Några närbilder ur en tragedi

Dagens datum 7 juni: Natten mellan den 6 och 7 juni 1951 avrättades 7 dödsdömda tyska officerare av andra världskrigets segrarmakter.

Landsbergfängelset.

Landsbergfängelset.

Oswald Pohl, torterad tills han skrev under bekännelser, avrättades denna dag 1951.

Oswald Pohl, torterad tills han skrev under bekännelser, avrättades denna dag 1951.

De som avrättades denna dag var Paul Blobel, Werner Braune, Erich Naumann, Otto Ohlendorf, Oswald Pohl, Georg Schallermair och Hans Schmidt. De betraktade sig själva som oskyldiga och flera av dem hade torterats för att skriva under bekännelser i form av färdigskrivna affidaviter.

Författaren och poeten Albert Henning skrev om saken under pseudonymen A. H-G i tidningen Fria ord. Tre artiklar publicerades sedan som kapitel i boken Hämndens år (1959) som granskade de allierades förbrytelser under och efter andra världskriget.

Den första artikeln, Några närbilder ur en tragedi, handlar om processen efter dödsdomarna, om nådeansökningarna samt de allierades lek med dödsdömda som slutade med den amerikanska högsta domstolens slutliga avslag. Den andra artikeln, ”Krigsförbrytare” ha ordet återger de dödsdömdas sista ord där flera av dem in i det sista vidhöll att de var oskyldiga. Werner Braunes sista ord var: ”Förlåt, min Gud, mina mördare!”. Den tredje och sista artikeln, Hur är detta möjligt, handlar om den man som ledde den instans som tog det slutliga beslutet att verkställa dödsdomarna – den amerikanske juden och sionisten Felix Frankfurter – och hur denne rådgivare till Roosevelt lyckades bli ledare för Högsta domstolen i USA med presidentens hjälp.

Nedan publicerar Nordfront artikeln Några närbilder ur en tragedi som redogör för hur det gick till när rättsfarsen mot de 7 tyska officerarna fick sitt slut den 7 juni 1951:

Några närbilder ur en tragedi

Mer än sex år ha förflutit sedan Tysklands kapitulation, och innebörden i de segrarnas handlingar, som följt denna kapitulation i spåren, ha börjat framskymta för en ur blodruset uppvaknande värld. Ingalunda som skulle denna innebörd ännu förstås i sin helhet, men så mycket har dock börjat gå upp för ärliga och mera klarsynta män på västmaktssidan, att de inse, att behandlingen av det tyska folket dikterats mera av hat- och hämndkänslor än av politisk klokhet. De inträngande arméernas uppträdande mot den tyska civilbefolkningen, det med vittomfattande mordorgier förbundna utdrivandet av 18 miljoner östtyskar samt rättsparodien i Nürnberg framstå alltmer för dessa klarsynta som svårutplånade fläckar på segrarnas korsfanor, låt vara att detta uppvaknande skett under det dubbla trycket av hotet österifrån och nödvändigheten av en försoning med det tyska folket, vars återvändande kraft de västliga segrarna äro i behov av för att kunna motstå den hotande stormfloden österifrån.

I denna situation inträffar det otroliga, att Högsta domstolen i Washington måttar ett förlamande slag åt försoningssträvandena genom att avslå de av en kvalificerad opinion inom och utom Tyskland understödda nådeansökningarna för 7 stycken tyska officerare, som sedan 5 år i Landsberg-fästningen avvakta verkställandet av de dödsdomar, som fällts av den under krigspsykos arbetande Nürnbergdomstolen.

Ej utan ångest fråga sig inför denna händelse de seende inom alla land: Hur är detta möjligt?

Svaret härpå skola vi försöka att ge i en senare artikel. Här vilja vi till belysning av det avslag, varmed USA:s Högsta domstol funnit lämpligt att bemöta nådeansökningarna, ge några närbilder ur den i regi av andra världskrigets blodögda Justitia utspelade tragedi, vars slutakt försiggick i Landsbergfängelset natten mellan den 6 och 7 juni detta år.

Först vilja vi då understryka, att de 7, nämnda natt i galgen mördade tyska officerarna, dömts enligt lagar, stridande mot västerländsk rättsuppfattning, sådan denna varit kodifierad innan Nürnbergdomstolen själv stiftade de lagar, den ansåg sig behöva för att kunna fälla de domar, dess uppdragsgivare krävde, lagar som till råga på orättfärdigheten bevisligen ej varit tillämpliga på en del av de sju dödsdömda – för att nu hålla oss endast till dessa. Det kan därmed med rätta sägas, att dessa officerare ej voro krigsförbrytare i högre grad än tusentals av kollegerna på västmaktssidan, vilkas handlingar under kriget allt annat än granskats i sömmarna.

Trots att den börjat erkännas av omdömesgilla män även på segrarsidan avslog Högsta domstolen som sista instans de av myndigheter och sammanslutningar ingivna samt av mer än 610.000 personer undertecknade nådeansökningarna.

När detta skedde, hade redan på fängelsekyrkogården i Landsberg rests 248 kors över avrättade tyska krigsfångar. Det har fastställts, att många av dessa varit helt oskyldiga till de brott, varför de anklagats, och det har därjämte påvisats – även av amerikanska senatorer – att sataniskt inkvisitoriska metoder kommit till användning för att tvinga de sedermera dömda att bekänna brott, vartill de ej gjort sig skyldiga.

Det fanns alltså goda skäl för Högsta domstolen att taga ett steg i riktning mot en humanare maktutövning och därmed giva hatets representanter inom statsledningar och maktcentra inom skilda länder en vink om nödvändigheten av en försonligare politik – men detta steg togs ej, denna vink blev ej given. Istället fastställde domstolen avrättningarna till den 14 februari.

Härmed inleddes ett av de grymmaste skådespel, som västerländskt rättsväsen har att uppvisa. Redan en vecka före den utsatta dagen kallades de dödsdömdas hustrur till dödscellerna i Landsbergsfängelsets källare för att där taga farväl av sina män. Detta avsked upprepades dag efter dag under stigande förtvivlan. Under tiden voro justitieministeriet i Bonn, försvarsadvokater och religiöst-sociala sammanslutningar intensivt verksamma för att påvisa misstagen i den av Mc Cloy angivna dokumentariska redogörelse, varpå Högsta domstolens utslag uppgavs vara grundat. Själva samlade de dödsdömda edsbekräftade yttranden och gjorde sitt yttersta för att förklara misstagen i Mc Cloys utredning.

Den 13 februari erhöllo de dödsdömdas hustrur meddelande om, att det avsked, de denna dag fingo tagna av sina män, vore det sista; det kunde dock tänkas, tillades det, att ett kort besök kunde få göras även den 14.

Natten till sistnämnda dag tillbringa de förkrossade kvinnorna på ett innerrum till ortens järnvägsrestaurant, i kvalfylld väntan på vidare besked. Där fick de kunskap om, att bödeln infunnit sig på fängelset. Längre fram på dagen blir det känt, att dödskandidaterna fått lämna ifrån sig sina sista tillhörigheter och gjorts redo för schavotten. Ett definitivt sista entimmarsbesök beviljas nu, men de avskedstagande skiljas härunder från varandra av ett galler, som gör det omöjligt för dem att ge varandra ens en handtryckning. Fruarnas utseende vid utträdet ur fängelsekällaren ger ett ögonvittne anledning till detta yttrande: ”Denna mötesstund var likvärdig med en avrättning av dessa kvinnor.”

Några timmar efter avskedsscenerna går den amerikanske fästningskommendanten, överste Graham, från dödscell till dödscell med underrättelsen, att avrättningarna skola ske natten mellan den 15 och 16 maj. Klockan 3 på morgonen den 15 mottaga de dödsdömda kontrameddelandet, att avrättningarna uppskjutits på ej angiven tid, ett budskap som klockan 4 går vidare till de i stationsrestaurangen väntande fruarna.

Exekutionens framflyttande synes huvudsakligen ha berott därpå, att mr Waren Magee, statssekreterare Eizsäckers framgångsrike amerikanske försvara, lyckats utverka 30 dagars frist för att kunna vädja till distriktsdomstolen i Washington. För denna framlägger mr Magee en 80-sidig utredning, vari han bindande påvisar nödvändigheten av en resning i målet. Domstolen förklarar sig obehörig och kryper bakom förevändningen, att Amerikas Habeascorpus-akt ej vore tillämplig på medborgare i ett land, varmed USA befann sig i krigstillstånd. Även en andra instans anlitar samma svepskäl. Ärendet går nu vidare till Högsta domstolen, som ävenledes finner samma kryphål förträffligt. Dödsdomarna står alltså fast, och efter fristens utlopp bekantgöres, att avrättningarna skola äga rum natten mellan den 24 och 25 maj.

Åter upprepas scenerna från februaridagarna med besök av de dödsdömdas hustrur i fästningens dödskällare. Allt hopp synes nu ute. Torsdagen den 24 maj strömma, liksom i februari, telegrammen åter in till Truman, Acheson, Mc Cloy, mr Handy o.a. De ingå från de dödsdömdas försvarsadvokater, från prinsessan Isenburg, själen i räddningsaktionerna, samt från en mängd privatpersoner. Fästningen befinner sig i alarmtillstånd, och jeepar med uppmonterade maskingevär avpatrullera stadens gator. De dödsdömdas hustrur ha haft ett sista möte med sina män och avbida med förstenade hjärtan och med svepningarna för liken i sitt sparsamma bagage, vad de ytterligare skola ha att genomgå. Klockan 22 meddela journalisterna ur Associated Press ett rykte, att avrättningarna uppskjutits ännu någon tid. Ryktet visar sig tala sanning.

Ett nytt hopp har tänts, och snart har den uppfattning blivit allmän, som gavs ord av en okänd person bland de nattliga gatutrafikanterna: ”Nu kunna inga avrättningar längre ifrågakomma. Denna två gånger genomförda tortyr ända fram till galgen kan ej ännu en gång upprepas bland civiliserade människor.” Landsberg – så menar man – skall ej bli en skiljemur mellan folken och ett hinder för Europas enande. I glädjen över denna ljusning avsändas tacktelegram till Truman, Mc Cloy och general Handy, överbefälhavaren i amerikanska zonen.

