Och lär vi inte barnen det blir de lätta offer.

Kontentan blir att de allra flesta barn föds balanserade. De behöver inte vuxna för att komma underfund med om de är en pojke eller flicka. De kommer att leka det de vill leka. De kommer att utvecklas och få olika intressen i livet mycket baserat på vilka könshormoner som styr dem. Och sist men inte minst, de kommer att växa upp och attraheras av det motsatta könet. Så ser verkligheten ut, oavsett vad genuspedagogerna än må säga om det. Vi måste med alla tänkbara medel styra skutan rätt igen. Och i den processen är det första och viktigaste steget att låta barn vara just barn. De är inga mini-vuxna. Sedan menar jag inte att vi ska återgå till en konservativt kristen syn på sexualitet. Jag tycker inte att man ska ”lägga locket på” eller uppmana barn att ”hålla händerna på täcket”. Jag tycker kort och gott att vi ska ta ett steg tillbaka och låta barnen utvecklas och upptäcka på egen hand. Utan vare sig översexualisering eller asexualisering.


  • Publicerad:
    2017-11-07 19:55