Nationalsocialismen och den reaktionära nationalismen

Denna artikel har tidigare publicerats i Attack! nr 8 2010. Attack! är en intern medlemsbulletin avsedd för Motståndsrörelsens aktivister och utkommer med 12 nr per år.

Nationalsocialism och nationalism må vara släkt, men mycket skiljer nationalsocialismen från det vi vanligtvis menar med nationalism. Dessa skillnader, vilka är långt ifrån klara för alla, är av avgörande betydelse för en segerrik kamp. Jag avser inte i denna artikel försöka definiera dessa skillnader utan tänker snarare försöka beskriva hur den ideologiska sammanblandningen mellan dessa båda idéströmningar hämmar nationalsocialismens utveckling till att bli en klar världsåskådning i vår tid och därmed förhindrar den att bli den kraft den skulle kunna vara.

Evolution en nödvändighet

Man kan säga att livet i världen överlever genom att besegra döden genom återfödelsens mirakel. Genom reproduktion och evolution kan livet övervinna den allestädes närvarande döden. En livsform som inte klarar av att reproducera sig och utveckla sig är dömd att dö ut. Vissa organismer har ett väldigt kort liv medans andra organismer, utifrån vårt perspektiv, lever ett mycket långt liv. Dessa enskilda organismer är en del av en större livsform, en ras eller art. Denna livets princip kan även tillämpas på idéer och världsåskådningar som varandes uttryck för mänskliga rasers kamp för tillvaron. Som exempel kan en världsåskådning som passade i Indien under bronsåldern knappast vara särskilt lämpad att tillgodose nutida människors behov och överleva oförändrad i dagens värld. Behovet av evolutionär utveckling gäller även den nationalsocialistiska världsåskådningen.

”Det var bättre förr”

Den reaktionära nationalismen innebär i mångt och mycket att försöka hålla fast vid gamla föreställningar inför det frambrytande nya. Reaktionen utgår ifrån föreställningen att ”det var bättre förr” (något som inte alltid är fel eftersom en viss reservation inför förändringar i många fall kan vara förnuftigt då långt ifrån alla förändringar är av godo). Men huvudproblemet med reaktionen är nog att den till sin natur är defensiv, den försvarar det förflutna och det bestående och den saknar i regel visioner och en stark vilja att förändra. Om reaktionen tillåts definiera och dominera en idéströmning riskerar dessa idéer att stelna till bakåtsträvande ortodoxi utan vilja eller medel att förändra sådant som måste förändras. Ett exempel på reaktionär nationalism är det överdrivna vurmandet för händelser och idealiserandet av personer i det förflutna. Självklart skall man ära sina förfäder, men det får inte ske på bekostnad av framtiden. Det förflutna får aldrig begränsa framtiden.

Viljan till förändring

Gamla seder och bruk måste kunna ändras för att passa nya förhållanden. Och vad som är viktigt är att denna vilja till förändring måste komma från oss själva, inte utifrån. Om en idéströmning domineras av reaktionära krafter kommer den att förvandlas till just ett vurmande för det förflutna och viljan till förändring överlåts till våra fiender. Vi blir då automatiskt en reaktionär kraft som endast försvarar sin position gentemot en yttre fiende som tagit initiativet och som kommer att fortsätta att anfalla oss tills dess vårt försvar bryter samman. Krig kan, som bekant, endast vinnas genom anfall. Försvar används endast för att parera fiendens attacker för att man sedan själv ska kunna anfalla. I vårt politiska/ideologiska ”krig” vinner vi endast genom att ta initiativet från fienden och börja driva tillbaka dem.

Förnyelse men trogna principerna

Vi nationalsocialister förstår att det nya alltid måste växa fram ur det gamla, precis som livet endast kan föras vidare från föräldrar till avkomma. Viktigt i sammanhanget är att det här likasom i allt annat skapas en balans, dvs. att det gamla är avsett att föda det nya, inte stelna och dö, men att det nya måste vara troget det gamla. Vi måste förstå att den gamla ståtliga eken som växt i tusen år även den till slut måste dö och att den lilla obetydliga plantan som växer bredvid den representerar framtiden när de tusen åren har gått. Vi förstår att förnyelse är nödvändigt i kampen om tillvaron och därmed att vi aldrig kan tillåta vår nationalsocialistiska världsåskådning att stelna i en gammal form. Men vi måste även inse att förnyelsen måste hålla sig trogen principerna, den måste vara trogen den egna naturen.

Med sikte på framtiden

Vi nationalsocialister är revolutionärer till skillnad från nationalisterna som i grund och botten är reaktionärer. Vi vill förändra samhället och vi har en vision om hur det framtida samhället ska se ut. Vi får inte låta nostalgi för det förflutna skapa ideologisk förvirring. Vi nationalsocialister anfaller, vi förstår att den svenska nationalstaten som en gång existerade aldrig mer kommer att existera och vi avser inte att försöka sätta in livsuppehållande insatser för att rädda något vars tid har passerat. Istället måste vi, om vi vill att vår sort ska fortsätta leva, skapa en ny vision om framtiden och sedan kämpa målmedvetet för dess förverkligande. Som nationalsocialistiska revolutionärer måste vi se framåt, på framtiden – inte hela tiden titta tillbaka och begråta det som gått förlorat och aldrig kommer tillbaka.

Klarhet och konsekvens ger styrka

För att nationalsocialismen skall bli en livskraftig världsåskådning i vår tid måste vi avskärma oss från den stelnade nationalismen, vi måste bringa klarhet. Vi måste visa att vi inte är fastbundna till det gamla utan är en del av något nytt och spirande. Sammanblandningen mellan den revolutionära nationalsocialismen och den reaktionära nationalismen har inneburit att vi har förlorat mycket värdefull tid och nationalsocialismen har fortfarande inte befriat sig från denna hämsko. Vi måste konstatera att vi inte kan nå full styrka om vi inte först bringar klarhet och är konsekventa. Vi måste inse att reaktionen saknar framtid men att vi har en framtid och att vi därför inte kan tillåta att reaktionen drar med oss ner i avgrunden. Vi måste därför hänsynslöst avskilja det reaktionära tänkandet från vår kamp.

Vi bygger framtiden

Rasen kan endast överleva om den tar initiativet från våra fiender och börjar attackera på alla fronter. Vi måste anamma framtidens idéer utan att för den delen bli förgiftade eller korrupta, utan att köpslå med våra principer. Vi måste förstå att vi inte kan stoppa någonting förrän vi har en bärande världsåskådning som kan motivera varför. Man kan säga att vi måste kunna skilja på vår reaktionära vilja att stoppa ett byggnadsverk och vår revolutionära vilja att skapa ett eget byggnadsverk. För att ta ett enkelt exempel: Reaktionen vill stoppa bygget av en moské i en stad och vi sympatiserar med detta. Men vi måste här förstå att denna kamp är meningslös så länge kampen mot detta inte tar avstamp i en världsåskådning med en egen vision om vad som bör byggas där i dess ställe, en idé om framtiden som kan konkurrera med, i detta fall, en doktrinär och välorganiserad rörelse som islam. För utan vision, vad är alternativet om där inte byggs en moské? Ska marken istället användas för att bygga ännu ett McDonalds eller en bögklubb? Utan en stark och klar världsåskådning kommer motståndet alltid att vara för svagt.

Sammanblandningen

Den nordiska nationalsocialismens oförmåga att urskilja sig från den reaktionära nationalismen har inneburit att mycket tid gått förlorad. För så länge ingen är på det klara med vad som verkligen skiljer nationalsocialismen från nationalismen så kan ingen riktig utveckling av världsåskådningen ske och inte heller kan något grundläggande arbete genomföras. I själva verket är det den reaktionära nationalismen som har dominerat över nationalsocialismen de senaste 90 åren i Norden och under sådana förhållanden har inte så mycket positivt kunnat hända.

Reaktionen tog över

Denna utveckling går att spåra ända tillbaka till 1920- och 30-talet då de nationalsocialistiska idéerna första gången fick fotfäste i Norden. Till skillnad från Tyskland där Hitler och hans män, fostrade i första världskrigets skyttegravar, kom att formge den revolutionära och nydanande nationalsocialismen, togs de nationalsocialistiska idéerna över av starkt reaktionära krafter här i Norden. Ett exempel var de visserligen godhjärtade männen runt den förmögne Carl-Ernfrid Carlberg och det förlag, Svea rike, som kom att dominera den intellektuella utvecklingen av dåtidens nationella idéer i Sverige. Precis som i Norge fanns det i Sverige starka konservativa, reaktionära och kristna krafter vilka blandade nationalsocialismen med borgerligt nationellt tankegods.

Kristendomen som exempel

Denna sammanblandning mellan nationalsocialism och reaktionärt tankegods har skett över hela idéspektrumet, men kristendomen kan här tjäna som belysande exempel. De tyska nationalsocialisterna var visserligen, av taktiska skäl, försiktiga med att ta avstånd från kristendomen även om alla i ledningen var överens om att kristendomen inte hade någon plats i den framtida nationalsocialistiska nyordningen. De hade omhuldat den nationalsocialistiska läran i sin totalitet och förstod att kristendomen var väsensfrämmande och principiellt måste uteslutas ur folkgemenskapen, även om detta ansågs måste ske under en längre process där särskilt ungdomen frigjordes från kristendomen genom naturvetenskaplig utbildning. I Sverige fanns sådana åsikter, men det fanns aldrig en sådan övertygad ståndpunkt bland Sveriges ledande nationella. Och här kommer vi till något viktigt; Under samma tid kämpade socialdemokraterna med flera i Sverige för att avkristna det svenska folket – i vetenskapens namn – och den svenska nationalsocialismen gjorde sig istället till språkrör för en konservativ ståndpunkt där man menade sig vilja bevara sådant som de revolutionära krafterna söker avskaffa. Vad jag vill ha sagt i och med detta är det uppenbara i att nationalsocialismen i Sverige aldrig blev en revolutionär kraft – den var kraftigt infiltrerad av reaktionen.

Nationalsocialism inte nationalism

På samma sätt ansåg dessa reaktionära krafter att det var viktigt att den inhemska ”nationalsocialistiska” ideologin var rotad i nationalstaten. Man gjorde sig mån om att i tal och skrift hävda sin självständighet från den tyska varianten. Det största nationella partiet under ledning av S.O. Lindholm gick så långt att man bytte namn från NSAP till Svensk socialistisk samling. Man var i och med detta inte längre nationalsocialister, man var svensksocialister. Nationalstaten ansågs av någon anledning som helig och etniciteten gjordes viktigare än rasen i denna statstanke. Här ser vi också de tragiska följderna av ett sådant tänkande; att det istället var liberaler som då kämpade för idén om en enad nordisk republik samtidigt som svenska nationalsocialister var upptagna med att vurma för kungligheter som Karl XII och hyllade en etnisk statsform som var direkt olämplig för framtidens krav.

Bastardisering av ideologin

Det blev inte bättre med nationalsocialismen efter kriget. Det fanns varken vilja eller förmåga till ett urskiljande. Vår nationalsocialism vilken från början hade blandats med reaktionär nationalism kom sedan i och med den judeo-amerikanska kulturimperialismen att bastardiseras ytterligare genom negativa influenser därifrån. Efterkrigstiden ledde även till uppkomsten av nostalgiska reaktionärer som drömde sig tillbaka till det Tredje riket m.m. För det är så att ingen har rett ut detta ideologiska kaos som är den ”nationella rörelsen”, ingen har skapat någon klarhet, ingen har försökt att befria nationalsocialismen och definiera den och klargöra den, än mindre placerat den i ett realpolitiskt sammanhang. Istället ser vi att småborgerliga element hela tiden, från 1945 fram tills nu, kompromissat och försökt ta genvägar, genvägar som aldrig kunnat leda någonstans. Under tiden har den enda idé som hade kunnat leda oss framåt legat outvecklad likt en ädel planta som riskerar att kvävas i ett gytter av ogräs.

Reaktionärer kallar sig nationalsocialister

Även bland de som kallar sig för nationalsocialister finns det reaktionärer. Det är de människor som överdrivet vurmar för det förflutna, som inte kan släppa det gamla, människor som fastnat för den tidigare nationalsocialismens yttre form och attribut. Dessa människor är per definition inte nationalsocialister, även om de anser det själva. Att dyrka de döda och samtidigt förkasta de som nu lever och kämpar måste räknas som en nationalsocialistisk dödssynd.

Nationalsocialism i tid och rum

Nationalsocialismen är en världsåskådning som grundas på ett antal sanna principer vilka observerats och fastslagits av män som Hitler, Rosenberg m.fl. Det är viktigt att förstå att vi inte eftersträvar någon ”ortodoxi”, vi hävdar inte att allt ska vara som det var i det Tredje riket. Vi är inte det tyska NSDAP, vi är inte heller på något sätt bundna till deras partiprogram. En av våra viktigaste uppgifter måste vara att fastställa vilka grundprinciper som går att utröna i de nationalsocialistiska verken och använda dem för att vidareutveckla vår tids nationalsocialism. Vi måste hålla oss trogna till den inre sanningen i nationalsocialismen och behålla den del av läran som är nödvändig så att vi inte förirrar oss eller blir korrupta, men vi måste samtidigt forma nationalsocialismen till en slagkraftig världsåskådning i nuet och i framtiden. Det handlar absolut inte om en anpassning till den rådande antikulturen eller den veka folkopinionen utan om en anpassning till vår tid, till vår geografiska och geopolitiska och rasliga situation utan att vi på något sätt blandar ”vatten i vinet”. Målet är och förblir skapandet av en nationalsocialistisk stat, men i vårt fall handlar det inte om att återupprätta det Tredje riket eller någon av dess institutioner eller yttre former. Vårt mål är att skapa en nordisk nationalsocialistisk republik.

Aldrig för sent att göra rätt

Om inte svenskar, norrmän, danskar och finnar kan förmås att se det större perspektivet och inte krampaktigt fortsätta hålla kvar i nationalstatsidén och andra döda former, så är vi dömda att förlora och våra folk kommer att gå under. Endast den stora visionen kan skapa förändringen och förmå oss att återta initiativet. För vi kan inte endast reagera, vi får inte göra det, vi måste istället skapa framtidens idéer och rycka undan initiativet från våra fiender. Jag har i ”Framtidens styre” presenterat grunden för en sådan vision.

Jag avslutar denna artikel med Hitlers ord:

”Men just i den skenbara utsiktslösheten av vår väldiga kamp ligger storheten i vår uppgift och möjligheten till framgång. Vårt härskri som gör de små andarna svaga i knävecken eller stela av skräck, blir den signal som samlar alla verkliga kampnaturer.”

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

1
Lämna en kommentar

Please Login to comment
1 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
0 Comment authors
Svar på frågor om nationalsocialismen | Nordfront.se Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
trackback

[…] Nationalsocialismen och den reaktionära nationalismen […]