Vad hade skett? Jo, mr Magee hade ännu en gång lyckats åstadkomma en frist genom att hänvisa till USA:s högtidliga erkännande av Bonn-republiken; eftersom denna författning ej medgåvo dödsstraff, skulle ett verkställande av avrättningarna innebära ett slag i ansiktet på den Västtyska republiken.

Fristen var visserligen utmätt till endast 5 dagar, men målets behandling inför tre instanser beräknades draga så lång tid, att ärendet ej skulle kunna vara slutbehandlat före hösten. Nytt hopp väcktes också av en från USA ingången order om omedelbart översändande i original av de 610.000 namnunderskrifter, som givit tyngd åt insända ansökningar om nåd eller resning i målet. Yttranden från Washington hade också infordrats från amerikanska ockupationsmyndigheter om den betydelse, som ett verkställande av avrättningarna kunde tänkas erhålla med hänsyn till Tyskland remilitarisering. Dessa åtgärder tolkades allmänt som en bekräftelse på, att nåd vore att vänta.

Så mycket mera överraskande därför att ett den 5 juni inkommet meddelande, att de dödsdömda klockan 16 åter skulle föras ned i dödscellerna. Redan på kvällen föregående dag hade amerikansk militärpolis uppsökt de dödsdömdas hustrur och meddelat dem, att de antingen omedelbart måste följa med dem, om de ännu en gång ville se sina män, eller tidigt nästa morgon infinna sig i Landsberg.

Onsdagen den 6 juni ägde dessa besök rum. Den evangeliske fängelseprästen, pastor Ermann begav sig den dagen tidigt på morgonen till biskop Meiser och begärde, att denne skulle inlägga sitt kristliga veto mot en så omänsklig behandling av människor, som gång på gång genomlevt dödsstundens outsägliga kval. Denna lek med dödsdömda och deras närmaste vore en stat ovärdig. Men biskopen följde så många biskopars väg och föredrog att blunda inför maktens omänsklighet.

Under tiden uppehöllo sig de dödsdömdas hustrur som så mången kvalfull stund förut i det lilla rummet på stadens järnvägsrestaurang. Trots alarmtillståndet i fästningen och militärpatrullerna på gatorna kunde de ej tro att slutet verkligen vore förestående; detta syntes dem ur mänsklighetssynpunkt omöjligt. Klockan 21 bragte också den nordvästtyska radion budskapet, att avrättningarna ännu en gång uppskjutits. Det upplystes på förfrågan att Högsta domstolen kl. 19 haft ett nytt sammanträde. Från Washington meddelades, att intet komme att ske, förrän samtliga instanser behandlat nådeansökningarna. Mr Wiehl, en av de amerikanska försvarsadvokaterna, var av den uppfattningen, att nu kunde man lugnt gå till sängs.

Klockan har blivit 23. Ångesten griper åter tag i de dödsdömdas hustrur. Dessa promenera i moder Elisabeths, d.v.s. prinsessan Isenburg, sällskap oroliga fram och tillbaka på gatorna. Klockorna slå 24 i kyrktornen. Deras vänner rekognoscera ytterområdena av fästningen och konstatera, att spärrar voro upprättade, att gatorna besatts samt att fästningen låg i full belysning. Men så hade det ju varit även den 14 februari och den 24 maj.

Frostskakande sitta fruarna i sina schalar kring ett trädgårdsbord under de stora träden. Tornklockan har slagit 2, och en djup tystnad har sänkt sig över denna krets av pinande människor. Natten blir allt kallare, och de väntande måste åter ta sin tillflykt till rummet i järnvägsrestaurangen. Utanför roa sig vid dansmusik amerikanska soldater med sina väninnor.

Kort före kl. 3 kommer pastor Ermann från fästningen; genom bud ber han att få tala med prinsessan Isenburg. Hustruarnas ögon vidgas i skräck; de ana det värsta. Om en stund återkommer prinsessan och säger: ”Pastor Ermann vill tala med envar av er i enrum.” Nu förstå de. En fruktansvärd visshet uppfyller dem. Men med samma fattning, som deras män nyss trätt under galgen, mottager envar av dem ur pastorns mun en skildring av hennes mans sista stunder och död.

Följande förmiddag kräver den heliga byråkratien, att hustrurna personligen infinna sig i fängelset och skriftligen göra vissa godkännanden rörande dispositionen av de avrättades lik. Redan kl. 11 begravs Erich Naumann och en halv timma senare Oswald Pohl på fängelsekyrkogården. En anhållan av prinsessan Isenburg att härvid få närvara avslås; endast de närmaste få träda fram till graven, och tillträdet till kyrkogården spärras av larmande amerikansk militär.

Med de sista kvällstågen avresa de avrättades hustrur, och ett kapitelavsnitt av Europas kulturhistoria är avslutat.

Hur detta avsnitt gestaltade sig inom fängelsets murar, skola vi meddela i en följande artikel.

Augusti 1951.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments