REFLEKTION. Henrik Gustafsson har läst två skräckböcker och reflekterar här över paralleller mellan skräckhistorier och den verklighet vi själva lever i.
Monster behöver inte bara vara inbillningar som finns under sängen och i garderoben när vi är barn. Den som är vaken och medveten om vad som sker kan se att de är närvarande i olika grad överallt omkring oss. Då man tar del av en skrämmande roman, film eller science-fictionhistoria brukar det i olika utsträckning gå att anpassa de fiktiva förhållandena till den verkligheten man befinner sig i. Att applicera företeelser som vampyrer, utomjordingar och zombies till dagens samhälle är inte heller så svårt när man ser sitt folk åderlåtas och bytas ut medan en stor del av ens omgivning är ovilliga eller oförmögna till att se det.
Salems Lot
I Stephen Kings bok ”Salem’s lot”, från 1975, flyttar en urgammal vampyr in ett övergivet hus där den senaste ägaren mördade hela sin familj innan han själv hängde sig. Huvudpersonen och vampyrernas främste motståndare heter Ben Mears. Han är en författare som flyttat till den lilla staden Jerusalem’s Lot för att skriva en bok vars handling skulle kretsa kring det övergivna huset och dess historia. Ben slås av förvåning när det framkommer att huset köpts upp av en viss Mr. Barlow strax före hans ankomst. När Ben börjar förstå vad som försiggår konstaterar han att fantasi och verklighet har flutit samman. Han beskriver hur det hela känns som en paranoid dröm och slås av hur lätt det kan vara för en vampyrkoloni att ta över, bara man låter en av dem få komma in.
Den första personen som drabbas av den nyinflyttade vampyren är en liten pojke som försvinner i skogen när han är på väg till en lekkamrat. Hans bror, Danny, som var med honom kommer tillbaka till hemmet med två märken på halsen och säger att han inte kommer ihåg vad som hänt. Denne dör senare av en mystisk sjukdom och dödsfallet sägs bero på blodbrist. Efter begravningen händer något konstigt då vaktmästaren som skall täcka graven med jord får ett infall till att öppna kistan, varefter han själv försvinner spårlöst.
Pojken som bröderna var på väg till när något hände dem i skogen heter Mark Petrie. Historien är sådan att man lätt kan identifiera sig med denne och han beskrivs som intelligent, handlingskraftig och trofast. Mark är väl bekant med monster och vampyrer genom flitigt läsande av serietidningar. Han vet även hur man skall hantera mobbare i skolan. Att prata med dem hjälper inte ett dugg konstaterar han, utan det enda de förstår är smärta. Av detta drar Mark slutsatsen att det är därför det är så mycket konflikter i världen. När hans hund avlivades står det att han inte grät en droppe. Hans mor grät däremot, men tre dagar senare hade hon helt glömt bort hunden. Mark skulle aldrig glömma sin hund och han konstaterar att detta var värdet i att inte gråta. ”Att gråta var som att pissa ut allting på marken” (s.223).
Vampyrer kan endast träda in i någons hem ifall de blir inbjudna. Sålunda känns det lite som att den som bjudit in en vampyr får skylla sig själv ifall personen råkar illa ut. Resultatet av detta blir oftast att även denna snart förvandlas till en vampyr. I sagorna går det att återkalla inbjudan och skrämma iväg vampyrerna med hjälp av krucifix ifall det sker innan det blir för sent. I verkligheten är det desto svårare att göra sig av med en inkräktare efter att den har tagit sig in i ditt hem.
Danny knackar på hemma hos Mark. Från filmen ”Salem’s lot”(1979) av Tobe Hooper.
Mark har lärt sig från sina serietidningar att man måste bjuda in vampyrerna för att de ska kunna komma in. Hans mor varnade för att tidningarna skulle skada hans hjärna, men när Danny dyker upp, flytande i luften, utanför hans fönster får han god användning av sina kunskaper. Han förstod också att han måste undvika ögonkontakt med vampyren som tidigare var hans vän. Han slog bort blicken fast det krävde all hans viljestyrka att göra det. När en av stadens lärare konfronterades med en vampyr drabbades han av en hjärtattack, men när Mark råkade ut för samma sak jagade han den på flykt.
Mark tänker att det är konstigt med vuxna människor. De dricker sprit och tar sömntabletter för att driva bort sin rädsla och kunna sova om nätterna. Ändå är deras rädslor så tama, de handlar om saker som arbete, pengar och vad andra människor tänker om dem. Dessa ser han som bleka kopior jämfört med varje barns skräck när de ligger ensamma i sin mörka säng och inte har någon att prata med som förstår dem. Det finns ingen psykiatri eller gruppterapi för det barn som måste utkämpa samma ensamma strid varje natt.
Mark drömmer i boken om hur vampyrerna ringer i telefoner och går från hus till hus och ber om att bli insläppta. Många visste innerst inne att de inte borde göra det, men de välkomnade dem i alla fall. De gjorde det för att det var lättare för dem att göra det, än att tro att något så hemskt skulle kunna ske. Ämnet rör till viss del en slags vidskeplighet som kan känneteckna religioner. Före slutstriden med ledarvampyren låter Ben bikta sig i den katolska kyrkan. Han konstaterar att detta är en ritual som stammar från tider då varulvar och häxor var ett mer accepterat inslag i den mörkare delen av livet.
Innan ledarvampyren, Barlow, sätter tänderna i den lokala katolska prästen i historien konstaterar han att dennes symboler inte betyder något för honom då han inte besitter tron på dem. Utan tron är korset bara en bit trä, och vinet blir till sura druvor. Mark har, enligt honom, tio gånger mer kraft än prästen som förlorat sin tro och Barlow välkomnar honom till glömskan hos de döda. ”För de odöda finns inget minne; bara hungern och behovet att tjäna mästaren” (s. 541). När Salems lot till slut förvandlats till en spökstad där ingen syns ute om dagarna så är det ingen av de som bor där som märkt vad som hänt, eller kommer ihåg hur det var. De som lyckats flytta därifrån innan övertagandet var fullbordat väljer helst att inte prata om vad som skett.
Tillbaka till dagens verkligheten, det utstuderade förräderiet mot befolkningen och den planlagda processen med att byta ut denna. När jag själv som ung pojke började upptäcka det som höll på att hända och alla lögner som spreds för att dölja det hela slogs man nästan av en panikkänsla: Något måste göras och det genast. Jag sade till folk att vi kommer bli en minoritet i vårt land, vi håller på att tryckas undan och vi kommer utrotas om utvecklingen fortsätter. Men omgivningen verkade inte förstå ens vädjan, förutom enstaka kamrater ryckte de flesta på axlarna eller bytte samtalsämne. Ens föräldrar och till synes hela den vuxna världen var intresserade av helt andra saker.
Det som är olustigt är också att det finns människor som är mörkrädda på riktigt och inte vågar titta på skräckfilmer för att de får svårt att sova efteråt. Detta samtidigt som de allra värsta och hemskaste sakerna händer runt om kring dem fast de inte ser det, eller väljer att inte uppfatta det. Bara för att det är en gradvis och långsam process behöver man inte vänja sig vid det som håller på att hända. Om man har så bra fantasi att man får mardrömmar på grund av en skräckhistoria, borde man även kunna se hur ens samhälle kommer se ut om ett par generationer ifall ingenting förändras. Vissa kan oroa sig för miljöförstörelse, svältande barn i andra länder och global uppvärmning, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt. Situationen här hemma, för sitt egna folk däremot verkar de blinda inför. Jag undrar om det går att vädja till dessa personers orationella känslor genom att göra liknelser mellan skräckhistorier och dagens samhällsutveckling. Liknelser, som jag vill påstå, inte alls är så långsökta egentligen.
The Body Snatchers
Nästa berättelse är av liknande karaktär, men behandlar istället utomjordingar. Det är en fantastisk roman från 1955 som heter ”The body snatchers” och är skriven av Jack Finney. Det är en bok som också filmatiserats flera gånger. Den handlar om en läkare vid namn Miles i staden Santa Mira. Han börjar få in anmälningar från oroliga medborgare som hävdar att deras släktingar och bekanta inte längre är samma person som förut. Trots att de har kvar alla minnen och ser exakt likadana ut visar det sig att de blivit utbytta. Deras kroppar har tagits över av en utomjordisk varelse medan de sov. Denna härstammar från kapslar som kommit till jorden ifrån rymden och kopierar de livsformer som råkar befinna sig i närheten av dem. Det enda som behövdes var att en av dessa hamnade bredvid en sovande människa. När den personen sedan blivit utbytt såg den till att placera ut fler kapslar hos andra människor. Det enda kännetecknet som skiljer den kapade kroppen från personen som den brukade vara är att de förlorat förmågan att uppleva och visa känslor.
Talande nog är en av de första som blivit utbytt stadens psykolog, Kaufmann, som också verkar som den utomjordiska livskraftens talesman. Denne försöker hela tiden bortförklara det hela som en slags kollektiv inbillning som kommer gå över, och inte är något att oroa sig för. Berättelsen innehåller en diskussion om hur man ska hantera saker som verkar vara raka motsatsen till vad man vet är sant. Miles vän, Jack, frågar om dessa saker alltid borde bortförklaras, ignoreras, eller skrattas åt. ”För det är det som alltid händer”, fortsätter han, ”Jag antar att ingenting kan ta plats bland vår accepterade kunskap, förutom det som upplevts av alla” (s. 82). Han belyser här hur människor inte kan acceptera att något har hänt som de inte kan förstå. ”Vi hatar att möta nya fakta och bevis eftersom vi kanske måste ändra våra uppfattningar om vad som är möjligt och det är alltid obekvämt” (s. 83).
Miles gör en intressant liknelse när han går på gatan i sin gamla hemstad där befolkningen bytts ut mot utomjordingar. Han tänker på en vän som var med och krigade i Italien under andra världskriget. Personen hade berättat att fastän han kom till en stad där alla skall ha varit vänligt sinnade gick de in och var rädda, samt beredda på att vad som helst kunde ske. I sin hemstad förställer sig Miles att han känner likadant där han går på en bekant gata fast alla människorna förvandlats till främlingar. Miles förstår till slut att alla utom han och hans flickvän har förvandlats till något annat och de är alla att betrakta som fiender (s. 174).
Liksom vampyrerna har de utbytta kropparna i Body snatchers ett slags gemensamt medvetande, men de saknar de genuint mänskliga dragen. Kaufmann beskriver hur de är parasiter som färdas mellan världar för att förgöra allt levande. Han frågar Miles hur det kommer sig att månen är helt död fastän den ligger så nära jorden. En gång levde den också säger han, liksom planeten Mars. ”Spår av varelserna som levde där en gång finns ännu kvar i öknen. Och nu är det Jordens tur” (s. 191). När alla planeter använts så spelar det ingen roll längre, fortsätter han. Kapslarna beger sig ut i rymden igen och om de lyckas blir dem de sista som överlever i universum. Det finns ingen mening och det behövs inte, för det är deras funktion. De gör det egentligen inte för att de är elaka, det beskrivs snarare som deras natur, något som de gör utan att rå för det. En viss professor Budlong som bytts ut mot en utomjording förklarar det som att ”livets funktion är att leva, om det kan och inga andra motiv kan någonsin tillåtas att komma i vägen för det” (s. 193).
Scen från filmen ”Body Snatchers” (1993).
Det otäcka med berättelsen om ”Body snatchers”, liksom ”Salem´s lot”, är att det inte finns någonstans att fly ifrån det hela. Man kan fly för stunden men till slut kommer verkligheten ikapp en. Samma sak gäller Sverige idag. Oavsett hur mycket man försöker fly verkligheten i vardagen eller fysiskt flyttar långt bort från allting så kommer nog känslan att finnas kvar där. Känslan av att man flytt när något hemskt höll på att hända och att det ändå kryper närmare inpå en.
En stor del av den makt de förtryckare som vill vårt folk illa har ligger just i andra människors rädsla för dem. Den fruktan ger dem en styrka som de inte förtjänar. Med en stark tro och vilja går det att besegra både rädslan och de värsta av tyranner. Varken riktiga eller påhittade monster har alltså någon makt över oss, ifall vi inte själva tillåter det.
Om livets funktion är att leva så har kampen för att leva ett värde i sig. Att kämpa är en mening i sig och ett slags självändamål. Livet är motstånd och kamp, om inte annat så emot naturlagarna, som gravitationen och åldrandet. För oss som vaknat upp och kan se den okonventionella verkligheten handlar det även om en kamp för vårt eget folks överlevnad och fortskridande. I förlängningen likaså alla folks överlevnad, och hela den här planetens framtid. Det viktigaste i sammanhanget är dock att aldrig någonsin ge upp. Att inte kämpa eller göra motstånd är att dö ut, tyna bort och försvinna.
Referenser:
Finney, Jack (2010). ”The Body Snathers”. Orion Publishing
King, Stephen (2011).”Salem´s Lot”. Anchor Books
Hoppa till huvudinnehåll
