Runt halv ett på lördagen anslöt sig ett tjugotal aktivister från Svenska motståndsrörelsen till Brunnsparken i centrala Göteborg. På schemat stod försäljning av organisationens tidning, Nationellt Motstånd. Som så många gånger förut skapade Motståndsrörelsens närvaro reaktioner, såväl positiva som negativa sådana.

Efter 20 minuters tidningsförsäljning på bron i Brunnsparken dyker kommunistgruppen Rättvisepartiet socialisterna upp utanför ingången till Nordstan, tjugotalet meter därifrån, och börjar sprida flygblad om nazistiskt våld. Samtidigt har en polisstyrka kommit till platsen. Då representanter från nämnda kommunistgrupp vid tidigare tillfällen ringt polisen för att lagvägen försöka förhindra Motståndsrörelsens försäljningar, var det uppenbart att det var dessa som ringde samtalet även denna gång.

Motståndsrörelsens utsända diskuterar med polisen medan övriga aktivister fortsätter saluföra tidningar. Efter ytterligare en halvtimme vecklar kommunisterna ut en banderoll mot rasism och börjar skrika slagord riktade mot Motståndsrörelsens samling. Aktivisterna skriker tillbaka och polisen, som nu mobiliserar för fullt, blockerar vägen för att förhindra konfrontation.

Slagord och ordväxlingar haglar från båda håll och kommunisterna överröstas till en början. Från ena sidan ropas ”Jalla, jalla, Sverige åt alla”, från den andra ”Sverige åt svenskarna”, ”Ut med packet” och så vidare.

Samlingen av kommunister är verkligen en bedrövlig syn. Å ena sidan piercade punkare och andra asociala individer, å andra sidan androgyna studentfjollor. Knappast många av dessa ”arbetare” har utfört något verkligt arbete i sina liv. Då detta påpekas i en av alla ordväxlingar blir många av dem märkbart tysta. Och med tillägget ”att hora i hamnen räknas inte som arbete” kan inte ens polisen låta bli att dra rejält på smilbanden.

Efter ett tag ansluter sig fler människor till kommunisternas samling. En timme till går och nu är främlingar i majoritet. Främlingsgäng, vilka knappast är där för att de är politiskt intresserade, har kommit till platsen. Den tidigare ansamlingen av kommunistdrägg har nu tagit form av en rasblandad pöbel. Denna övergår nu mer och mer från att betona antirasism till att gapa ut regelrätta okvädningsord mot det svenska folket.

Medan några av aktivistgruppen fortsätter ordkriget saluför resten av aktivisterna tidningar. Försäljningen tar bra fart. Inom kort är de 24 medtagna tidningarna slutsålda och ett tiotal andra personer som kommer fram för att köpa sig ett exemplar får nöja sig med informationsblad, vilka då börjat delas ut, om Svenska motståndsrörelsen.

På bron, där Motståndsrörelsen står, kommer som ett direkt resultat av skanderandet många svenskar fram och visar intresse för det nationella budskapet. En del köper en tidning, andra tar villigt emot flygblad och åter andra ger uppmuntrande ord på vägen. Flertalet svenskar ger uttryck för förakt gentemot den andra sidan. Att så radikalt se vad mångkulturen innebär i praktiken var tydligen nog för att många svenskar skulle visa var de har sin lojalitet – även om denna ännu inte resulterat i att de agerar.

Medelsvensken, som ”antirasisterna” alldeles säkerligen vill ha med i deras ”folkliga” samling står nu och diskuterar med patrioterna på bron och kallar den andra sidan för drägg och slödder. Vad svenskarna fick se som frammanade detta förakt var verkligheten på nära håll; på ena sidan en rasblandad pöbel som kräver kontroll över Sverige och på andra sidan en minoritet av sunda svenskar som försvarar vårt folk och land.

Det förekommer även provokationer på bron och aktivisterna får vid ett flertal tillfällen gå till fysiska motangrepp, detta samtidigt som polisen försöker göra gripanden. Det uppstår stundom tumult, men inget allvarligt händer.

Efter tre timmars propagandaspridning får polisen en idiotorder från sambandscentralen vilken innebär att de snabbt stänger in patrioterna på bron. Delar av aktivistgruppen stängs utanför och motas bort av poliserna när de vill komma in. Pöbeln – den uppgår nu till 150 personer – står nu på vardera sidan av bron. Aktivistgruppen, som splittrats av polisen, decimeras ytterligare då två personer omhändertas då de försöker komma fram till fienden. På bron är nu 15 aktivister kvar.

Nu vill polisen försöka reda ut sitt misstag genom att köra bort aktivistgruppen i en buss. Detta gillas dock inte av Motståndsrörelsens utsända vilka inte har för avsikt att lämna bron. De utsända kräver att de omhändertagna släpps (detta sker också senare) innan de går med på några som helst av polisens önskemål. De utsända vill även att poliserna flyttar på sig, alternativt, om de anser det vara tvunget, hjälper till medan gruppen gör en genombrytning. Detta accepteras i sin tur inte av polisen.

Aktivisterna förstår att de egentligen bara har två alternativ; antingen storma pöbeln, vilket skulle innebära att de först måste konfronteras med polisen, eller att gå med på polisens önskemål om transportering. Efter ytterligare en timme – aktivisterna har då stått på bron i fyra timmar – tar de utsända beslut om att gå med på det sistnämnda. Förhoppningen är att under det tumult som kommer uppstå någon lyckas hinna komma fram till motståndarna. Så sker också. När Motståndsrörelsen går ut från bron lyckas några av uppviglarna inte fly undan utan blir fysiskt attackerade och slås ner till marken.

Vad som var bra med dagen var att mängder av svenskar reagerade, även om de tyvärr inte, den här gången, agerade. Vad som uppnåddes under dagen var att vi visade att det finns ett motstånd mot det svenskfientliga systemet samt att det skapades en situation där medelsvensken kunde få en korrekt uppfattning om hur mångkulturen tar sig uttryck i praktiken. Även efter aktionen, exempelvis vid återsamlingsplatsen, fanns det svenskar som sett oss i stan och stannade till för att önska oss lycka till i fortsättningen.

Avslutningsvis kan vi konstatera att den nationalsocialistiske frihetskämpen George Lincoln Rockwell, många gånger ansatt av en numerärt överlägsen pöbel, skulle ha tyckt om att få vara i Brunnsparken i lördags.


  • Publicerad:
    2008-09-09 00:00