Jan Bernhoff heter den i dagarna omskrivne svensken som deltog på Förintelsekonferensen i Teheran. Nationellt Motstånd lyckades under veckan få tillfälle att träffa honom för att reda ut vad det är som döljer sig bakom mediadrevet mot honom.

Det är vår avsikt att ge en rättvisare bild av dataläraren Jan Bernhoff och hans avsikter än den man får från gängse media. Därtill även att hans relevanta synpunkter kommer fram då de annars förvrängts eller inte uppmärksammats.

Pär Öberg och Henrik Pihlström lyckades, för Nationellt Motstånds räkning, ordna ett möte med Jan Bernhoff i onsdags förra veckan för att göra en intervju som visade sig väcka många intressanta tankar. Vi är mycket tacksamma över att Bernhoff vågade ställa upp och hoppas givetvis att detta möte inte leder till ytterligare problem för hans del.

Vi ber Bernhoff berätta hur hans intresse för historieskrivningen kring ”Förintelsen” växt fram.

– Ja det beror på att jag vid tio års ålder blev intresserad av historia som fritidsintresse och ungefär vid 19 års ålder började jag höra talas om Robert Faurisson. Jag började höra talas om Holocaust och att det finns saker att ifrågasätta med andra världskriget. Man behöver inte tro på allt. Ytterligare några år senare så började jag läsa David Hogans bok som ifrågasatte något som tydligen inte är lika kontroversiellt, nämligen vem som bar skulden för andra världskrigets utbrott och där var det tydligen högre i tak. Det var en gradvis utveckling. Redan vid fjorton, femton års ålder, flera år innan jag hörde talas om revisionismen så kände jag att det är någonting särskilt med andra världskriget, någon extra viktig period i historien där ont stod mot gott som gör att folk blir religiösa i ögonen när de pratar om det. Det där var jag misstänksam mot och retade mig på. Jag ville inte se historia på det där viset utan jag vill att man ska se olika aspekter fram och tillbaka, man ska diskutera, inte att någon ska sitta och prata om ont och gott. Krig i grund och botten är inte onda mot goda, folk har ihjäl varandra och det är tragedier. Det är den grundläggande inställningen jag har. Men även folk som är pacifister och säger fina saker till sina barn om att det är otäckt med krig, de tycker nog att det var rätt att bomba sönder Tyskland med jättelika B52:or av någon anledning.

– Var du ensam på kongressen från Sverige?

– Ja. Det fanns en dansk där som hette Christian Lindtner. Men jag var unik eller nästan unik där på det viset att alla andra som kom dit som kongressledamöter eller vad man ska kalla det, de var redan kända i sina hemländer och sin omgivning för det man stod för medan jag inte var det. Så det har blivit särskilt stort rabalder som kommit upp just kring mig. Det är klart, den här historikern som var från Kenya, han kanske inte var känd att var revisionist i sitt hemland men i Kenya kanske det inte spelar någon roll vad man tycker tror jag å andra sidan.

– Så om vi får sammanfatta det som har inträffat nu mot dig nu i Sverige, anser du att du blivit behandlad korrekt?

– Nej och absolut inte. Jag åkte till ett annat land på min fritid och pratade om historia som jag redan har skrivit om och blivit godkänd på i min magisteruppsats i Lund, och dessutom är jag anställd som datalärare i Stockholm stad. Punkt efter punkt är det här felaktigt och bisarrt. Men de enkla rektorerna på min skola hade aldrig någonsin stängt av mig eller avsatt mig om de själva fått bestämma. Den tidiga första reaktionen från Britt-Marie [rektorn] på morgonen, var att hon inte planerade några som helst åtgärder. Men sedan blev hon väl utsatt för ytterligare tryck eller så fick hon order från Stadshuset [Stadsdelsförvaltningen] att jag skulle stängas av. Och denna utredning som skulle pågå i fem dagar som skulle ha varit färdig idag, den har förlängts till den sjuttonde januari, en bit in på vårterminen med full lön. Men de är inte nöjda med utredningen, jag gillar inte det där att de ska behöva utreda vad det nu är som ska behöva ta så lång tid. De håller på att försöka gräva i mitt förflutna för att se om de kan hitta någonting som kan vara besvärande för mig. Jag tycker inte om det alls.

– Kan det finnas något undantag, jag vet bland annat att skolan skall ha en viss ”värdegrund”, är det något de har talat om?

– De kan försöka, varsågod. Värdegrunden kan inte dra gränsen mellan sex miljoner döda och trehundratusen döda. Om skolan säger att gränsen för värdegrunden går vid att säga åtminstone en miljon döda judar så kan jag säga det om det är sifferexcersisen de är ute efter. Så det är fullständigt tramsigt, det finns ingenting i skolans värdegrund som jag har ifrågasatt. Det är bara det att folkpartisterna är arga på mig för att de har andra politiska sympatier i Mellanöstern än vad jag har. Förenklat är det väl så, om jag skulle säga vad jag tror, så folkpartiet sympatiserar med Israel och sionismen i synnerhet och jag sympatiserar snarare med palestinierna och därför tycker de illa om det här. Det är min teori tills vidare, tidningarna tycker inte särskilt illa om mig. Dagens Nyheter sa på sin ledarsida i söndags en del kritiska saker om Iran och kritiska saker om min uppsats men de skrev att min Internetsida var harmlös och framförallt att han är bra som lärare och det kan han få vara.

– Men om du skulle vara historielärare vad skulle de skriva då?

– Nej då skulle det inte vara samma sak. En del har sagt att även ifall jag skulle vara historielärare borde jag få vara det också om jag tog in alla åsikter och inte hamrar fram en auktoritär åsikt. Jag misstänker att Dagens Nyheter inte hade gillat att jag varit historielärare. Jag menar att jag kunnat vara historielärare likaväl. För det är klart att jag hade kunnat arrangera hela klassen: ni kan vara traditionalister, ni får vara revisionister och så sätter vi upp en debatt ni får gå och leta upp fakta och sedan kan vi debattera här i klassen och se vad vi kommer fram till.

– Rickard Slätt från Expo som debatterade mot utbildningsminister Jan Björklund i P1 i förra veckan, han ställde just upp just det där scenariet att man skulle kunna göra på det viset. Björklund fick man en känsla av, jag fick ett mycket dåligt intryck av Björklund. Björklund är i grunden ingen anhängare av demokrati eller yttrandefrihet medan däremot Rickard Slätt faktiskt försvarade mig. Sedan ser jag att de [Expo] kallar mig förintelseförnekare och liknande saker men de är mycket mer hederligare än Björklund och folkpartisterna.

– Var det Jan Björklund som sa att du för propaganda för att Förintelsen inte har ägt rum?

– Ja det var ju han det tror jag, om det vore någon av dem [Björklund eller Slätt].

– Har du någon kommentar kring det, han är ju trots allt utbildningsminister?

– Då tycker jag att han ska låta mig diskutera med någon historiker som han stödjer sig på som har skrivit [i ämnet]. Han skulle kanske gräva fram Kristian Gerner eller Henrik Bachner och så får de väl läsa min uppsats och tala om var i min uppsats där jag har fel.

– Har du blivit kontaktad av Bachner eller någon?

– Nej nej.

– Jag har fått väldigt mycket mail till min låda och de allra flesta, drygt nittio procent, har varit ryggdunkare och ”heja Jan” och liknande. Ett litet fåtal har varit sura men av dem som varit sura och kritiska har dessutom de flesta av den lilla gruppen, tre fyra stycken, de har ändå betonat att jag ska ha yttrandefrihet och sådana saker och få behålla mitt jobb. En enda person av dessa fem har verkligen velat argumentera antirevisionistiskt så här att ”du har fel därför att… och jag har ställt upp de här teserna och där ser du att det är galet”. Jag har inte hunnit svara på det fullt ut ordentligt, han kanske tycker att jag är feg som inte svarat, men en enstaka individs mail är inte prioriterat, det svarar jag på senare. Det är en annan sak om någon skrivit om det i tidningen, då skulle jag ha tagit upp det direkt.

– Hur ska en rektor ställa sig till att om en elev säger att ”den här människan kan jag inte gå i samma klass som, ni måste avskeda honom för jag är jude”?

– Om bara en elev hade sagt det då hade hon jagat ut honom, ”stick”, ungefär, det är jag övertygad om. Men det svåra för rektorn är att hon inte kan stå emot när det väller in massa hatiska människor som skriker och beter sig. Strikt sakligt ska ju hon stå emot det också. Den yttersta anledning är ju att Stockholms stadshus har gett henne order om att ”du ska stänga av Jan”. Det var inte hon som fick ta det beslutet. Sedan var hon förbannad på mig och det tycker jag förstås var missriktat. Hon var förbannad på mig för ”hur du [det vill säga Jan] har ställt till ett helvete för oss här, jag [rektorn] kan inte sköta mitt arbete”. Hon var inte intresserad av att lyssna på någon typ av djupare argumentering från min sida. Så det är den svenska kulturen det är fel på, det är inte mig det är fel på, det hade jag egentligen haft lust att säga. Men det var ingen poäng med det utan hon ville hålla allting på ett jordnära plan.

– Finns det någon i beslutsfattande ställning som har försökt att göra allt för att få dig avstängd?

– Lotta Edholm har ju sagt rent ut, en folkpartist som sitter i Stockholms stadshus och som ansvarar utbildningsförvaltningen i Stockholm, hon har sagt rent ut att hon vill försöka få bort mig. Hon gör sig så töntig för det har hon sagt i flera tidningar och radio där hon citerats. Hon har sagt i princip att ”vi vill hemskt gärna bli av med den här mannen men det blir svårt eftersom han skött sitt jobb riktigt bra”.

– Så frågan är inte huruvida du skött ditt jobb eller inte?

– Nej utan vem som helst som läser till exempel tidningen Stockholm City och ser henne säga det här måste börja tänka. Vad ska man tro om man läser att ”vi vill bli av med den här mannen men det blir mycket svårt eftersom han skött sitt jobb mycket bra”?

– Vill de statuera ett exempel?

– Kanske, det är mycket möjligt, det kan mycket väl hända.

– Varför tror du över huvud taget att det blir sådana problem då man diskuterar de här frågorna? Du skyller på den svenska kulturen…

– Kanske, den västerländska kulturen skulle jag kunna säga det är något fel på. Redan när jag var fjorton, femton och varit intresserad av historia i flera år så började jag få en känsla av att det är något konstigt med andra världskriget. Det var inte så att jag svalde det där utan jag hade ingen förmåga att ifrågasätta för att Internet fanns inte då heller och jag kunde inte leta upp egna fakta. Men jag tyckte att det var märkligt att just det här ska vara så dramatiskt och viktigt. Jag var inte nöjd heller med förklaringen att det var ett jättestort krig, världens största krig och det är bara några decennier bort. Jag var inte nöjd med det heller som förklaring. Jag kunde inte riktigt verbalisera det jag tyckte och kände och inte formulera det exakt. Det har skrivits nyligen en bok som heter Holocaust Industry, Förintelseindustrin, av Norman Finkelstein som beskriver hur man har exploaterat saken så cyniskt, Holocaust, i sin egen propaganda för att få in pengar och sympati. Jag blev glatt överraskad att vänstertidningen Ordfront gav mycket utrymme åt Finkelstein för några år sedan.

– Du vet att Expo har kritiserat Ordfront just för att de släppte hans bok?

– Jaha, det visste jag i och för sig inte.

– Jag sa faktiskt till Expos journalist som intervjuade mig att jag måste erkänna att jag är glatt överraskad att ni skriver så här om mig och att en av er försvarar min yttrandefrihet i radion mot Jan Björklund, de gjorde de alltså. Det är klart att de kallar mig förintelseförnekare och sådana saker men relativt sett i sammanhanget har de ändå försvarat mig. Jag är nöjd med alla som försvarar mig och min rätt att få behålla mitt jobb. Och självklart om vi ser det ur mitt perspektiv så har de stormakter som dominerat världspolitiken, Storbritannien, USA och Sovjetunionen efter världskriget, alla de har ju dragit sin livsenergi från detta att de är segrarmakter från andra världskriget. Därför har de velat hänvisa till andra världskriget hela tiden att vi var vinnare, segrare, vi är bra och så där.

– Kan det vara så att de behöver en skurk?

– Ja just det, de måste kunna hänvisa till det. När Saddam Hussein blev kallad ”Hitler” och Milosevic från Serbien likaså. De bombade sönder ett helt land och sedan hänvisade de till andra världskriget och Milosevic blev kallad ”Hitler” och det är ju klart, serberna som demonstrerade mot Clinton kallade Clinton Hitler tillbaka. Så att Hitler är en slags djävulsfigur som man ska hänvisa till om man inte gillar någon. En elev i klassen som tycker att en lärare är elak kallar honom eller henne Hitler eller något sådant. Det finns många olika intressen till att ta upp andra världskriget som en kamp mellan Sauron och Frodo.

– Men du är också medveten om att i andra länder så hamnar personer som du i fängelse?

– O ja, mycket väl, det var ett ständigt samtalsämne bland talarna i Iran. Nu släpptes ju i och för sig ganska nyligen David Irving, det läste jag på Internet. Men Germar Rudolf till exempel, den tyske kemisten, han sitter i en rättegång som pågått under konferensen och som säkert inte är slut än heller och som riskerar att sitta flera år i fängelse. Tyskkanadensaren Ernst Zündel sitter i fängelse och ytterligare personer. Jag tror att i Kanada, Israel och åtta centraleuropeiska länder så finns det lagstiftningar. Man får inte förneka förintelsen, man får inte förringa förintelsen. I Frankrike har man profilerat det så att man inte får ifrågasätta det som Nürnbergrättegången kommit fram till. Det är en alldeles sällsynt dum formulering. Därför att när jag höll på att skriva min uppsats 96-97 då hade jag hemma en massa av de där volymerna av Nürnbergrättegångens protokoll och det står de mest hårresande idiotiska saker som ingen människa längre tror på och så har de [Frankrike] formulerat sin förbudslag från slutet av åttiotalet.

– Och man har ju under åren förändrat vad denna ”Förintelse” egentligen ska innebära.

– Fram till 1960 betyder den där siffran sex miljoner att det var tio miljoner dödade judar varav sex miljoner dödade avsiktligt. Efter 1960 har det betytt fem till sex miljoner döda, avrundat upp till sex miljoner varav en del avsiktligt skjutna eller gasade. Hela tiden har man av någon anledning velat hålla sig till den statiska siffran sex miljoner fast den har betytt olika saker före och efter år 1960. Det finns också många andra skillnader. Jag ställde upp i min uppsats de etablerade historiker som skrivit från och med Nürnbergrättegångarna och senare för att visa hur inkonsekvent och olika de är från varandra. Och de låtsas inte om denna olikhet eller så verkar de inte bry sig om eller tycka att det är någonting viktigt.

– Finns det etablerade historiker som börjat ändra uppfattning men kanske inte säger det öppet tror du?

– Det är svårt att säga. Hade de gått ut med det öppet hade jag förstås vetat det. Men en intressant komplicerad personlighet var den franske apotekaren Jean Claude Pressac som var verksam i början av nittiotalet och som först ansågs kunna ge ett svar på Robert Faurisson, men sedan när han själv började låta väldigt revisionistisk då blev han avpolletterad och lämnad ute i kylan. Sedan dog han i ensamhet ungefär år 2001, tror jag, när ingen brydde sig om honom längre. Faurisson tyckte absolut inte om honom [Pressac] och de etablerade tyckte inte om honom heller för att alla hade en känsla, tydligen, av att han var ohederlig. Men det finns de revisionister som sagt att Pressac är den politiskt mest framgångsrike revisionisten någonsin hittills just för att han var slugt manövrerande menar de, medan Faurisson är sur och menar på att han bara var schizofren, att det var inget slugt med honom. Så det finns olika åsikter om och olika synvinklar på den lite udda mannen. Jag vågar inte ha något omdöme om honom själv.

– Jag har redan frågat tidigare vad är det som motiverar dig men om vi säger som så att…

– Jag tycker inte om sånt som jag ser som krigslögner om jag ska komma med ett kort enkelt svar. Men jag blev mycket förtjust när det blev helt uppdagat att de allierade hade ljugit helt fräckt om massförstörelsevapnen i Irak till exempel. Så att alla vet det nu att det var bara lögner från Storbritanniens och USA:s sida, det [lögnerna] tycker jag väldigt illa om. Sedan tycker jag väldigt illa om politisk korrekthet och debattämnen som man inte får ta upp, till exempel Estonias undergång är en brännande fråga och det finns frågor där jag misstänker att om svenska folket skulle ha fått bestämma fritt om vissa saker så hade det blivit ett beslut eller en ändring i Sverige av någonting som jag inte tycker om. Till exempel, jag vill ha kvar Systembolaget, jag tycker det är bra. Men jag misstänker att en majoritet av svenskarna vill ha bort det och kunna köpa dåligt plastvin i matbutiker för att det är det de vill ha. Jag vill köpa särskilda likörer långt bortifrån och kunna gå in i en butik och välja. Det skulle försvinna med bolaget som jag misstänker att folk skulle vilja avskaffa till exempel. Men framförallt vill jag att det ska finnas en öppen debatt även om jag inte alltid kommer att ställa mig på minoritetens sida…

– Du visste att du tog ett risktagande i och med det här och du kände väl säkert på dig vilka proportioner det skulle kunna få?

– Alltså inte riktigt, jag trodde jag skulle komma ganska billigt undan faktiskt. För det första så är jag lärare i data och det här gör jag på min fritid i ett annat land och det handlade om historia då, det jag kommer säga där, det har jag ju faktiskt redan sagt i en uppsatts för längesedan så det tänkte jag för det första. För det andra att jag har hållit inom ramen för Komvux, i deras kvällsföreläsningsserier, ganska revisionistiska föredrag tidigare. Till exempel jag höll tre olika föredrag som ifrågasatt den gängse synen på andra världskrigets utbrott. Ett som handlade om maktspelet mellan Japan och USA på trettiotalet där jag menar att det var USA som provocerade fram kriget i Stilla havet. Ett annat handlade om Stalins rustningar och strävan att provocera fram krig mellan kapitaliststaterna och det tredje handlar om maktspelet och manövrarna mellan Tyskland, Polen och Storbritannien där jag menar på att det var Storbritannien och Polen som rådde för andra världskrigets utbrott och inte Hitler. Det är tre olika uppsatser som rent försöker revidera de synpunkterna. Dessutom höll jag ett föredrag som handlade om judarnas historia fram till år 1900. Den var kritisk mot den här ghettokulturen under medeltiden men den väckte absolut ingen anstöt. Det var till och med så att när Britt-Marie Johansson, min rektor, satt i möte med mig i torsdags [förra veckan], det här mötet jag berättade om i början, så sa hon att ”jag har läst igenom allt det du tidigare skrivit, jag läste till exempel judarna historia fram till år 1900 och det fanns ingenting där”, underförstått så det var ingenting som var förargerligt där. Dessutom hade jag skickat in en teckning, ett bidrag till den där iranska teckningstävlingen [till karikatyrtävlingen] och det var till och med så att mitt namn stod i en del tidningar där ”från Sverige har dessa tre skickat sitt bidrag” och mitt namn var med där som ett av de tre. Det var ingen journalist som hörde av sig, det var ingen kollega som brydde sig om det, ingen elev. Letar man efter mitt namn på nätet så hittar man mig där på den där listan bland hundratals namn.

