Moon-Hansson utnyttjas av SD

Sverigedemokraternas partitidning, SD-Kuriren, har förärats en ny chefredaktör. Med tillsättandet av en Moon-anhängare och sionist har det förment nationella partiet åter visat sitt sanna jag.

Tommy Hansson, tidigare förtroendevald för Ny demokrati och medarbetare i extremliberala Contra, utsågs den 27 juli till Richard Jomshofs efterträdare på posten som chefredaktör för SD-Kuriren. Med tillsättandet av Hansson stadfäster SD åter sin orientering som ett populistiskt och småborgerligt parti. Ett parti vilket obestridligen har en helt annan agenda, än den att värna Sverige och svenskarna.

För den som följt SD:s utveckling de senaste åren kommer dock partiledningens senaste utspel som en överraskning. Mycket kan förväntas av ett ledarskap vilket förespråkar såväl en ”öppen svenskhet” som en oblyg sionism. Det tillhör den politiska korrekthetens absoluta hörnstenar och är en nödvändighet om partiet skall tillåtas beträda riksdagen 2010. Men, att utse en offentlig förespråkare för den koreanske pastorn Sun Myung Moon – en självutnämnd Messiasfigur från Sydkorea – borde väl ändå ha varit för magstarkt, även för opportuna sverigedemokrater?

Nyliberalism och sionism

Utöver sin 35-åriga tjänst i pastor Moons hägn, hänger sig Hansson åt prosionism och nyliberalism i dess mest vulgära former. Om det ”utvalda” folket har han i dagarna uttalat följande:

”Vidare är det många som blir förbannade för att jag är en anhängare av det judiska folket och starkt stöder staten Israel. Att jag gör detta har helt enkelt att göra med att jag, såsom kristet troende, uppskattar Guds ursprungliga egendomsfolk samt dessutom tycker att judarna lidit nog genom historien och därför har all rätt till ett eget nationalhem.”

Om rastillhörighet överhuvudtaget och dess relation till det judiska och SD, yttrar han:

”Särskilt bekymrade är man uppenbarligen över det faktum att jag är en varm Israel-anhängare och en stor vän av det judiska folket samt att etniciteten inte spelar så stor roll i mitt tänkande. Den reaktionen är på sitt sätt lika uppmuntrande för mig som berömmet och de glada tillropen, ty som jag ser det är det förtroende som visats mig en välkommen bekräftelse på att SD blivit ett modernt och konventionellt parti som definitivt gjort sig av med de typiskt extremnationalistiska barnsjukdomarna.”

Hansson är en mångårig och flitig skribent i tidningen Contra. Han har dessutom suttit i dess redaktion. Contra, vilken även är en stiftelse med tillhörande bokförlag, har slagit fast angående massinvandring och mångkultur:

“Contra tycker att invandringsfrågan är av sekundär betydelse i svensk politik… Gränserna borde vara helt öppna för dem som kommer hit och gör rätt för sig.” Och: “Det viktigaste argumentet för att släppa in folk från andra länder är att det är rimligt att folk ska kunna bo där de vill… När vi skurit ner på möjligheterna att pungslå det sociala systemet bör det alltså vara möjligt att öppna gränserna helt och hållet.”

Vill befästa sin födkrok

Som sagt, även för den mest inbitne SD-kritikern så kom utnämnandet oväntat. Att bereda plats för såväl uttalat etnocentriska judar i partitoppen (bröderna Ekeroth), som att låta en iranier representera partiet som förtroendevald, kan, hur sjukt det än är för ett ”nationellt” parti, förstås i SD:s fall.

Både Dansk Folkeparti och Front National har använt den strategin för att snabbare få tillgång till de finare salongerna, med den lama förevändningen att kunna ”påverka”. Men att kröna en person med tydliga kopplingar till en ökänd sekt med globala maktanspråk, vilken gång på gång har brännmärkts av etablissemanget genom den inflytelserike frimuraren Karl-Erik Nylund, tycks vara politiskt självmord. För vad är en Tommy Hansson i jämförelse med exempelvis den beskedlige Jan Mild, vilken tvingades bort från partitoppen av den tilltagande liberaliseringen utav SD?

Det enda rimliga skäl som existerar till att Jimmy Åkesson och co tagit in Hansson, är interna maktpolitiska. Den styrande klicken inom partiet, den ”fantastiska fyran” (Åkesson, Karlsson, Söder och Jomshof) har sedan 2001 målmedvetet rensat ut alla element vilka kan utgöra ett hot mot deras ställning. Ty de högsta partiposterna i ett parti som Sverigedemokraterna är, per automatik, en garant för tillträde till riksdagslön och dryga förmåner.

Hansson är genom sin personliga böjelse en omöjlig konkurrent för de fyras gäng, både internt i partihierarkin som offentligt. Därav lämpar han sig perfekt som behjälplig dräng när Jomshof nu måste ägna tiden åt annat. I egenskap av utbildad journalist kommer Hansson att utnyttjas. Men mer än som tjänstvillig skribent och redaktör (Jomshofs är alltämt bl.a. ansvarig utgivare av SD-K) blir han aldrig. För, vem kan föreställa sig en Moon-anhängare som propagandamakaren bakom SD:s kommande kampanj inför kyrkovalet?

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments