UNGERN. En delegation från Nordiska motståndsrörelsen i Sverige och Danmark deltog i helgen på den årliga manifestationen Ärans dag i Budapest. Simon Lindberg höll tal.

Klicka på bilden för att se den förstorad. Gäller samtliga bilder i artikeln.

Den 11 februari 1945 bröt sig ca 30,000 ungerska och tyska trupper ut från den belägrade staden Budapest efter över 100 dagar av kraftiga sovjetiska anfall. Under flera år i rad har en manifestation anordnats i staden för att högtidlighålla minnet av dessa kämpar och mana till fortsatt kamp i samma anda också idag.

I år anordnades två olika manifestationer i huvudstaden. Representanter från Nordiska motståndsrörelsen valde tillsammans med runt 400 andra personer att delta på den som arrangerades i parken Varosmajor av den nybildade nationella organisationen Legio Hungaria.

Efter en kort marsch genom parken anlände deltagarna till ett minnesmonument över kriget där en tysk och en ungersk soldat tar varandra i hand. Här hölls ett tal på ungerska av en företrädare för Legio Hungaria, ett på tyska av en talesman för det tyska partiet Die Rechte och ett på engelska av Motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg. Efter talen och ett musikframträdande lades blomsterkransar ner av olika organisationer framför monumentet. Avslutningsvis spelades Ungerns nationalsång upp följt av Tysklands.

Förutom att delta på manifestationen knöts många intressanta kontakter med nationellt sinnade personer från flera europeiska länder.

Nedan delar av Lindbergs tal översatt till svenska:

Europeiska kamrater. Systrar och bröder. Det är sannerligen en ärans dag vi samlats på. Eller, ja, egentligen är själva dagen med stort D först på måndag, men samma plikttrogna soldater hade redan den 9 februari 1945 stått emot en fullskalig invasion från den röda pesten i mer än 100 dagar – vilket gör att det faktiskt inte alls är något fel på att hedra dessa tappra kämpar redan idag.

De bestod av ungerska och tyska män, unga vuxna, något äldre familjefäder, ännu äldre farföräldrar. De var arbetare av handen och hjärnan och studenter. Deras bakgrund, ålder och karriärer i fredstid spelade dock där och då inte någon roll – det enda som betydde något var det rena blodet som flöt i deras vener, deras heder, lojalitet, styrka, disciplin och offervilja för folk och fädernesland.

En gemensam förståelse för att den globalistiska kommunismen skulle komma att krossa Ungern och sedermera Tyskland om de sovjetiska horderna släpptes fram. En erfarenhet och vetskap om hur Bela Kun med sitt till råd beståendes av rasfrämlingar, med rent och purt hat mot det ungerska folket hade kontrollerat Ungern under en kort tidigare. En kort men intensiv tid av röd terror riktad mot det ungerska folket.

Sovjet kom med fredsmäklare. ”Generösa” villkor gavs för att ungrarna och tyskarna frivilligt skulle lägga ned sina vapen. Bud som kanske en kosmopolitisk bolsjevik nappat på, men knappast något för fria vita män.

De stod istället fast beslutna att fullfölja sin soldatanda och sina order om att försvara Budapest till varje pris. Dessvärre trängde de röda horderna in i hundratusentals i varje skrymsle och hörn och lyckades skära av möjligheterna för Tyskland att sända mer understöd samtidigt som de ungersk-tyska trupperna pressades tillbaka. Den 11 februari 1945 gick det inte att hålla stånd längre. Runt 30,000 av de tappra kämpar som hade sett så många av sina kamrater falla livlöst till marken och som själva tagit så många liv de kunde från fiendesidan, hade nu inget annat val än att bryta sig ut.

De möttes av massiv eldgivning från Sovjet under utbrytningen. Inte nog med det så användes det också kanoner och pansarvärnsartilleri mot de. Till och med pansarvagnar användes för att plöja rakt in i soldatmassorna på de trånga gatorna och således krossa så många som möjligt mellan larvfötterna och marken. Under den nästan fem mil långa vägen ut ur Budapest föll kämparna en efter en, men de gav hårdnackat motstånd och för var och en som föll från den goda sidan tog de också tre bolsjeviker med sig i fallet.

Till slut nådde de fram, eller ja, de under 1000 överlevande nådde fram. Budapest stod i ruiner fyllda av döda och sargade kroppar och blodet bokstavligen talet flöt längs med gatorna. Bland kropparna fanns fortfarande levande, men sårade män som sedermera torterades och mördades av kommunisterna. Inte nog med det, med männen ute ur bilden så passade också Budapests nya och hatfyllda regenter på att våldta uppemot 200,000 kvinnor i staden.

Denna sanna berättelse från den här stadens förflutna skulle kunna vara ett svart piller, för visst är facit oerhört tragiskt, men också historier om nederlag är viktiga att minnas och kan mana oss till kamp än idag. De tusentals som föll och de få som överlevde utbrytningen är lika mycket hjältar oavsett att de inte lyckades med sitt totalt omöjliga uppdrag. De är värda att minnas, hedras och hyllas – de är värda att genom vårt minne och pumpande blod – leva för evigt!

En annan mycket positiv aspekt av historien är att vi faktiskt står här idag och är de vi är. Bärare av det rena blodet, fyllda av heder, lojalitet, styrka, disciplin och offervilja för folk och fädernesland. Vid vår sida, men inte fysiskt närvarande här idag, utspridda över hela vita världen, står ytterligare tiotusentals – kanske hundratusentals, eller rent av miljoner, kvinnor och män. Mörkermännen må ha vunnit slaget, men de har ännu inte vunnit kriget. Det nationella motståndet dog inte 1945 – vi lever och står rakryggade än idag!…

…Fienden må vara fler. Fienden må ha mer resurser. Fienden kommer dock aldrig någonsin att ha det vi har – det som de stupade 1945 hade – det rena blodet, heder, lojalitet, styrka, disciplin och offerviljan för folk och fädernesland. Det är därför kamrater som vi kommer att segra!

I Ungern, liksom i Sverige, lägger polisen stora resurser på att leta efter ”hatbrott”.

En film från manifestationen och Lindbergs tal kommer publiceras, förhoppningsvis senare under veckan.

  • Publicerad:
    2019-02-11 20:22