Hoppa till huvudinnehåll

Kopierat

03 Symbol/Flat/White/Swish_Symbol_White_SVG Created with Sketch.

Mötesplats Bulgarien

Av Henrik Pihlstrom, 2017-02-26
henrik.pihlstrom@nordfront.se

EUROPA. Återkoppling till landet där vi genomförde Lukov-marschen 2017.

Bulgarien har likt många postkommunistiska länder ett samhälle som inte brutits ner av liberal hjärntvätt enligt modernt västerländskt snitt. Med det menar jag bland annat att det är normalt i Bulgarien att vara stolt över sitt land. Konservativa drag och folkliga traditioner lever kvar utan att man blandar in politisk korrekthet och multikulti i samma utsträckning som vi kan se hemma i Sverige och Norden.

Nationalhjälten Vasil Levski

Patriotismen syns överallt och det är självklart för alla på hela den politiska skalan att många av landets hjältar hyllas. Väggmålningar och statyer på nationalhjälten Vasil Levski (1837-1873) hittar man i många bulgariska städer. Hans ansikte porträtteras på vykort och tröjor i souvenirbutikerna. Vasil Levski var en av flera patrioter som reste motstånd mot turkarna (Ottomanska riket), vilka under fem hundra år ockuperat landet och andra områden kring Balkan.

Under den kommunistiska folkrepubliken (1946-1990) kidnappades patriotismen. Flera monument uppfördes under denna tid som hyllade landets historiska hjältar, forntida kungar, patriarker och uråldriga legender. Jämte dessa monument kunde en staty av Georgi Dimitrov vara uppförd.

Dimitrov var med vid grundandet av Bulgariens kommunistiska parti (1919), han var generalsekreterare för Komintern (1935-1945). Efter att Röda armén erövrat Bulgarien (1944), grundade Dimitrov den kommunistiska enpartistaten (Folkrepubliken Bulgarien) och blev dess förste premiärminister fram till sin död (1949).

Det som tystades ner eller förtalades under Bulgariska folkrepubliken var däremot den ”fascistiska” historien. Bulgarien ställde sig på centralmakternas sida under första världskriget. År 1941 anslöt sig Bulgarien till axelmakterna och kunde med därmed utöka sitt territorium, bland annat till delar av det västgränsande Makedonien.

”Hitler var vår befriare”, uttryckte en äldre man jag träffade i Bulgariens huvudstad Sofia. Han hade suttit i serbiskt fängelse vid två tillfällen, dömd för att stödja ”bulgarism”. Han förklarade hur serberna först försökte övertyga makedonierna att de var serber när de snarare hade starkare band till Bulgarien. Under det forna Jugoslaviens president Josip Broz Tito gjorde man istället försöket att övertyga makedonierna om att de var ett eget folk. Man uppfann nya ord och myter som skulle ge känslan av en unik makedonsk identitet och nyvunnen nationalism.

Ett unikt möte med en bulgarisk/makedonsk man.

Mannens beundran inför Adolf Hitler grundade sig på en genuin känsla och politisk övertygelse. Det är en skillnad mot de politiker och ministrar i Balkanländerna som kan ha sett de praktiska fördelarna med att närma sig Tyskland och Tredje riket, men som blivit kappvändare mot krigsslutet.

Andra livsöden mötte människor som straffades för att varit på fel plats vid fel tid. Kommunisterna betraktade den tidigare styrande klassen som brottslingar och fascister. Den framgångsrike och populäre borgmästaren i Sofia, Ivan Ivanov, dömdes till döden och senare livstid för att vara tysk spion och för att ha tillämpat fascistisk politik. Han hade under sin ämbetsperiod (1934-1944) byggt upp Sofia genom att bland annat anlägga vackra parker och byggnader.

Det visade sig dock att Ivanovs ingenjörskunskaper var oumbärliga för den nya kommunistiska regimen. Han sattes i uppdrag att färdigställa en vattenreservoar, den konstgjorda sjön Iskar, som fram till denna dag försörjer staden med vatten.

När vi är inne på det historiska ämnet berättar Plamen Dimitrov, chefen för BNS (Bulgarisk nationell samling) i Sofia om en anekdot från första världskriget. Den återges med reservation för smärre historiska felaktigheter men jag bedömer den som intressant i sammanhanget vi snart återkommer till.

Plamen Dimitrov, i mitten av bilden.

Utanför till den lilla bulgariska staden Kyustendil (nära gränsen till Makedonien och Serbien), hade soldaterna deserterat och manipulerats genom kommunistisk propaganda att återvända till huvudstaden Sofia för att göra revolt. De lämnade sina poster så att de framryckande serberna kunde vandra in i öppet mål.

General Christo Lukov

I princip fanns det inget bulgariskt försvar. Kvar stod general Christo Lukov med tre artilleripjäser. Han rekryterade ett antal personer ur lokalbefolkningen för att skjuta verkanseld när serberna närmade sig, vilka var ovetandes om att de bulgariska soldaterna lämnat sina poster. Kanonelden ledde till att serberna gjorde halt och kort därefter avtalades om eldupphör.

Vad som i detalj är myt eller sant kring general Christo Lukov kan man diskutera i andra forum. Det som är erkänt är att han gjorde stora insatser för Bulgarien under första världskriget. Han ledde en patriotisk rörelse (Bulgariska nationella legionens allians, UBNL) med ideologiska likheter till det tyska NSDAP. Han hade betydande positioner när Bulgarien var allierad med Tredje riket.

Kung Boris III av Bulgarien

Christo Lukov hade en popularitet som kunde mäta sig med kung Boris den III av Bulgarien. Lukov framställde artiklar och skrifter och hade inflytande på opinionen. Han mördades av kommunister utanför sin bostad i Sofia den 13 februari 1943. Under den kommunistiska folkrepubliken förstördes mycket av Christo Lukovs alster systematiskt.

Först efter folkrepublikens fall har Christo Lukov blivit återväckt. En återkommande minnesmarsch sker i anslutning till hans dödsdag. Den demokratiska dubbelmoralen gör sig ofta påmind då demonstrationstillstånd flera gånger har nekats. Lösningen blir en kompromiss där marschtåget delas upp av polismyndigheten i grupper och den planerade marschvägen modifieras. På så vis kan borgmästaren och andra högre politiker säga till mäktiga utländska lobbyister och kollegor inom EU-samarbetet att de gjort något mot oönskade politiska yttringar.

Jag deltog i Lukovmarschen 2015, något som vi tidigare rapporterat om på Nordfront. Detta år hade vi en större delegation från Norden och kunde konstatera att andra utländska deltagare även ser ut att ha vuxit. Tyskarna från Die Rechte Dortmund hade en egentillverkad banderoll ”Gemeinsam für Europa” med bild på Christo Lukov i mitten. Bulgarerna använde parollen ”Defend Europe” för att illustrera det som knyter oss samman. Skillnaderna mellan Europas länder blir mindre ställt till det överhängande hot som massinvasionen från Afrika och Mellanöstern utgör.

Det är förstås i sin historiska kontext viktigt att just lyfta fram personer som Christo Lukov. Det Europa som vi ser idag är en direkt konsekvens av krigsslutet 1945. Pakistanska kvarter i det anrika London eller dito afrikanska bredvid Louvren i Paris existerar på grund av personer som Winston Churchill och Charles de Gaulle. Christo Lukov stod för en annan världsordning, vilken skulle ha räddat Europa.

Nutidens nationalistiska, invandringskritiska och konservativa reaktioner som växer i styrka vill inte göra upp med sin historia genom att erkänna att 1945 var året för Europas förlust. Man måste inte gå så långt som att förakta de egna soldaterna som stred under de stora krigen. Däremot kan vi enas under den nya tid som möter oss och inte upprepa gamla misstag. Europas, Västerlandets och i förlängningen den traditionella världens fiender tänker och agerar globalt för att förslava världens länder och folk.

Gemensam samling för Europa!

Under årets Lukovmarsch, den 18 februari 2017, mötte vi polacker, tyskar, fransmän, ungrare och många andra nationaliteter vilkas äldre släktingar möttes ute på slagfälten. Tanken slår mig att det är nutidens politiskt medvetna nationella som kan lägga grunden för en fredlig värld i samförstånd, snarare än om initiativet övergår till självgoda liberaler. Dessa skulle bomba sönder en hel värld på grund av så triviala saker som genusvecka på dagis.

Avslutningsvis vill jag illustrera vår vistelse genom olika bulgariska teveinslag som visar på ett mjukare medieklimat än det dito svenska. Det är inslag om både Lukov-marschen den 18 februari och protestaktionen vi deltog på, den föregående dagen.

Protestaktionen där även Pär Sjögren intervjuas 18:57 in i inslaget:

Lukov-marschen:


  • Publicerad:
    2017-02-26 06:16