En efter en försvinner de ifrån oss – deras röster tystnar och den visdom de inte hann förmedla till oss försvinner då deras liv släcks. Och jag kan inte annat än bli frustrerad eftersom det fanns så mycket mer de kunde ha bidragit med, så mycket inspiration och undervisning de kunde ha givit oss. Frustrerad men även orolig, eftersom frågan jag ställer mig är: vilka skall fylla tomrummet? Svaret fyller mig med eftertanke.

Jag tog emot Florentine Rost van Tonningens dödsbud med stor sorg, även fast jag visste att hennes liv led mot sitt slut. En efter en dör de nu ifrån oss, de män och kvinnor som är våra sista levande mellanleder med den nationalsocialistiska storhetstiden som var, ja, vår Ras verkliga renässanstid. Och för varje sådan kämpe som träder in i de tystas led blir tomrummet de lämnar efter sig stort. Många av dem som lämnat oss har efterlämnat sin undervisning i böcker och skrifter, och detta måste vi dra nytta av. Men inget ersätter den levande människan som kan berätta om hur det var, hur de kämpade, hur de höll hoppet brinnande när Europa bombades sönder, och efter… när Sions strupgrepp sakta slöts hårdare. Deras fanatism och viljestyrka ges inte rättvisa i skrifter och böcker – inte ens i personliga brev kommer den till sin rätt.

Och jag känner att vi nu, mer än någonsin, behöver dessa människor – dessa nationalsocialister som inte under några som helst omständigheter gjorde avkall, som inte var anfrätta av den värld som skapades efter nederlaget 1945 av vår Ras fiender. Men det är bara drömmar och önskningar, ty tiden har rätt att ta dem ifrån oss. Men trots denna förståelse inför detta faktum kan jag inte annat än känna denna desperata känsla inom mig. Varje dag oroar jag mig för att emotta ännu ett dödsbud. För dessa inspiratörer är antingen till åren komna eller så lever de i en miljö där ond bråd död är vardag, jag tänker på vännerna i Amerikas gulag – de tysta bröderna. Jag tänker på de fåtal kvarvarande kamraterna i Sydamerika, USA och Europa.

Vilka skall fylla tomrummet efter dem?
Du och jag?

Så är det, på oss ankommer uppgiften att överta arvet från dem och fortsätta denna strid. Är vi kapabla uppgiften? Det måste vi se till att vara. Vi kan antingen använda våra liv – det enda liv vi har – till att forma oss själva till effektiva politiska soldater, eller så kan vi välja att strunta i allt. Vi har potentialen inom oss, vi har förmågan – om vi bara använder den. Vi tillhör en ras av hjältar, av nydanare, av upptäckare, av skalder – deras blod är vårt blod och deras kunnande finns inom oss.

Jag är fast övertygad om att vi kan fylla tomrummen och bli nästa länk i kedjan, jag är övertygad om att vi kan bevara den obruten. Bara vi vill.

Det är upp till dig och mig. Jag vet vad jag väljer att sträva efter, vad väljer du?

  • Publicerad:
    2007-04-01 00:00