”Modifiering av standarderna för ingruppen”: Judiska aktivister och masskommunikation – del 2

JUDEFRÅGAN. Den här översatta artikeln publicerades först på The Occidental Observer och är skriven av Andrew Joyce, Ph.D.

Gå till del 1.

Miljoner flygblad, pamfletter, teckningar, serietidningar, artiklar – och mer nyligen radio- och filmmanus – har blivit producerade och massutspridda i propagandakriget.

Samuel H. Flowerman,
Mass Propaganda in the War Against Bigotry, 1947 [1]

Samuel H. Flowermans protokoll
Samuel H. Flowerman, i egenskap av forskningschef för den Amerikansk judiska kommittén, associerad med Institutet för social forskning och som en slags knutpunkt för den expansiva judiska klicken av masskommunikationsforskare, stod i centrum när det kom till att driva judiska ”opinionsforsknings”-initiativ till praktiskt handling. Det klaraste uttryck för vad denna praktiska handling egentligen innebar skrev han i sin essä från 1947, ”Mass Propaganda in the War Against Bigotry.” Flowermans främsta bekymmer var att, trots att flera miljoner dollar hade spenderats på propaganda av organisationer som Amerikansk judiska kommittén och Anti-Defamation League, propaganda i sig självt kanske inte skulle vara tillräckligt för att massomvända den inhemska befolkningens värderingar – i synnerhet var propaganda otillräckligt när det kom till att försvaga befolkningens etnocentrismen.

Flowerman börjar med att förklara formatet och omfattningen av de nuvarande insatserna. ”Miljoner flygblad, pamfletter, teckningar, serietidningar, artiklar – och mer nyligen radio- och filmmanus – har blivit producerade och massutspridda i propagandakriget (429)”. Flowermans användande av krigsterminologi är i sig självt intressant och kommer att diskuteras mer längre fram. För tillfället, borde vi fokusera på vad Flowerman räknar upp som de fem målen i ”propagandakriget”:

  1. ”Omstrukturera attityderna hos fördomsfulla individer, eller åtminstone neutralisera dem.”
  2. ”Omstrukturering av gruppvärderingar gentemot intolerans.”
  3. ”Förstärka attityderna hos de som redan har en ideologisk övertygelse för demokrati genom att möjligen skapa en illusion av universalitet eller seger.”
  4. ”Fortsätta neutraliseringen av de vars attityder fortfarande är ostrukturerade och de som anses vara ’säkrare’ om de fortfarande är immuna mot fördomsfulla symboler.”
  5. ”Motverka intoleransens motsymboler.” (429)

Flowerman medgav att den mängd jobb och den nivå av kontroll som krävdes för att uppnå dessa mål skulle bli omfattande, samt att målet var väldigt ambitiöst och eftersträvade inget mindre än en ”framgångsrik masspåverkan när det kom till området av intergrupp relationer (429).” Han är lika klar när det kommer till vilka förutsättningar som krävs för att det ska bli framgångsrikt.

Flowermans första förutsättning är ”kontroll av pro-tolerans grupper eller individerna i de olika kanalerna av masskommunikation.” (430) Eftersom hela kontexten till Flowermans ”pro-tolerans” aktivism essentiellt var judisk, kan vi anta att han starkt antydde att kanalerna av masskommunikation skulle falla i judiska händer. Eftersom ”kontroll” inte definierades mer specifikt av Flowerman och eftersom många av nyhetstidningarna, radiostationerna och filmbolagen redan var i händerna på ”pro-tolerans” judar, skapar detta implikationen att kontrollen borde vara absolut.

Flowerman tillägger också att total kontroll av dessa kanaler kanske inte kommer räcka i sig självt. Den inhemska befolkningen kommer fortfarande behöva exponeras för det masskommunikationen producerar, detta kommer att säkerställas genom ”tvång, reklammonopol, och/eller kriser (konstruerade eller slumpmässiga).” (430) Endast då skulle ”pro-tolerans”-krafterna se ”elitens påverkansanordningar och teknikerna spela på mottagligheten hos de manipulerade.” (430) Flowerman slutar här med en referens till Erich Fromms teori om att folk har ”en längtan att bli kontrollerade”.

Den andra förutsättningen som krävdes enligt Flowermans strävan efter ”framgångsrik masspåverkan när det kommer till området av intergrupp relationer” är mättnad. Denna förutsättning är menad att uppfyllas fullständigt, precis som kontrollen och monopolet över kanalerna för masskommunikation. Med andra ord, budskapet av ”pro-tolerans” skulle vara allomfattande och massövertygande – mer än vad som var möjligt år 1947 och möjligtvis mer än vad man kunde föreställa sig under 1947. Med Flowermans egna ord: ”Utöver den stora mängd pengar som redan spenderas på propaganda för tolerans, kommer betydligt större summor krävas för att uppnå den nivå av mättnad som – enligt nuvarande hypotes – krävs.” (430) Den allmänna idén är att öka ”flödet av pro-tolerans symbolerna” som andel av ”det totala flödet av kommunikationen.”

I november år 1946 anordnades en tredagars konferens som delvis var organiserad av Flowerman. Den hölls i New York och samlade ihop de olika ”experterna inom public relations, vilket inkluderade de som jobbade med annonser, brevutskick, film, radio och inom pressen; personal från nationella och lokala myndigheter som specifikt hade hand om att bekämpa gruppdiskriminering; och sociala forskare från universiteten och försvarsmyndigheterna.” [2] Självklart dominerade judar i alla dessa områden och listan över deltagare innehöll de tidigare nämnda figurerna, Bruno Bettelheim, Sol Ginsburg, Herta Herzog (forskningschef över radio på företaget McCann-Erickson) Julius Schreiber, Paul Lazarsfeld, Joseph Goldsen och Morris Janowitz. En av de saker som togs upp på konferensen av forskarna inom masskommunikation var att det kanske inte räckte med kontroll eller mättnad för att säkra en förändring av åsikter och värderingar hos den demografiska majoriteten.

Detta är särskilt tydligt i de fall propagandan stötte på särskilt viljestarka individer, eller när propagandan försvann i den mängd av kommunikation som individen utsätts för under vardagen. Flowerman skriver därför frustrerad att ”vi utvecklas till en nation av individer som arbetar, oroar sig, älskar och fördriver tiden medan nyhetskommentatorer, komiker, operasällskap, symfoniorkestrar och swing band sänder ut. Detta kontinuerliga överväldigande ’något för alla’ resulterar i en slags ’radiodövhet.'” (431) För att lyckas ta sig över detta hinder återvänder Flowerman till en av nyckelaspekterna av hans första förutsättning – användandet av kriser (han skriver att dessa kan vara ”konstruerade eller slumpmässiga”) för att fästa uppmärksamheten mot den framförda propagandan.

Flowerman skriver:

För att överkomma ’radiodövheten’ till kommersiella meddelanden och den generella atmosfären av radiounderhållning som skapar en låtsasvärld, ser det endast ut som att symboler associerade med akut kris har en chans att klara detta. För den stora majoriteten av det amerikanska folket ser inte raslig och religiös intolerans som någon krisartad situation. … Avsaknaden av krisartad stress förminskar uppmärksamhetsnivåerna gentemot pro-tolerans symboler. (431)

Samtida exempel för hur den taktiken kan se ut kan vi se genom all den mångfaldspropaganda som pumpas ut efter en islamistisk attack, Charlottesville, skolskjutningar, moralpanik över rasism, ADL:s hajp över det ständigt närvarande hotet av antisemitism, mord utfört av immigranter och när immigranter drunknar i Medelhavet. Poängen är att alldeles oavsett kontexten så ska ”kriser” skapas i nästan varje situation för att att flytta uppmärksamheten till det verkliga målet – ett framgångsrikt förmedlat budskap av ”pro-tolerans”, även (eller speciellt) om toleransen har skapat en dödlig utgång hos den inhemska befolkningen. Judar eller i en mer tvetydig formulering ”agenterna för pro-tolerans”, måste därför lyckas (i Flowermans egna ord) med den ambitiösa trion av ”kontroll, mättnad, kriser.” (432) Kriser är därför Flowermans tredje förutsättning.

Den fjärde förutsättningen är åstadkommandet av en förändring av de sociala instinkterna i individen genom att modifiera deras omgivning och det grupptryck de utsätts för. Här argumenterar Flowerman för att ”pro-tolerans”-propaganda inte skall förlita sig på något intellektuellt förfarande utan istället på den ”sociala ordningen, vilken påverkas av åhörarnas normer. Dessa normer styrs i sin tur av känslogrundade attityder som kanske har skapats av föräldrar, lärare, lekkamrater, etc.” (432)

Poängen här är att Flowerman och gruppen av masskommunikatörer trodde att deras propaganda skulle tas emot bättre av massorna om den psykologiska kontexten för mottagandet i sig självt ändrades. Med andra ord, människor som hade vuxit upp i den demografiska majoriteten var präglade till en känsla av kollektiv stolthet, socialt ansvar, kulturella storverk och ett nationellt syfte, något som gjorde det mindre troligt att de skulle vara socialt mottagliga för budskap som skapats och kom ifrån utomstående. Ett visst ingripande behövde därför göras i gruppsamspelet och gruppkulturen för att bryta sönder de hinder som förhindrade mottagandet av ”pro-tolerans”-propaganda. Som ett enda exempel för detta återvänder vi till Flowermans artikel från 1950 i New York Times Magazine, där han argumenterar för att träna lärare ”som ingenjörer av mänskliga relationer istället för instruktörer av räkning och stavning.” [3] Barn kan då bli ”konstruerade” att bli mer mottagliga för ”pro-tolerans”-propaganda i vuxen ålder.

Den här förutsättningen går in på den femte förutsättningen – manipulationen av de grundläggande instinkterna hos människor för att rätta sig efter gruppens standard. Flowerman skriver:

Medvetet eller omedvetet så använder sig individer av gruppens ramar som referens i sociala situationer, även om de är fysiskt separerade från gruppen. … Styrkan i gruppsanktioner är en potent kraft att räkna med även för en individ med ett starkt ego. … Det verkar som att för att vara framgångsrik måste propaganda å utgruppens vägnar modifiera standarderna för ingruppen. … En förändring av värderingar måste ske för att masspropagandan för tolerans skall bli framgångsrik. Vilket är svårt att tänka sig utan kontroll, mättnad, kriser, etc. (432)

Vad Flowerman föreslår här är essentiellt en revolutionerande förändring av värderingar, vilket gör att en politiskt korrekt kultur uppstår där den demografiska majoriteten börjar övervaka sig själv och blir antagonistisk till sina egna etniska intressen. I den här miljön – uppnådd genom ”kontroll, mättnad, kriser” – används styrkan i gruppsanktioner hos den vita amerikanska ingruppen mot alla de olika manifestationer av etnocentrism inom ingruppen istället för mot utgruppen. Det är inget mindre än ett förslag till kultivering av vit skuld, patologisk altruism, försvagningen av vit etnocentrism och kulturell stolthet.

Den sjätte förutsättningen är en kultivering av inflytelserika individer till gagn för den ”pro-toleranta” agendan. Detta kräver en enorm subtilitet. Flowerman skriver att forskningen som bedrivs av hans kollegor inom masskommunikation och hans meningsfränder visar att målgruppen för deras propaganda:

Är villig att ge vissa individer ett socialt erkännande som de förnekar andra… Vi vet om att många av de flygblad som skrivs och understöds av folkkära hjältar och även accepteras av fördomsfulla individer ofta avfärdas för att de som delar ut dessa tillhör en minoritetsgrupp som agerar i egenintresse. Många fördomsfulla individer kan inte tänka sig att sådant kan delas ut av de mer dominanta grupperna. (433)

Vad Flowerman beklagar sig över här, är att några av medlemmarna i den demografiska majoriteten är klarsynta nog att förstå det verkliga ursprunget av ”tolerans”-propagandan och avfärdar den på de grunderna. Med ”minoritetsgrupper” åsyftar den förslagne Flowerman självklart judar. Han fortsätter med att citera ett specifikt fall:

I ett experiment genomfört på universitet i Chicago av Bettelheim, Shils och Janowitz, blev veteraner exponerade för pro-tolerant propaganda, bland annat en teckning av Bill Mauldin. En fördomsfull svarande, som delade den höga aktningen den här populära krigstecknaren har bland de gamla veteranerna, sade att han såg Mauldin som en ”Svensson” men han antog ändå att om du betalar en man tillräckligt mycket så kommer han göra vad som helst; den svarande trodde att materialet han såg, distribuerades av ”en samling kommunister från New York.” (433)

Således ser vi patologiseringen av veteranen för att han uppfattade med en slående träffsäkerhet den subversiva hand som försökte använda en populär ikon för att befrämja en agenda som var fullständigt främmande för hans egna intressen. Förutom undantagsfallen såsom den här veteranen, så bedömdes det att massans mottaglighet var tillräckligt hög för en fortsatt användning av ”sponsorskap” som strategi. Flowerman summerade läget på följande sätt:

Propagandister som förstår vikten av att ha oklanderliga källor av auktoritet, skapar material som stöds av populära personer inom sporten, underhållningsbranschen och de väpnade styrkorna. Nyligen har en plan utformats för att stödja införandet av helsideannonser i nyhetstidningar, betald och sponsrad av ”respektabla” lokala företagsorganisationer. Effekten av den här kampanjen kommer att behöva utvärderas. (433)

Flowermans sex förutsättningar, som han utvecklat sida vid sida med hans kollegor på Institutet för social forskning, gruppen av masskommunikatörer för att radikalt förändra den demografiska vita amerikanska majoritetens värderingar, är alltså:

  1. Kontroll av masskommunikationskanalerna.
  2. Mättnad av pro-tolerans budskap.
  3. Kriser, konstruerade eller slumpmässiga.
  4. Förminskning av kulturell stolthet och självkänsla.
  5. Kultivering av självbestraffning och gruppens självsanktionering.
  6. Sponsorskap till nyttiga idioter eller förrädare.

Även om dessa sex förutsättningar utgör det mesta av innehållet i ”Mass Propaganda in the War Against Bigotry,” så skriver Flowerman lite om den ideala formen av ”pro-tolerans”-propaganda. I detta hänseende kommenterar han:

Det mest slående kännetecknet, spjutspetsen av propaganda, är sloganen. … Nuvarande pro-tolerans eller anti-intolerans slogans manar till enighet och vänskaplighet, varnar för att bli splittrade längs rasliga eller religiösa linjer, beskriver vårt gemensamma arv som immigranter till dessa stränder, röjer undan myter om rasliga skillnader och fördömer trångsynta personer och trångsynthet. Vissa av dessa populära slogans är: ”Don’t be a Sucker!”, ”Americans All —– Immigrants All”, ”All Races and All Creeds Working Together”.

Don’t Be A Sucker! var namnet på en film under kriget som producerades av den amerikanska signalkåren under den tid de hade stort samarbete med judiska Hollywoodchefer och manusförfattare; centret för filmproduktion leddes av överste Emmanuel ’Manny’ Cohen. [4] Enligt Wikipedia har filmen:

antirasistiska och antifascistiska teman och skapades för att utbilda tittarna om fördomar och diskriminering. Filmen var också gjord för att argumentera mot segregeringen i USA:s väpnade styrkor. En amerikan som har lyssnat på en rasistisk och trångsynt problemmakare, som predikade hat mot etniska och religiösa minoriteter och immigranter varnas av en naturaliserad ungersk immigrant, möjligtvis en förintelseöverlevare eller flykting, som förklarar för honom att att sådan retorik och demagogi möjliggjorde att nazisterna kom till makten i Weimarrepubliken. Han varnar amerikaner att inte falla för liknande demagogi som propageras av amerikanska rasister och trångsynta personer. I augusti 2017 blev kortfilmen viral på internet i efterspelet av den våldsamma Unite the Right-demonstrationen i Charlottesville Virginia och olika kopior har blivit uppladdade till videodelningssidor de senaste åren.

Flowerman var missnöjd med dåtidens slogans och tyckte att de var för ”allmänna i naturen, målmässigt oklara och ospecificerade vad gäller metoderna.” (434) Han trodde att endast definiera fascismen som fiende var otillräckligt, för på den tiden trodde den inhemska befolkningen att ”fascismen var endast ett utländskt karaktärsfenomen i synnerhet gällande Nazityskland.” Propaganda föreställande fascismen som fiende skulle därför bli ineffektiv då det inte skulle gå att få den inhemska befolkningen att se sina egna värderingar som oppositionella och behovet av att ödelägga dem. Flowerman refererar till arbeten som The Authoritarian Personality när han skriver: ”I flertalet studier där individer själv skriver under på fascistiska läror så förkastas ändå den fascistiska etiketten i sig självt. Den genomträngande fördomsfullheten i så många individer gör det svårt att skapa en riktig fiende.” (434) Han bekräftar själv att ”i mycket av anti-intolerans propagandan” är fienden definierad som ”vit, infödd protestant,” men gör det klart att han önskar att detta skall expanderas ”av logiska och psykologiska skäl.” Man får intrycket av att slogans som ”mångfald är vår styrka” och ”bekämpa hat” skulle göra honom mycket tillfredsställd.

*****

Vi finner nu att vi har kommit tillbaka där vi började. ”Hela berättelsen är genomskinligt galen”, sade The Guardian’s Jason Wilson när han diskuterade ”konspirationsteorier” om kulturmarxism. Överväg igen vad han säger att den här ”konspirationsteorin” leder till:

Trenden för idéer av teoretiker som Herbert Marcuse och Theodor Adorno inom 1960-talets motkultur kulminerade med deras lärjungars ockupation av chefspositioner inom de viktigaste kulturella institutionerna, från universiteten till Hollywood. Konspirationsteorin säger att de började upphöja och även tvinga fram idéer som feminism, multikulturalism, homosexuellas rättigheter och ateism med intentionen att förstöra traditionella kristna värderingar och störta fri företagsamhet. Det är till synes dessa idéer som politisk korrekthet kommer ifrån. Jag lovar er, detta är verkligen vad de tror på . . . Teorin om kulturmarxismen är också flagrant antisemitisk, sprungen ur idéer om att judar är en femte kolonn som drar ner hela den Västerländska civilisationen. En rasistisk kliché som har en längre historia än marxismen.

I ljuset av den fakta som behandlats i den här essän, visas att en sådan teori har grundligt stöd, med den enda nödvändiga ändringen att processen började innan 60-talet och att fler individer var inblandade än endast personalen på Institutet för social forskning. Problemet med människor som Wilson är att de själva är beviset på den ”konspirationsteori” de försöker motbevisa. Uppväxta med en kontrollerad media, mättade med pro-tolerans propaganda, psykologiskt blästrade med kris efter kris, berövade deras kulturella stolthet, förtärda av deras vita skuld och influerade av köpta ”sponsorer”, han är den perfekta naiva produkten av Samuel H. Flowerman och gruppen av masskommunikatörers protokoll.

Inte galen, men mer eller mindre befängd, blir Wilson en intellektuell pygmé som biter vid hälarna på de som är bättre än honom – hos de, likt veteranen i Bettelheims, Shils och Janowitz studie, som kunde se det riktiga ursprunget av propagandan och som blir patologiserade för deras insiktsfullhet.

Översättning av Marcus Hansson

Referenser:

  • [1] Flowerman, S. H., “Mass propaganda in the war against bigotry,” The Journal of Abnormal and Social Psychology, 42(4), (1947) 429-439.
  • [2] S.H. Flowerman and M. Jahoda, “The study of man – can prejudice be fought scientifically?” Commentary, Dec., 1946.
  • [3] S. H. Flowerman, “Portrait of the Authoritarian Man,” New York Times Magazine, April 23 1950, 31.
  • [4] See for example, Richard Koszarski, “Subway Commandos: Hollywood Filmmakers at the Signal Corps Photographic Center,” Film History Vol. 14, No. 3/4, (2002), 296-315.
Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
7 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments