Sida vid sida med människans rent biologiska och genetiska lagar, finns ytterligare en metafysisk, andlig lag. Denna lag, eller rättare sagt subjektiva kraft då den inte strikt kan klassificeras vetenskapligt, är myten.
Trots att arten Homo sapiens av etablissemanget gärna vill benämnas i semitiska termer som ”skapelsens krona”, så är denna art precis som vilket annat djur som helst bunden till naturens mest grundläggande lagar, för att säkerställa sin existens. Homo Sapiens är ingen fritt svävande krona ovanför en mörk och ”barbarisk” natur, utan snarare står denna art mitt i dess själva epicentrum. För att överhuvudtaget överleva måste denna tvåbenta art, vilket i mångt och mycket är det enda gemensamma kännetecknet för dess annars så vitt skilda raser, underställa sig naturens grundläggande objektiva lag om etnisk divergens, för att som strikt uppdelade etniska kollektiv utvecklas till högre evolutionära nivåer. Med naturens främsta och enda objektiva drivkraft, själva dess livsnerv, klart identifierad står mysteriet människan vidöppen för ytterliga studier.
Sida vid sida med människans rent biologiska och genetiska lagar, finns ytterligare en metafysisk, andlig lag. Denna lag, eller rättare sagt subjektiva kraft då den inte strikt kan klassificeras vetenskapligt, är myten. Genom Homo sapiens hela dialektiska utveckling, med kampen för tillvaron som främsta drivkraft, följer parallellt myten i olika skepnader. Myten i form av olika uttryckssätt för homo sapiens olika rasers andliga traditioner och religioner.
Dessa traditioner uppkommer, tillskillnad från lagen om divergens och den starkes rätt till överlevnad, inom de olika raserna och är med detta subjektiva krafter vilka enbart är tillkomna för att dväljas i rasernas separata kollektiva undermedvetna. Rent konkret innebär detta att myten, som en av rasens mest grundläggande krafter, inte kan mätas i linje med dagens härskande vetenskap. Dess natur kan inte förstås genom en Kevin MacDonalds eller Richard Lynns metoder, utan enbart genom varje enskild rasrens individs längtan inåt mot sitt folks etniska helhet. Den enskilde medlemmen av ett rent etniskt kollektiv, med andra ord en divergent utvecklad ras vars ryggrad är en obefläckad blodslinje som förbinder hundratals generationer tillbaka i tiden med nuet, uppbäres av de undermedvetna minnen som rasen besitter och kan enbart väckas till liv för individen när denne är en del av en samlad organiserad grupp av genetiskt besläktade, det vill säga en patriotisk organisation.
Genom att tillhöra en hierarkisk organisation, oavsett om den kommer till uttryck i ett germanskt tredje rike eller i en motståndsficka, kan den enskilde ariern väcka till liv de ordlösa bilder som slumrar inom dess gener. Kraften från ledaren, den förgrundsgestalt som genom sitt personliga exempel formar organisationen med sitt liv som insats, blir den kanal för inspiration som är en oumbärlig del av varje ariers kamp för tillvaron. Vissa generationer av arier har varit förunnande att leva under tider där en sådan ledargestalt personifieras av en levande gigant, en avatar.
Det uråldriga ariska begreppet avatar, vars exakta tillkomst och urkälla sedan länge är en för den ariska rasen bevarad hemlighet, är den ariska mytens högsta form manifesterad. I avataren personifieras den ariska rasens samlade kraft. Om den ariska massans motivation är tillräckligt stark, kan denna kraft driva rasen upp till nya oanade evolutionära höjder. Kring avataren uppkommer denna rent metafysisk kraft, vilken är oförståelig och föraktad av arierns semitiska arvfiende, och som trots sin storslagna inspirationsförmåga enbart kan uppkomma subjektivt och då finna sitt individuella värde för varje arier.
Även om den ariska massan, vid det senaste tillfället i historien manifesterad främst i det tyska folket, inte klarade av att leva upp till denna kraft som avataren väcker till liv, går själva avaterns kraft inte förlorad. Beviset för detta hämtas ur det faktum att det än idag föds personligheter i den ariska rasen vilken är i stånd att väcka till liv delar av den kraft avataren en gång personifierade.
De spillror av det som idag finns kvar av ariska rasen, lever under de värsta förhållandena sedan vår ras tillkomst. Vi lever i, för att citera ett uttryck hämtat från vår arvfiendes moderniserade och mest giftiga urkund, i ”harmagedon”. Stupet till bastardiseringens avgrund, vilken vår tids siste avatar Adolf Hitler gav sitt liv för att rasen skulle undkomma, har rasen sedan femtio år tillbaka självmant hoppat ifrån, förtrollad som den är av en från Sinai nyuppkommen Messias-kult, ”Förintelsen”. Fallet är fritt och mörkret omsluter vår ras. Vår civilisation är borta. Den fertila delen av den ariska kvinnan, vilken desarmeras genom modernism och raskrig, sjunker katastrofalt för varje dag som går.
Det är i denna stund, ”nu” och inte i ett bekvämt ”senare”, som de ariska motståndsfickor som finns måste dedikera sig till att följa den siste avaterns vägledning. Detta göres inte genom fatala försök till att återuppväcka gårdagens yttre attribut och symboler, utan med ett återvändande till det som en gång drev fram gårdagens segrar, den ariska myten och dess anda. Det första steget för att överhuvudtaget göra detta, den föresats som krävs för att beträda vägen som leder till den ariska rasens fortsatta bestånd och divergerade utveckling, är att förstå att den första kamp ariern måste föra, är den inre. Ett erkännande av sin egen persons totala värdelöshet utan sin ras, och sin plikt mot sitt andliga arv, är denna kamps essens. När detta är gjort, måste de upptäckta idealen förverkligas.
Hoppa till huvudinnehåll