– Så mot bakgrund mot det du gjort tidigare så blev du ändå lite förvånad?

– Ja precis men mot denna bakgrund så blev jag lite förvånad att det skulle bli sånt mediedrev. En del människor har sagt åt mig att medierna tyvärr är oförutsägbara, de kan blåsa ur sig en sak och rycka på axlarna åt en annan och om en tidning börjar skriva så hakar de andra på. Dock som jag tidigare har sagt, jag tycker det verkar som att tidningarna nu när de granskat mig har kommit fram till att jag gör ingen skillnad mellan svarta och vita när jag undervisar, det är ingen diskriminering i mitt klassrum och om samhället har satt mig till att undervisa folk från Mellanöstern, Europa, Afrika och Latinamerika i samma klassrum, så har jag följt de regler som finns och undervisat alla lika. Jag har inte dragit in historieundervisningen som jag sa tidigare, det har handlat om Word, Excel och Photoshop bland annat. Så de hittar inte något att kritisera.

– Skulle vilja fråga om det är något av dina val som du gjort, är det någonting du skulle vilja ändra på?

– Jag skulle nog ha gått direkt till Britt-Marie, inte till de här biträdande rektorerna som jag gjorde, som rykte på axlarna, utan jag skulle gått till Britt-Marie och sagt att jag skulle åka på den här konferensen. Det är mycket möjligt att hon avstyrt det och sagt att ”jag tycker inte du ska åka, det verkar olämpligt”. Det är klart jag hade kunnat käfta emot och säga att ”det gör jag på min fritid, varför ska du tycka något om det här”. Min far som var mycket orolig hade sagt väldigt förebrående att du ska absolut göra som skolledningen säger åt dig, du ska inte bråka med dem. Då hade jag motvilligt accepterat och inte åkt även om jag svurit över det. Sedan hade jag istället hållit föreläsningen Holocaust demography som en i den här föreläsningsserien på skolan. Då hade det troligen inte blivit någon negativ uppfattning alls för det var en mycket försiktigt revisionistisk uppsats precis som de här tidigare uppsatserna jag tidigare räknat med. Då är jag övertygad om att då hade den fallit i god jord. Så jag skulle ha gått till Britt-Marie vår rektor. Det hade lett till att jag fått ett råd som fått mig att gnisslat tänder. Hon hade inte kunnat förbjuda mig att åka men hon hade avrått mig och det hade jag motvilligt tagit på allvar och sedan hade det blivit en föreläsning.

– Det här är också ett ämne som det är få personer som vågar gå upp och säga vad de anser. Är det värt riskerna?

– Jag har sagt åt Britt-Marie att ”jag dör för det här om det är nödvändigt”. Jag har inga barn. Jag behöver bara ha roligt för mig själv. Hade jag haft familj och barn och amorteringar hade jag varit mycket fegare tror jag. Så att jag avskyr de lögner som produceras av krig, de ska grävas upp eftersom de kan vara orsak till ytterligare krig och i detta fall som jag ser det konkret, helt uppenbart har varit det.

– Vad tror du om framtiden, vad skulle du göra om du blir av med jobbet?

– Om jag blir av med jobbet så misstänker jag att det blir svårt att hitta datalärarejobb på andra ställen i Sverige även fast jag inte riktigt tror det riktigt än så länge. Jag ska först sondera lite möjligheter att kunna jobba som datalärare på andra orter i Sverige men jag ska också titta om det är möjligt att få jobb i Finland eller i grannländer där det är tillåtet att säga vad man vill om förintelsen, där jag kan språket och där det finns en tillräckligt hög nivå av datateknik som gör att man behöver av en datalärare. Jag kan i värsta fall emigrera för att hitta jobb. Det allmänt talade språket i Helsingfors är svenska och sedan får jag börja lära mig finska under tiden. Jag är ju uppvuxen på gränsen till Finland så det skulle inte ta så förfärligt lång tid för mig att lära mig finska ordentligt, jag kan lite små fraser bara. Hellre i Helsingfors, jag vill bo i en storstad om jag får välja. Jag är uppväxt i Haparanda som är på gränsen till Finland. Hade jag haft rätt inställning som barn hade jag lärt mig finska också. Fast tyvärr, kulturen bland svenskar som bor där är att man inte ska lära sig finska, det är ett dåligt språk. Det var ingen som sa så åt mig men på något vis outtalat så kände jag det och det var synd.

– Kommer du att fortsätta fördjupa dig inom revisionism?

– Jag har ju gjort så att jag har ju plockat forskningsresultat från andra och vävt in min egen forskningsdel. Den är ganska liten i uppsatsen, den är kanske en fjärdedel eller en tredjedel av uppsatsen. Så att jag kommer inte ägna mig åt egen forskning men däremot kan det hända på sikt att jag fortsätter att lägga upp saker på min webbsida. Det jag konkret tänker ägna mig åt nu under våren om jag blir avstängd, det är inte att agitera utan det är att försöka göra mig själv skarpare och mer aktiv som datalärare för att på det viset säkra min överlevnad eller göra det bästa för mina överlevnadsmöjligheter. Det är det jag har siktet inställt på nu, jag har inte tänkt i termer av fler revisionistiska grejer jag ska göra.

– Kan du förutspå någonting annat om framtiden, vilken framtid har den gängse bilden av förintelsen?

– Det har skett så oerhört mycket sedan Internet har kommit igång. Man brukar säga det att Internet exploderade i Sverige 1994 och det är tolv år sedan. Folk har läst revisionism och liknande överallt. Jag begriper inte hur man ska kunna försvara till exempel siffran sex miljoner om allt fler blir medvetna om det, nu till exempel för att de har tankat ner min uppsats överallt. Både siffran sex miljoner och själva ordet Holocaust användes redan under första världskriget. Även sex miljoner betydde olika saker före och efter år 1960. Dessutom har man börjat uppmärksamma igen de allierade massbombningarna av Tyskland. Det skulle bli spännande att se var det allmänna läget ligger om tio år till exempel. Någonting bör ändras, det verkar som att det håller på att bli en sådan officiell sanning som folk innerst inne tvivlar på och tycker att någonting är fel men ingen vågar säga det.

– Tror du att människor kommer att vara öppna för sanning eller kommer vi få en framtid där människor blir mer kontrollerade och styrda, jag har sett att du skrivit om George Orwell bland annat, ett framtidsscenario, vilka miljöer kommer att…

– Ofta när man pratar om George Orwell då tänker man på det där med övervakningsmikrofoner och att det sitter filmkameror på Hötorget så man kan följa oss hur vi går och vidare, men det var inte alls det jag var ute efter i den där uppsatsen. Till exempel den här showen Big Brother som har gått på teve, den heter som den gör för att det sitter filmkameror överallt. Det tog lång tid för mig innan jag förstod att det var därför det hette så och att det var George Orwell de anspelade på av alla människor i den där löjliga showen. Men det jag är ute efter är det som han nog själv tyckte var viktigast, nämligen det han nämner om tankebrott och att man hetsar på, driver upp ett hat för att kunna hålla igång ett krig och få folk att tro på att man ska fortsätta att hålla på med krig. Det målas upp att det där fattiga England som han levde i, huvudpersonen Winston och hans älskarinna Julia, i boken 1984. Där pågår ett globalt krig som aldrig kommer att ta slut. För att det är krig mellan Atlantpakten, ungefär som makterna Storbritannien och USA, och Eurasien och Kina, tre stormakter. Hela tiden när en blir för mäktig så allierar sig de andra två mot den tredje och det gör att det kan pågå i oändlighet, att man håller på och trycker tillbaks varandra i gränsområden som Indien och Afrika. Det var ju den situationen som George Orwell upplevde då när han skrev boken, då när kalla kriget nyss hade brutit ut, det blev en slags pessimism. Optimismen är väl att det blev en ekonomisk tillväxt i Europa och Västvärlden som pågick sedan fram till första oljekrisen, 1973. Det hade inte börjat än utan han skrev det i boken i den deprimerade efterkrigstiden.

– Människors mentalitet, hur kommer den att bli, det har ju varit på förslag att man ska börja tillåta tortyr?

– USA och George Bush har pratat om det där men han har fått väldiga mothugg, hans karriär är på väg neråt och han kommer att vara utskämd. Hela världen har sett med avsky på det här sättet hur man behandlat irakiska fångar som boskap både i Irak och på Guantanamo så jag tror inte att det där är i allmänt etablerat… jag tvivlar också på att folk kommer bli bevakade som i det här 1984-samhället. Jag vet det finns det här problemet med Echeleon till exempel. Det jag är rädd för däremot det är den här tron på krigslögner och att man använder dem för att rättfärdiga att man bombar ett land här och ett land där. Tills vidare vill jag i alla fall inte tro på den här Orwellianska grejen hur man övervakar vad alla säger och alla tänker. Men det är klart, det är tråkigt att jag blivit ett sådant här statuerat exempel. Först, det återstår att se hur de lyckas trycka till mig i Stockholms stad.

Öberg: – Folk blir fängslade runt i Europa, Stockholms stad vill ha bort dig, du nämnde för oss att Dagens Nyheter skulle förvränga sanningen, hur kommer det här sig? Har sionister tagit makten i hela Västeuropa?

Bernhoff: – Det har jag ingen aning om ska jag vara ärlig men det verkar som att de som för lobby mot att jag ska få uttala mig fritt, de är inte så många men de är högljudda och aggressiva. Det intrycket har jag i alla fall. Den där känslan jag får på skolan till exempel, det är att det är ett litet fåtal som är arga och aggressiva medan den stora majoriteten möjligen tycker att jag burit mig dumt åt och att jag är naiv som åker till Iran och att jag blir exploaterad av Irans president i hans egna politiska syften vilket kan vara en del av sanningen. Men de alla flesta tycker jag ska få jobba där även bland eleverna. Så det är ett litet fåtal som skriker och bär sig åt men jag tror de kommer att förlora. För att de vill kunna påvisa att jag varit rasistisk i undervisningen eller att jag dragit in de här sakerna i dataundervisningen på ett propagandistiskt sätt vilket inte går att påvisa.

Öberg: – Jag tror dessvärre att du kommer att bli dåligt hanterad, dessvärre.

Bernhoff: – Okej, aj då, mycket möjligt.

Öberg: – Men jag vet inte, jag ska inte säga dig några pessimistiska… men jag har just själv varit datalärare på en gymnasieskola och fått sparken. Det är ju en hel historia, kanske inte värd att dra här. Men jag har sett att det finns ganska mäktiga krafter som kan trakassera en även i arbetslivet. Säkerhetspolisen har tagit kontakt med mina VD:ar och så vidare och sett till att jag fått sparken och det är inte på några grunder alls. Utan det är bara det att de tycker inte att jag ska ha möjligheter att göra vissa saker och definitivt inte utbilda för det är tydligen livsfarligt att sätta en oliktänkande på en position där man kan påverka många människor. Så att nu när du har ljuset på dig kanske de behandlar dig någorlunda bra men jag tror tyvärr att du kommer bli dåligt hanterad. Så det är nog vettigt att försöka göra dig oumbärlig.

Bernhoff:– Jag försöker göra mig oumbärlig, det är nog den strävan jag har men jag kan tänka mig att ligga lågt resten av mitt liv som revisionist. På ett sätt är jag nöjd för nu har jag fått säga vad jag tycker, den attityden har jag även haft när det gäller de tidigare uppsatserna. Jag har aldrig suttit i kafferummet och ältat saker med kollegorna utan jag har sagt en gång att det här är min åsikt, det här är vad jag står för och sedan är jag nöjd med det.

Öberg: – Tror du verkligen du kommer vara nöjd med det? För jag själv har nämligen den drivkraften att jag anser att en hel del saker är fullständigt orättvisa i samhället idag. Jag tror att när man ser att en del åsikter är förbjudna, att man inte får säga vissa saker, man får inte påvisa vissa saker, det kryper i hela kroppen när man ser att det här hela tiden påvisas ändå. Man vill säga sanningen, det känns som kejsarens nya kläder, man vill peka på gubben och säga att han är naken och det där kommer man aldrig ifrån, den där känslan sitter i, man kan inte luta sig tillbaka och tänka att man gjort sitt. Det kommer komma ändå krypande igen det där att man vill göra mer.

Bernhoff: – Det kan mycket väl hända för det är precis en sådan där känsla som kommit krypande när jag hållit föreläsningar om andra världskrigets utbrott som jag i och för sig fått göra inom skolans ramar. Fast jag tänker inte, om jag ska vara ärlig, tänker jag inte gå framåt just nu. Sedan får vi väl se om sådana stora frågor som vem det är som styr och varför det är så, det är väldigt svårt för mig att bedöma.

Vi påtalar att de kan förlänga utredningen ytterligare till den så kallade förintelsedagen.

– Det kan ju hända att man vill göra en stor grej av det här den 27 januari, till och med här i Sverige, det kan mycket väl hända.

– Jag har talat med mina fackliga representanter som ställt sig helt på min sida och backat upp mig, Lärarförbundet. Jag har hört talas om ett tidigare fall för fyra, fem år sedan, då var det Lärarnas riksförbund. Det var en gymnasielärare från Södertälje av alla orter då han hade lagt fram saker sin forskning som handlade om att syrianerna överdriver föreställningen om hur de blivit trakasserade och mördade av turkarna under första världskriget. Då blev det väldigt arga reaktioner och skolans rektor omplacerade honom. Men facket försvarade honom och så fick han undervisa igen på ett annat ställe. Det där hade jag också i åtanke, att facket ställde upp för honom. Nu är det ju lyckligtvis så att facket har ju faktiskt ställt upp också för mig. Jag har hittat de som uttryckt farhågor på nätet över att facket inte kommer våga försvara mig. Men det är inte vad jag sett hittills utan de ska nog försvara mig, de är mycket korrekta.

– Du har ju öppnat kanaler för de etablerade medierna här i Sverige, jag misstänker att det säkert finns någonting, det finns folk som går och har en uppfattning om vad som har hänt, de har läst löpsedlar, om du vill förändra dessa och deras bild, att säga något du tycker inte har fått komma fram och ge några avslutande ord som folk borde ta till sig.

– Läs min uppsats och bilda själv en uppfattning om vad jag sagt och bry er inte om vad medierna skriver eller vad folk gastar om från Stadshuset, det skulle vara mina avslutande ord. (Läs den här: www.bernhoff.se/holocaust_demography.pdf)

Uppsatsen Holocaust demography har blivit mycket spridd och Bernhoff berättar bland annat om en exiliranier i New York som läst den. Så om man ska räkna framgång så konstaterar han att han redan fått en stor spridning, kanske lika mycket som historiker som Peter Englund. Bernhoff betonar dock att han för den sakens skull inte vill jämföra sig med Englund.

Vi ber Bernhoff sammanfatta sitt arbete och förklara den reviderade siffran trehundratusen:

– Jag hänvisar till en som heter Walter Sanning som är en signatur… och han föreslår på slutet av boken trehundratusen även om han medger att det är en osäker siffra, det var ett statistiskt förslag… Det Walter Sanning har gjort när han har kommit ner till siffran trehundratusen, det är att han strävat efter att skala bort de judar som statistiskt bör ha dött av bombanfall mot Tyskland för att en del av dem kanske befann sig i städer och gömde sig och liknande och han har räknat bort de judar som har dött i polsk uniform under kriget när Tyskland anföll Polen 1939, han har tagit bort judar som har krigat som partisaner och stupat i egenskap av partisaner. Han har räknat bort de som bör ha dött en naturlig död helt enkelt på grund av att de är gamla under loppet av andra världskriget och allt som man normalt borde betrakta som oväsentligt, det har han skalat bort. Men kvar är en kärna av trehundratusen som har blivit dödade avsiktligt och eller åtminstone dött till exempel i Belsen och som har dött i egenskap av judar. Så det är fortfarande hundratusentals. Som jag också lägger fram i uppsatsen så verkar det som att om man tittar på det som Encyclopedia judaica har skrivit, de flesta judar som verkligen hamnade i Auschwitz, vad man kan tro. De allra flesta dog där på ett eller annat sätt och på det sättet är den här uppsatsen ändå ganska traditionalistiskt och det har jag också betonat. Men de flesta tidningar verkar ha skrivit att jag säger att det dog inte sex miljoner utan det dog trehundratusen. De har inte gått in på mitt fortsatta resonemang där jag menar det att även fast jag sagt det till allihop… Också Ann Frank som det allra mest kända offret för Holocaust, hon dog Belsen i fläcktyfus mot andra världskrigets slut och det var också i Belsen där de allierade kom in och där det låg utströdda, döda, utmärglade kroppar på marken och överallt, på de fotona jag sett. Och det är klart, då kan man delvis fördöma nazisterna för att de hade spärrat in folk där. För då hade de sämre möjlighet att klara sig där än om de varit i samhället runtikring. Att förstå varför det blev sådan massdöd i Tyskland mot slutet av kriget då måste man också förstå att Tyskland var massbombat. Vägar var förstörda, byggnader var förstörda, det gick inte att få fram mat och medicin till det här lägret. Så att för att förstå varför och när många av judar dog under Holocaust, då måste man också ta in i sammanhanget hur det totala krigets bild och hur samhället såg ut. Eftersom de allierade betraktades som hjältar för att de massbombat Tyskland och de har fortsatt att massbomba länder alltsedan dess. Så det är klart att det är sant det som en del traditionalistiska historiker skriver att lär vi oss inte av historien så kommer det hända igen och då menar de på att då kommer man slå sönder judiska skyltfönster och sådana saker en gång till. Jag menar, jo det är sant, men det är fel historia vi ägnar oss åt. USA och Storbritannien kan bära sig grisigt åt i världspolitiken just för att de fortfarande ses som hjältar för att den där historien inte kommer fram. Historien upprepar sig därför att vi inte har lärt av den.

– Kanske vi ställde en liknande fråga men är det någonting som folk borde veta för att de inte ska dra felaktiga slutsatser? Det är precis som du sa här nyligen, att medierna har inte tagit med hela resonemanget ner. Så att du inte framstår som en knäppgök.

– Jag har alltid umgåtts spontant med folk från många kulturer i den här mycket kulturblandade staden. Jag har träffat folk från alla religioner både på mitt arbete och på min fritid. Jag har rest i Mellanöstern flera gånger. De som påstår att jag är rasist för vad jag skriver eller att jag på något sätt är inskränkt för att jag skriver en uppsats där jag vetenskapligt försöker analysera ett dödstal, de är inte riktigt kloka. De är okunniga eller fanatiska på olika sätt. De klarar inte av en öppen fri debatt. Det verkar som att ni gentlemän här är inställda på att man ska fritt kunna debattera saker men det är väldigt många som absolut inte är det.

Öberg: – Ja vi tror att vi skulle vinna otroligt på om det var en fri debatt. Vi försöker ju få fram sanningen, det är vad vi anser. Vi skulle gärna se en fri debatt, en fullständigt fri debatt.

Pihlström: – Vi är mycket tacksamma att du har ställt upp och att också du är medveten om att vi inte tillhör gängse media utan att vi är amatörer i den bemärkelsen.

Bernhoff: – Jag strävar efter att säga samma sak åt alla som intervjuar mig, att jag har alltid samma åsikt, det spelar ingen roll vem som intervjuar mig.

Öberg: – Å andra sidan är vi inte ägd av en pro-sionistisk mediafamilj heller så att så vi kan fortfarande säga exakt vad vi vill.

Pihlström – Och med det får vi återigen tacka för din tid.

  • Publicerad:
    2006-12-25 00:00