Motståndsrörelsen vs. Etablissemanget

Söndagen den 23 april anordnade Södra teatern en debatt kring ämnet Högerextremism och motstånd. Bland de medverkande i panelen fanns bland andra f.d. rikspolischefen Björn Ericsson och ”experten” Anna-Lena Lodenius. Naturligtvis fanns även aktivister från Svenska motståndsrörelsen på plats.

Allt som oftast genomförs debatter med ämnen som berör den nationella rörelsen i Sverige. På dessa får ”experterna” stå oemotsagda när de berättar om våra åsikter, vår taktik och vad vi strävar efter. När de väl bemöts av nationella blir det ganska jobbigt för dem eftersom ”experterna” i själv verket är relativt okunniga och gärna hemfaller åt regelrätta lögner. För att få möjligheten att motbevisa den skeva bild som oftast presenteras om oss såg nästeschef Pär Öberg och en skara aktivister till att vara med på den utlysta debatten i Stockholm.

Lögner, förvirring och en och annan ljusglimt
Panelen inledde med att presentera sig och därpå fick de svara på några frågor från moderatorn. Man talade allmänt och den ”högerextrema” rörelsen i Sverige och på vilket sätt den förändrats samt hur motståndet mot denna rörelse ser ut. Mestadels var det ett förvirrat resonemang och inte mycket av det som sades har något med verkligheten att göra, vilket vem som helst som är involverad i den nationella rörelsen snabbt konstaterar. Björn Ericsson passade även på att döma ut de så kallade ”antifascisterna” och deras metoder. En journalist från radions P1, Christoph, berättade om sina erfarenheter under sina arbeten med att dokumentera bland andra det tyska partiet NPD.

En intressant sak som framkom var hur media, vilket vi påpekat i flera års tid, medvetet förtigit främlingarnas brottslighet. Björn Ericsson berättade om att han, då han var rikspolischef, blev tillsagd innan ett TV-program att han inte skulle nämna ”invandrares” brottslighet över huvud taget. Än en gång visar det sig att de nationellas ”konspirationstankar” var helt i linje med verkligheten.

Eftersom en i panelen, Maria-Paz Acchiardo, arbetar som integritetsansvarig på LO, kom naturligtvis mycket att just kretsa kring fackföreningar. Ungefär en halvtimme in i debatten får Pär Öberg ordet och inleder med att konstatera vissa felaktigheter som sagts, vilket panelen då bad om ursäkt för. Han fortsatte med att leda in frågan på den dubbelmoral som facken har eftersom de säger sig värna exempelvis yttrande- och åsiktsfrihet medan de själva utesluter medlemmar för deras åsikters skull (något som Öberg själv råkat ut för). Efter en längre utläggning konstaterar Maria-Paz Acchiardo att man inom LO tillåter medlemmarna att hysa vilka åsikter som helst, men att man inte accepterar att någon med ett fackligt uppdrag, tillhör en ”högerextrem” organisation.

Pär Öberg påtalade även att vi inte accepterar att kallas för ”högerextremister” och att detta bara är ett skällsord som etablissemanget använder sig av. Han klargjorde att Motståndsrörelsen är nationella socialister och inte högerextremister. Panelen tog till sig detta och undvek i stort att använda begreppet fortsättningsvis.

Däremot försökte man få in diskussionen på det Tredje riket och hur man där förbjöd fackföreningsrörelsen. Som vanligt ville man göra oss till apologeter för historiska händelser. Pär Öberg valde att inte kommentera frågeställningen eftersom vi snarare vill tala om de problem som är verkliga idag. Han påpekade dock att folket hade större frihet i det nationalsocialistiska Tyskland än man har i Sverige idag. Detta uttalande av Öberg föranledde en person i publiken att försöka störa genom att hånskratta, men en aktivist från organisationen reagerade direkt och efter litet tumult bad anarkisten om ursäkt och debatten kunde fortsätta.

Debatten fortsatte och bland annat erkändes sådant vi redan visste, att media medvetet förvränger sanningen i egna syften. Anna-Lena Lodenius menade just att man inte bryr sig så mycket om sanningen eftersom ingen ifrågasätter rapportering om ”nazister” och att den gemena inställningen är att eftersom nazister är onda så gör det inget om man ljuger om den. Anna-Lena försökte påskina att detta skulle vara ett allmängiltigt tänkesätt men vi vågar hävda att det snarare är ett journalistiskt sådant.

Under hela debatten observerades att vissa i publiken frekvent sände och mottog sms. När debatten väl var avslutat framkom orsaken till denna kommunikation. Ett antal anarkister hade kommit till platsen och började skrika okvädningsord mot aktivisterna. Mer än så lyckades de inte med.

Rond två
Torsdag den 11 maj var det dags för en ny debatt på Södra teatern. Bland andra Expos Daniel Poohl och JK Göran Lambertz skulle behandla ämnet Högerextremism och yttrandefrihet.

Debatten som sådan var relativt intetsägande och debattörerna försökte alla överträffa varandra i att visa hur demokratiska de var genom att hävda att man måste släppa fram nationella i debatten och så vidare. Samtliga i panelen var även ense om att Skolverkets beslut som vi rapporterat om var ett dåligt sådant. Men JK skulle inte göra något åt det eftersom ingen anmälan ännu kommit in.

För en gång skull var vi även tvungna att hålla med Expos representant i hans uttalande att den nationella rörelsen växer och att många av representanterna för denna rörelse har stor kunskap och tro – vilket även ofta leder till att de systemtrogna förlorar debatter med nationella när sådana äger rum. Poohl har helt rätt i dessa påståenden, även om han troligtvis inte ser det som lika positivt som vi gör.

Även denna gång fanns ett fåtal anarkister på plats varpå telefoner gick varma under debattens gång. När denna väl var avslutat och aktivisterna lämnade byggnaden tog dessa anarkister modet till sig och likt små barn ropa förolämpningar medan polisen tryggt stod mellan dem och oss.

Kort därefter började en annan, litet större skara, anarkister som dagen till ära även satt på sig sina ligistmaskeringar, skräna från en gångbro framför aktivisterna. Aktivisterna rörde sig framåt mot dem med uppmaningen att istället för att skrika sig hesa komma ner. Skränandet fortsatte lagom länge så att det fåtal poliser som fanns på plats lyckades ställa sig i den trappa som var närmast anarkisterna. Helt plötsligt fick de en anledning att inte attackera. Frågan är varför de helt sonika inte attackerade på en gång, vad var det där skränandet bra för egentligen?

Aktivisterna fick genast en samling poliser i hasorna och man beslutade att gå ifrån platsen. Att försöka slå sig igenom polisen, med allt vad det innebär, bara för att försöka komma åt pellejönssamlingen var ointressant. Uppenbarligen ville de ändå inget mer än att skrika, eftersom de försatte en gyllene chans att få komma oss in på livet.

Motståndsrörelsen kommer att fortsätta deltaga på debatter och seminarier av olika slag när ämnena är sådana att de berör den nationella frihetskampen. Vi har inte för avsikt att låta de systemtrogna journalisterna, debattörerna, proffstyckarna och makthavarna stå oemotsagda.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments