Mytbildning bakom ”hijabupprop”

LURENDREJERI. Alla som tror att muslimska kvinnor trakasseras systematiskt av svenskar lider av intellektuell utvecklingsstörning. Det största föraktet förtjänar de som inser bluffen men ändå refabricerar den.

De senaste dagarna har teve, radio och tidningar spridit nyheten om en muslimsk kvinna som misshandlats på en parkeringsplats i Fagersjö, en förort i Stockholm. Media har meddelat att det kan röra sig om ett så kallat hatbrott där kvinnan attackerades för att hon var klädd i hijab, sjalen som används av muslimska kvinnor. Samtidigt sprids föreställningen om att främlingsfientliga trakasserier och attacker mot muslimska kvinnor är ”vardag”.

Muslimska kvinnor är så utsatta att de inte vill gå till affären med sina barn för att barnen inte ska få se hur mamman trakasseras på vägen. De knyter sina sjalar på ett sätt att de ska stå emot ett ryck från främmande personer och så vidare. Det är nästan lätt att tro att det är frågan om omfattande pogromer som pågår mot muslimer – om man är dum nog att lita på vårt lands mest motbjudande existenser som går under beteckningen journalister. Aftonbladet publicerade en debattartikel som uppmanade folk till att bära hijab under måndagen som en solidarisk handling för alla muslimska kvinnor. På kampanjsidan för ”hijabuppropet” på Facebook står det att läsa:

Hat mot kvinnor och hat mot muslimer uttrycks aldrig så ohämmat i Sverige som just mot muslimska kvinnor. Blotta åsynen av kvinnor i slöja får män och kvinnor som ser islam som ett hot att agera våldsamt mot främmande kvinnor.

När det gäller kvinnan i Fagersjö är det många frågetecken som dyker upp. Ingen misstänkt gärningsman har gripits och brottsoffret är mystiskt anonym. Händelsen ska ha skett natten mot lördagen. Media rapporterar okritiskt om händelsen. Kampanjen hijabuppropet presenterades via Aftonbladet under söndagen och undertecknades bland annat av två politiskt aktiva vänsterextremister, Nabila Abdul Fattah och Foujan Rouzbeh. Dessa två har tagit rollen som kampanjens två främsta ansikten i kontakt med media. Kampanjen känns genomtänkt och det blir svårt att inte ana att misshandeln i Fagersjö kan vara uppdiktad eller fantasifullt regisserad av kampanjmakarna själva. När de två satt i sändning i TV4 förklarade Nabila Abdul Fattah:

– Vi känner inte henne personligen […] Det är inte bara den kvinnan som blivit utsatt för det utan det här är en vardag för många muslimska kvinnor i Sverige idag. Man knyter sin sjal extra hårt för att den ska kunna stå emot någons ryck.

Nabila Abdul Fattah

På flera alternativa medier, internetforum och bloggar har många redan dragit slutsatsen att hela historien verkar vara uppdiktad. Det är också omöjligt att med beviskraft förneka att händelsen ägt rum, eller att avvisa den som en förvrängning av vad som egentligen skedde, så länge ingen fakta i fallet blir tillgänglig. Som av ett underligt sammanträffande spreds av Nabila Abdul Fattah en annan version om en utsatt muslimsk kvinna bara några veckor innan händelsen i Fagersjö. Historien kunde läsas i artikeln ”Alla såg, alla var tysta”, den 5 juli, i tidningen ETC:

Det var i söndags. Mitt på ljusa dan, på en full tunnelbana här i Stockholm. En svensk kostymklädd man attackerade en kvinna med hijab som satt med sina barn. Han började dra i hennes sjal, skrika jävla neger. Alla såg, alla var tysta. Förutom min vän. Han tog ut mannen ur tunnelbanan och tryckte upp honom mot en vägg på Fridhemsplans station. Kvinnan, som var i chock ville inte stanna kvar så hon åkte iväg. Två väktare kom. Gärningsmannen är vit. Min vän är icke-vit. Det slutade med att min vän blev polisanmäld för ofredande.

Återigen är alla fakta i historien höljt i dunkel. Det enda som går att förlita sig på är Nabila Abdul Fattahs egna uppgifter. Hon passar även på att beskriva Sverige som ett land…

Där muslimska kvinnor måste knyta sina sjalar på ett visst sätt så att de kan stå emot ett ryck ifrån en främling. Där de måste ha på sig joggingskor ifall situationen kräver att de måste springa. Där de väljer att inte ta med sig sina barn ut på stan för de inte vill att barnen ska höra glåpord mot deras mamma. Där de helt enkelt inte vågar gå utanför dörren utan sina män för att de är rädda att ingen kommer försvara dem.

Artikeln av Nabila Abdul Fattah i ETC kanske har glömts bort och dolts av all uppmärksamhet hijabuppropet har fått. ETC-artikeln gör hennes metodik genomskinlig. Hon levererar en historia som inte går att kontrollera för att sedan måla upp bilden där muslimska kvinnor, eller kvinnor med hijab, trakasseras i en omfattande grad. Historien har formen av moderna folksägner eller vandringssägner av typen ”Råttan i pizzan” (boken med samma namn innehåller sådana berättelser):

En vandringssägen är en modern sägen, skröna, som av många uppfattas och förs vidare som sann men vars huvudperson aldrig blir närmare än ”en vän till en vän”. [Wikipedia]

Det är möjligt att sådana historier sprids bland muslimer och andra kretsar i samhället. Precis som fallet varit med många kända vandringssägner har massmedia denna gång reproducerat historierna. Vandringssägner är ett internationellt fenomen som rimligen bör förekomma även bland etniska och religiösa minoriteter i Sverige:

De handlar ofta om mystiska sjukdomar, hemska avslöjanden om till synes harmlösa vardagsföremål, skrämmande brottslighet eller gåtfulla beteenden hos andra människor, och behandlar således de orosmoment, rädslor och fobier som finns i dagens samhälle. [Wikipedia]

Rädslan att en främling ska rycka av sjalen på en muslimsk kvinna kan vara ganska utbredd. Somliga muslimer kanske har fobier att öppna dörren och gå ut. Men är denna rädsla på något vis befogad? Hur vanligt är det att muslimska kvinnor i Sverige får sin sjal avryckt? Finns det ett enda fall? Om hotet mot muslimska kvinnor är relativt liten – varför vill somliga framställa hotet som överhängande?

Fobier och hjärnspöken spelar spratt med lättlurade människor.

Fobier och hjärnspöken spelar spratt med lättlurade människor som läser Aftonbladet.

Konkreta händelser måste finnas dokumenterade som brottsfall. Om kvinnor med hijab blivit misshandlade eller allvarligt trakasserade ute på gatan av främlingsfientliga svenskar så måste dessa händelser finnas med i domar och polisregister. Är det ett så kallat hatbrott så har sådana fall dessutom prioritet i polisens hantering. Det finns andra brott att läsa om i domar såsom ungdomsrån och gruppvåldtäkter. I dessa brott är de etniska mönstren tydliga svart på vitt. Ungdomsrån är en brottstyp där det typiska brottsoffret är svensk och gärningsmännen har utländsk bakgrund. Gruppvåldtäkter ser likadana ut. Detta vill inte politiskt korrekt media kännas vid och ännu mindre personer som Nabila Abdul Fattah.

Med tanke på att kvinnor som bär hijab är en stor grupp så borde det finnas något fall med konkret information som går att vidimera. Är det svårt att få fram sådana fall så är slutsatsen enkel – riskerna för muslimska kvinnor att använda hijab i vardagen är våldsamt överdriven. Riskerna kan i själva verket vara större för svenska kvinnor som inte använder hijab. Exempelvis när det handlar om risken att bli våldtagen av en taxichaufför på väg hem från krogen. Eller att möta en grupp män från Mellanöstern på en öde park.

Rykten, obekräftade historier och vandringssägner framkallar hjärnspöken. Dessa spöken kan inte överleva några prövningar i verkligheten. Det finns däremot andra frågeställningar om hur svenskar väljer att bemöta muslimska kvinnor. De muslimska kvinnorna kan i många situationer känna sig uttittade och alienerade. Den vanligaste reaktionen bland svenskar som möter kvinnor i hijab är nog att de undviker att socialt interagera med dem. Är det inte just den effekten som de slöjbeklädda kvinnornas gubbar vill ha?

Historier om trakasserade muslimska kvinnor påminner till sin form om moderna folksägner.

Historier om trakasserade muslimska kvinnor påminner till sin form om moderna folksägner.

Bärandet av hijab är en aktiv handling av symboliskt värde som handlar om mer saker än religion och tro. Det handlar bland annat om etnisk tillhörighet och om att positionera sig i det samhälle som man lever i. Hijaben kan ha en stigmatiserade effekt som får folk att rynka på näsan och hålla sig reserverade. Det kan också leda till att folk ifrågasätter kvinnan som bär detta plagg även om de flesta hellre väljer att gå omvägar förbi kvinnorna med hijab. Men det är fortfarande en stor skillnad mellan att vara socialt utstött och att utsättas för trakasserier och fysiska angrepp.

Känslan av att vara socialt utstött är inget som bara muslimer kan känna igen sig i. Även andra personer som märker ut sig i personlighet eller yttre attribut behandlas också annorlunda i olika sociala situationer. Oavsett vad du är för original är det mindre trovärdigt att du skulle hindras från att utföra dina vardagsärenden som att handla på Ica eller att åka tunnelbana så länge du betalar för dig eller visar upp giltigt färdbevis. Men att kräva att din omgivning ska bemöta dig på ett visst sätt är inte befogat.

Det är ingen mänsklig rättighet att vara omtyckt eller respekterad – vägen till åtnjuta detta går genom det egna beteendet när det märks ut av vänlighet och ödmjukhet. Hijabkampanjen har givetvis inga dylika tankar på sitt program. Här kräver kampanjmakarna svenskarnas anpassning och underkastelse samtidigt som de hetsar upp de etniska minoriteterna. Kampanjen syftar inte till att skapa samförstånd mellan svenskar och muslimer utan raka motsatsen. Personerna bakom vill helst av allt se sociala oroligheter bryta ut vilket de sedan tänker exploatera för sina egna syften. Under skylten av ”antirasism” vill alltså Nabila Abdul Fatah med anhang skapa etniska motsättningar i enkelriktad mening där etniska svenskar utgör måltavlan. De etniska främlingarna ska bevaka sina intressen i Sverige medan svenskarna ska neutraliseras med pådyvlad skuld och självförnekelse.


Inringaren ”Ali” ger en annan version av det misstänkta ”hatbrottet” mot den muslimska kvinnan i Fagersjö.

I radioprogrammet Ring P1 utspelade sig en underhållande ordväxling mellan inringaren Ali och programledaren. Inringaren säger sig ha varit vittne till händelsen med den muslimska kvinnan i Fagersjö och ger en helt annorlunda förklaring till vad som hände. Rent bevistekniskt måste inte denna persons uppgifter vara av något större värde. Det är mycket möjligt att inringaren hörde av sig för att driva med programledaren och så tvivel om händelsen i Fagersjö verkligen gått till som media rapporterat. Det mest intressanta var programledarens reaktion som bevisar hur hon som journalist försvarar myten om de förföljda muslimkvinnorna:

– Det händer ju andra saker hela tiden där tjejer med slöja blir attackerade och hotade. Det kan du ju inte säga emot?

Kampanjen "hijabuppropet" är i själva verket ett plagiat. Kvinnorna på bilden deltog förra året i en internationell motsvarighet till det som nu skett i Sverige.

Hijabuppropet är i själva verket ett plagiat av kampanjen dessa fyra kvinnor deltog i.

Det har inte framgått för alla att hijabuppropet är en plagierad kampanj. Redan under våren 2012 förekom kampanjen The Women Of ”One Million Hijabs” med samma upplägg där kvinnor över hela världen bar hijab för att visa solidaritet med muslimska kvinnor. Bakgrunden till den kampanjen var ett fall i delstaten Kalifornien, USA, där en muslimsk kvinna, Shaima Alwadi, misshandlades och dog av skadorna. Brottet rubricerades som ”Hate Crime”. I Sverige verkar det saknas ett motsvarande fall att bygga en liknande kampanj på. Nabila Abdul Fattah med vänner verkar därför ha praktiserat principen:

If you can’t make it – fake it!

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om