Moderat gnäll eller revolutionär kamp?

Av ,
Nordiska motståndsrörelsens ledare
1

KOMMENTAR. Organisationens ledare går här till försvar för okonventionella propagandametoder och förklarar vad Motståndsrörelsens revolutionära hållning innebär.

Så har det hänt igen. Vi har brutit mot ”reglerna”. Promenera in mitt under en tennismatch och skrika Hell seger! Så kan man väl ändå inte bete sig?

Vi känner igen de reaktionäras klagosång från mången gång förut, ja faktiskt från varenda gång vi avvikit från de oskrivna ”vett och etikett”-reglerna som fisförnäma småborgare satt upp.

Det blir gnäll var gång vi slår tillbaka mot rasfrämlingar eller den röda pöbeln. Det ser ju så dåligt ut i media när vi är våldsamma. Istället borde vi väl låtit ett par kamrater bli ihjälslagna och efteråt ringa polisen?!

Det blir gnäll när vi inte låter de fientliga krafter som är mitt uppe i att utrota vårt folk få stå oemotsagda. ”Det var jättebra att ni stod i tältet och debatterade, men fy vad onödigt att skrika folkförrädare åt Gustav Fridolin, där var ni oseriösa.”

Det blir gnäll när vi vägrar låta oss bli hunsade av polismakten som med alla medel försöker tysta oss och förvägra oss våra medborgerliga rättigheter. Vi borde lyssna på polisen istället och hålla vårt tal på ett sunkigt industriområde i ingenmansland där ingen människa såg det istället för att bråka.

Det blir gnäll när vi sätter upp klistermärken med Adolf Hitler på eller när vi bränner en symbol för den vedervärdiga homolobbyn som för bara några år sedan var mer eller mindre öppna pedofiler. Vi borde vara mer ”taktiska”. Var gång vi gör något annat än att hålla käften blir det ett jävla gnäll!

Jag menar inte i denna artikel att fokusera på gnället från våra öppna fiender inom etablerad media, förrädarpolitikerna i riksdagen eller vänsterextremisterna. Nej, tvärtom, deras gnäll är enkom positivt för oss då det är ett mått på våra framgångar. Gnället jag åsyftar i denna text är det från så kallade nationella. Från människor som borde tänka längre än vad näsan räcker och vara oerhört försiktiga med att kritisera oss, som ju faktiskt är de enda i hela Norden som på riktigt och utan kompromisser, för en kamp för många av de saker de själva påstår sig vilja värna om. Faktum är dessutom att mycket av det som det gnälls om egentligen blir ”problem” enbart för att betraktaren väljer att se det som ett och därmed gör det till ett.

Jag menar gnället som kommer från nationella som ”taktikröstar” på Sverigedemokraterna, från anonyma proffstyckare på nätet som aldrig någonsin själva deltagit i den riktiga kampen och från nationella nätaktivister som på tryggt avstånd från den bistra verkligheten, kanske till och med från ett annat land, spelar in videos och poddar om vad som händer på gatan utan att själva vara en del av det. Det talas om att vi inte ska bränna broar, att vi inte ska göra det svårare för andra, att vi inte ska sticka i ögonen på folk och att vi inte ska vara ”oseriösa”. Vi som varje dag lever och offrar oss för den kamp de själva bara åskådar är de som tydligen borde tänka ett steg längre.

Jag är ledsen att behöva vara den som berättar det för er, men jag känner mig nödgad eftersom att ni uppenbarligen inte ser det själva: Vi lever mitt i ett brinnande inferno! Just i detta nu väller det in nya rasfrämlingar som ska ersätta vårt folk, ”pojkar” från främmande världsdelar ofredar ännu en svensk kvinna sexuellt, ytterligare en ”no-go zon” föds, politikerna tar ytterligare beslut som ska flytta fram ”rättigheterna” för alla utom vita heterosexuella män, nya lagar författas för att försvåra en nationell resning och media publicerar åter sjuttiofem propagandaartiklar för att hindra att folket ska se vad som händer.

Angry-Young-Muslim-Refugees

Det som sker är inte en långsamtgående förändring där vi kan vänta ett par val till och se vad som händer, det är inget spel där man får ett nytt försök om man misslyckas, det är ingen konspiration av någon foliehatt – nej, det är just nu och det är verkligheten. Det är den verklighet de flesta av oss lever i varenda dag när vi tar oss till arbetet, kör våra barn till skolan och när vi behöver handla för att kunna laga mat för dagen.

Liknelsen att vi låg i ett brinnande krig mot hela världen med ockupationstrupper in på husknuten är inte allt för avlägsen. De reaktionära mumlar med pistolpipan från en fiende i munnen ”Nej, men inte kan ni slå tillbaka, det ser så dåligt ut. Det är bättre om vi röstar på ett parti som inte vill att lika många fientliga militärer ska kunna ta sig över gränsen, spelar in en podd om vad som händer och lite försiktigt säger att ockupationstrupperna är dåliga eller skriver lite på Flashback om saken.”

Det är för att vi spelat med och varit gentlemän vi hamnat i denna situationen överhuvud taget. Hade vårt folk haft lite mer jävlar anamma och inte varit så rädda för att sticka ut, bryta den sociala kodexen och stå upp för sig själva hade vi för länge sen revolterat mot mörkermakterna och gjort rent hus i Rosenbad!

Hur ska vi kunna utmana regenterna i deras eget spel när det är de som godtyckligt bestämmer reglerna? Varför ska vi ”spela schysst” efter en massa uppförandekoder och regler när inte våra fiender gör det? Hur ”taktiskt” eller ”seriöst” är det att inte utnyttja varenda tillfälle vi får att flytta fram våra positioner?

När vi använder okonventionella metoder, som exempelvis den i Båstad, för att nå ut med vårt budskap så leder det till åtminstone tre saker:
* Vi syns och hörs över hela världen, trots att vi lever mitt i ett system där ingen ens vill ge oss utrymme i så mycket som lokaltidningen.
* Vi visar andra att bara man har lite fantasi och mod är det möjligt att göra motstånd trots minimala resurser.
* Vi ökar på polariseringen i samhället. De som redan avskydde oss som pesten börjar hata oss ännu mer, de som redan gillade oss börjar älska oss och flera av de som var neutrala tvingas ställa in sig i ett av facken. Våra aktioner skakar om människor och tvingar dem att reagera. I ett land av zombies där ingen bryr sig om något annat än sig själva är alla typer av reaktioner positiva.

Skärmdump från Expressen

Vi rör om ordentligt i grytan och riskerar hellre att gröten rinner över kanten lite än att den bränner fast i botten. Vi är, precis som vårt namn antyder, en motståndsrörelse och inte ett borgerligt parti i mängden. Vår revolutionära hållning är den som i slutändan kommer leda oss till framgång när folket har tröttnat på att få samma sak vilka de än lägger sin röst på. Andra nationella partier före oss har inte misslyckats trots att de anpassat sig, de har misslyckats för att de anpassat sig för mycket. Vi gnäller inte lite moderat utan för istället en revolutionär kamp och det utan att för den sakens skull ta död på motståndet genom att sätta alla våra medlemmar bakom lås och bom på livstid.

Gillas inte det så fortsätt då att klappa takten när timglaset rinner ut. Bara för att ni inte själva har modet att utmana era trygghetsbarriärer tänker inte vi ställa in oss i ledet och hålla tummarna för att vårt folks fiender självmant ska ge upp ödeskampen. Istället gör vi motstånd på alla betänkliga vis och vi gör det efter vår egen regelbok!

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

1 Kommentar till "Moderat gnäll eller revolutionär kamp?"

  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Christian Hamilton
Medlem

Ännu en skrift från vår Ledare som vi skall ta lärdom av. Skriften är så rätt skriven, så lärdomsrik och förklarande, den är eggande och bör beröra hjärtat hos envar som vill göra skillnad i politiken och därmed rädda vårt folk från undergång.

Hell seger!