INSÄNDARE. En ny medlem skriver om att det var ett logiskt val att ansluta sig till Motståndsrörelsen och hur han tog steget efter Kärrtorp.

20140422_raser

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Jag har sedan barnsben varit en logiker. Det har jag min käre far att tacka för. Han är matematiker och lärde mig redan i ett tidigt stadie innebörden av logik. Han ritade upp stora plakat med väldigt enkla uträkningar och lät mig sedan välja den siffra som representerade svaret. I början förstod jag så klart inte matematiken som den logik det var, men det sådde ett frö inom mig, startade en glöd som senare kom att flamma upp till en livlig eld.

Logiken följde med mig genom grundskolan. Jag fattade ett starkt tycke för matematiken och naturämnena när de väl introducerades för mig. Jag fann en viss skönhet med att tänka i logiska banor, jag såg det som en självklarhet. Det dröjde inte länge innan jag började applicera detta sätt att tänka i fler områden än bara skolan, och på så sätt öppnades många nya dörrar för mig.

I gymnasiet studerade jag programmering. Ett ämne som präglas av just logik. Jag hade inga problem att nå höga betyg inom just dessa ämnen, men däremot så stötte jag på ett hinder. En oförklarlig och ologisk teori hade målats upp för mig som ren fakta. Fakta som man absolut inte fick ifrågasätta utan bara acceptera.

Det var under en specialinsatt lektion som vi skulle ”diskutera” den så kallade rasism som skolan ansåg utövades inom klassrummen. Men det var ingen diskussion som drevs, det var ett förtryck mot den fria tanken. Jag försökte vid flera tillfällen förklara min logiska syn på ämnet i fråga, att det inom människoarten finns olika raser, att vi genetisk skiljer oss åt. Det såg jag som en självklarhet, hur kan man inte inse detta? Tyvärr så blev jag till slut ombedd att lämna klassrummet.

Senare på dagen fick jag sitta i ett möte med skolans kurator samt rektorn. De förklarade för mig hur otroligt synd det var att en elev med så fina betyg var en rasist. Dessa möten kom att bli en återkommande händelse genom min tid på gymnasiet.

Det var vid den här tidpunkten som jag utvecklade en kritisk syn på systemet. Jag kunde inte förstå hur man inte fick driva en diskussion om ett visst ämne. Det var en helt främmande tanke för mig. Däremot så tog logikern inom mig snabbt över. Jag började se en tunn röd tråd genom hela samhällets struktur och bestämde mig för att ta reda på mer. Det visade sig dock vara svårt att hitta oberoende information angående detta ämne. Allting jag läste presenterades, likt lektionen i gymnasiet, som ren fakta man inte fick ifrågasätta – fakta som var helt ologisk och fel. Istället för att ge upp motiverades jag bara mer. Jag var tvungen att ta reda på sanningen bakom.

Efter att ha sett ett klistermärke på tunnelbanan från Motståndsrörelsen så började jag läsa artiklarna på Nordfront.se. Jag hade till en början en väldigt kritisk inställning eftersom jag var så van vid felaktig fakta och lögner. Men det dröjde inte länge innan jag började se logiken som gömde sig mellan raderna. Nästan allting jag läste om nationalsocialism var sådant jag redan som liten hade tänkt var den logiska vägen genom livet. Många dagar ägnades åt att suga upp så mycket information från Nordfront som möjligt.

Det var inte förrän händelsen i Kärrtorp som jag ansökte om medlemskap. Jag var nämligen själv på plats när det small, jag bevittnade hela händelseförloppet med egna ögon som en åskådare vid sidan av. Det var en helt underbar och vacker syn att se er marschera in på torget. Jag såg hur våldsvänstern var de första att initiera en attack och jag såg hur ni tryckte tillbaka dem minst lika snabbt. På bara några sekunder hade ni tagit ungefär halva torget bakom era linjer! När dammet väl hade lagt sig begav jag mig hem och möttes av ett enormt media driv gällande ”nazistattacken”.

Det var skrattretande och sorgligt på samma gång. Dessa modiga hjältar som kämpade för den logiska, naturliga sanningen, målades upp som onda och äckliga individer. Jag var till slut tvungen att stänga av teven, det blev alldeles för mycket. Direkt satte jag mig vid datorn och tog mig till ansökningsformuläret. Hur kunde jag sitta här, bekväm i min trygga tillvaro, när folk jag aldrig träffat nu sitter frihetsberövade för att ha försvarat den livsåskådning jag själv lever för? Det var nu en självklarhet att ansöka. Jag måste ta till aktion, jag måste säga ifrån, ställa mig upp emot detta förtryck.

Jag är nu en stolt och aktiv medlem inom Svenska motståndsrörelsen och jag kan utan tvekan säga att det är en underbar känsla. Att få vara ute på gatan och bedriva kamp för människans naturliga levnadssätt anser jag nu vara lika självklart som att andas. Att få gå sida vid sida med de individer som långt innan mig gjorde valet att försvara vår rätt till existens är en mäktig känsla. Individer jag nu kan kalla för mina bröder.

Om du ser det jag såg, den stora hemska lögn som vi tvingas leva i, sluta tveka och ansök du med!


  • Publicerad:
    2014-04-22 21:21