När det sunda och friska återigen blir det normala

KRÖNIKA. Gästskribenten Korpenstam skriver om en tid när det idag revolutionerande var det normala. Går det att vända förstörelseprocessen?

sunda-och-friska

Många kan fortfarande berätta om en tid för inte så länge sedan, mycket mindre än en mansålder, då vi ännu var ett relativt fritt folk. Visserligen långt ifrån värda att bakåtsträvande återgå till men det är ändå tänkvärt och nyttigt att höra de som växte upp i det etniskt homogena Sverige och i ett Norden med ohotad naturlig ursprungsbefolkning. Det är nämligen viktigt att veta vad vi kommer från men än viktigare att veta vart vi är på väg. Det ena en förutsättning för det andra.

Det framstår lätt som verklighetsfrämmande för en del som inte erfarit annat än mer eller mindre multikulturalism och utifrån kommande, pådyvlat kollektivt självförakt. Men detta helt väsensfrämmande var ännu en högst vardaglig verklighet först för bara några årtionden sedan i stora delar av Sverige.

Det fanns en tid när till exempel en familj vanligen levde bra på en arbetarlön. Ett litet jordbruk eller annat som idag vore ett skämt och knappt kunde försörja råttorna levde en familj med några barn gott på. Man kunde bo på landet i ett hus, eller i staden om man nu ville det, utan att att skuldsätta sig upp över öronen. Man kunde ha en ett par år gammal bil, det vill säga en relativt ny, och man behövde inte bekymra sig om man hade råd med hela och rena kläder och mat – säkert bättre mat än vad folk vräker i sig idag – på den lönen utan att ruinera sig. Det är alltså fullt möjligt att åstadkomma, om man vill.

Är det inte märkligt att det inte kommer upp till diskussion och ifrågasätts ens under valår hur det här kan hänga ihop och vad det beror på att det inte är så längre? Någon eller några är ju ansvariga och folk är annars väldigt intresserade av ekonomi och av pengar… någon ser förstås till att det inte kommer på tal. Det vore katastrof för vissa.

Ville man ha annat arbete än det man hade, för arbete hade man normalt, stod det en både fritt och möjligt att i regel välja mellan olika alternativ även om man bodde på landsbygden. Ingen hotade med tvångsdeportering till staden, det fanns inget skäl. Det behövdes heller inte sju års praktik i USA för att få städa ett trapphus om nätterna. Nåja, det var en mild överdrift men ganska måttlig. Det var innan kvinnorna tvingades och lurades ut med lock och pock i slavarbete och sedermera till annat självskadebeteende av feminismen. Och det var före det presumtiva arbetskraftsintaget utifrån – avsett att sänka ekonomin i botten för den vanliga människan.

Det här hade inte enbart, kanhända inte främst, med den tidens styre att göra även om det omintetgjorts med och genom dagens styre. Kanske kan man säga att det också hade något med det mystiskt sedda och ibland ogripbara som kallas folksjäl att skaffa minst lika mycket. Den fanns och verkade då, på riktigt. Den var inte under attack ännu, inte i lika hög grad. Den existerar kanhända idag med, men levande begraven under tjocka lager av påverkande propaganda, bedövad av hyperkommersialismens hamrande och deformerad av främmande maktsträvandens vanställande. De flesta känner inte ens till ordet folksjäl, än mindre räknar med något liknande. Men kanske finns den kvar. Man får hoppas.

Det uppges att skatten i Sverige var lägre än i USA. Vi hade ändå råd att hålla oss med det fjärde största flygvapnet i världen – några säger faktiskt det tredje största – samt ett socialt program med förebild från Tysklands 1930-tal. Även djurskyddet var starkt initierat därifrån om än i lite urvattnad, eller mildare föredrar några beskriva det som, upplaga. Befolkningen var stolt över det. Det var i överensstämmelse med den nedärvda folksjäl de flesta kände del i, var och en på sitt sätt fast de inte tänkte på det. Det kan beskrivas på många vis: Vårt sätt att vara, vårt sätt att se på världen och vår upplevelse av rätt och av fel. Fast inget av det träffar riktigt rätt helt och hållet… Men det pratades inte om sånt. Det var självskrivet. Det hör till folksjälen att inte prata om den.

Låsa dörrarna på nätterna fanns inte anledning till. Det hade varit lite konstigt att göra sägs det. När grannar och bekanta behövde hjälp var det en självklarhet att ställa upp. Bönderna (bonde var inte så skamligt att vara som nu) hölls inte med drängar längre utan byborna ställde upp i skörden utan att egentligen behöva tillfrågas. Det frågades snarare om det behövde hjälpas till. Något fick de väl för det naturligtvis, allt från del i jordens produkter till en vänskap som återgäldades spontant, men det var inget man behövde bestämma i förväg. Det hade varit ofint och oförsynt att räkna med betalning eller ta för givet att man skulle få något.

Det var som att risken att bli utnyttjad inte fanns i så hög grad eftersom det inte ansågs normalt att oskäligt utnyttja omgivningen. Självklart fanns undantag, men detta var just undantag och inte det normala; normen alla eller de flesta normala svenska människor hade som riktlinje. Det är vad detta beskriver; en sund från folket uppkommen norm som ideal snarare än ett artificiellt utifrån pådyvlat perverterat värdesystem.

Det fanns också en naturlig respekt för medmänniskorna. Ingen som inte ville bli sedd som idiot brydde sig särskilt om vad den andre hade för märken på sina kläder eller vad denne hade råd att kosta på sig i övrigt. Möjligen på så sätt att en mindre bemedlad som hade ett otacksamt men nödvändigt och inte så lönande arbete uppskattades lite mer bland gemene man för den sakens skull.

Personer som sympatiserat med främmande intressen på ett sätt som riskerade inverka menligt för folket, betraktades odiskutabelt som, och kallades öppet för, förrädare. En sådan borde tas av daga utan att någon tyckte det var annat än rätt och personen var naturligtvis diskvalificerad för diverse förtroendeuppdrag. Idag blir de uppburna riksdagsmän och professionella tyckare i teves morgonsoffor; det har idag blivit ett sätt att ta sig fram.

Att ta lån undveks och behövdes endast i undantagsfall. Att låna ut med ränta med våra dagars nivåer, om det ens förekom, gjorde främst bara samhällets absoluta bottenskrap. Träffade man på en sådan person eller en som representerade dessa procentare som levde på andras trångmål var risken stor att denne bestämt blev förd bakom närmaste lada och för det mesta inte skjuten men väl rejält fysiskt tillrättavisad. Det var personer som ingen anständig ville ha med att göra. Idag ses motsvarande personer som samhällets, för att inte säga världens, hela stöttepelare.

Inte så sällan kunde det dagliga arbetet utomhus avbrytas i sommarvärmen av en väldig explosion från himlen som fick själva marken att skaka av tryckvågen. Då tittade man upp från sina arbeten och på varandra och skrattade: Nu gick han genom ljudvallen! Det måste vara våra jaktplan som var i farten. Någon hade en släkting som var stridsflygare. Kanske var det han? Man gladde sig åt vad man åstadkommit. Det var något man hade gemensamt och som vi i vår lilla del av jordklotet skapat som beundrades både av oss själva och av omvärlden. Dånet och smällen blev till ett fyrverkeri för att fira det vi hade gemensamt; något vi själva personligen på något sätt deltagit i att framställa. Arbetet gick lite lättare efter en sådan episod.

Så, vad är nu det här för reaktionär folkhemsromantik? Det handlar inte om någon romantik och inte om något reaktionärt. Det är istället en ganska samstämmig starkt belagd skildring och beskrivning av ett samhälle vilket var jämförelsevis fritt från främmande destruktiva influenser, från krafter som inte vill oss väl. En tillvaro som hade sina brister och inte var någon förebild politiskt, men märk väl kontentan; där sunda normer och naturliga grundvärderingar hos folket tilläts råda i högre grad på grund av att det helt enkelt inte aktivt hindrades, där friska grundvärden utgjorde riktlinjerna istället för det pådyvlat destruktiva, fientliga och nedbrytande.

Varför detta bör hållas levande i minnet är att det bland annat och inte minst är viktigt att känna till hur snabbt det har gått, därifrån och hit. Ännu in på 1970-talet fanns en stor del av detta land kvar på de ställen som inte levde under inflytande av den allra massivaste propagandan. Det illustrerar att det inte bara är högst realistiskt att grunda länder på mer naturliga och sunda principer utan mer än så, det är faktiskt det normala att sträva efter även i nutid. Det uppmuntrar inte till utopiska verklighetsfrämmande drömmerier eller en tillbakagång utan motsatsen; ett folks naturligt progressiva framåtskridande under inverkan av så få yttre destruktiva hinder som möjligt – frihet och överlevnad för folken i Norden.

Det ska inte tas som att allt förväntas genast bli guld och gröna skogar vid en nationell nydaning. Det blir helt säkert inte varken lätt eller smärtfritt. Vägen till frihet blir svår, kanske mer kaotisk och lång än man vill föreställa sig. Men idag har vi ändå att vänta oss umbäranden likväl. Stormen är här med avsikt att stanna. Det ena valet innebär att stilla bida slutet på det vi kommer från. Det andra valet är att aktivt verka för att komma igenom den ut på rätt sida. Det sistnämnda bör vara det naturliga att välja.

Går det att så i grunden ändra och förstöra åt ett håll, är det också fullt möjligt att radikalt förändra åt ett annat. Historien visar att det är helt realistiskt även idag när det egentligen normala är revolutionerande.

revolutiongron2

/Korpenstam

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments