MOTSTÅNDSRÖRELSEN. Här skriver ett av de senare tillskotten i Näste 3 om sina första möten med Motståndsrörelsen och lite kort om vägen dit.

En del av er som läser detta har kanske mer eller mindre alltid bekänt sig till nationalsocialismen. Det har inte jag. Jag har under många år haft en viss nationalistisk hållning och varit kritisk till massinvandringen, men jag har alltid avfärdat nationalsocialismen som för extrem.

Detta har dock ändrats med tiden och livets gång. Jag växte upp i en kommun som nästan var förskonad från invandring, men har sedan i hela mitt vuxna liv bott i ”det mångkulturella paradiset” som vissa kallar Malmö för. Mina erfarenheter härifrån och att jag intagit information, läst mycket om situationen runt om i världen, samt tagit del av historia som inte utfärdats av staten eller andra tvivelaktiga institutioner har gjort att jag till slut kom underfund med att jag och hela det svenska folket har blivit bedragna. Jag har insett att det som sker här inte kan vara en slump. Det är ett högst planerat folkmord. Offret är vita svenskar.

Jag bestämde mig till slut för att någonting måste göras och att jag vill vara en del av det. Efter att ha kommit så här långt var nu mitt val enkelt och jag ansökte om medlemskap i Motståndsrörelsen.

När jag senare fick ett samtal av Mathias Hagman, och processen således var igång, uppstod dock ett tvivel. Ska jag verkligen gå vidare med detta? Kommer de ens vilja ha med mig? Hur kommer detta att påverka mitt liv? Vad ska min familj säga? Vågar jag?

Jag lyckades skaka av mig dessa tvivel men var ändå fortsatt en aning osäker kring det hela. Min vilja var klar och bestämd, men jag var ändå osäker på om jag skulle kunna klara av det.

Dagarna efter mitt rekryteringsmöte var jag kluven. Det gjordes klart för mig att bli aktivist i Motståndsrörelsen inte var en liten sak. Det är mycket man som enskild person tvingas ge upp. Man blir en del av något större, något större än en själv. Där finns det inte plats för tvekande och osäkerhet. Att vara aktivist i Motståndsrörelsen är ett sätt att leva och att vara. Man lever för kampen, för sina kamrater, samt för att en dag i framtiden förhoppningsvis lyckas befria Norden från de främmande, mörka och ondskefulla krafter som slagit rot här. Man är inte bara en medlem i en organisation. Man ÄR organisationen tills ens sista andetag.

Dagarna inför min första aktivitet med Näste 3 var jag förväntansfull, men samtidigt lite nervös. Tvivlet i min själ som tidigare gnagt mig var nu däremot helt borta.

Jag hade inte delgivits mycket information om dagens aktiviteter förutom att jag skulle infinna mig i Kristianstad samt ha med mig träningskläder. Dagen började dock med offentlig flygbladsutdelning i centrala Kristianstad. Jag trodde att det skulle vara polispådrag och motdemonstranter och hela köret, men jag hade helt fel. Det gick lugnt till. Så oerhört många positiva reaktioner och givande samtal med sympatiskt inställda personer. Någon enstaka svordom och dåligt beteende fick man uppleva – men det var absolut inget som sänkte moralen. Snarare tvärtom.

Efter att aktionen var avslutad förflyttade vi oss till en fotbollsplan. Där utförde vi sedan tillsammans ett otroligt hårt träningspass, i 30 graders värme dessutom. Utan tillgång till dusch efteråt, fick vi helt sonika bege oss till en
närliggande badplats för att välbehövligt svalka oss. Dagen avslutades med frallor samt ett möte med snack om kommande aktiviteter.

Övergripande kan jag säga att detta var en mycket, mycket bra dag. Jag fick tillfälle att umgås med och lära känna nya människor. Fantastiska människor med samma värderingar som jag. Jag var snabbt en del av gemenskapen. Bara att kunna tala ut och ventilera mina åsikter fullt ut, utan att bli dömd, var väldigt givande.

Jag fick även möjligheten att få hjälpa till och föra ut budskapet om faran med massinvandringen samt argumentera för saken. Och dessutom få positiv respons på detta. Ansikte mot ansikte med vanligt folk. Det var riktigt häftigt!

Jag känner nu starkare än någonsin att detta är rätt för mig. Alla tidigare tvivel och oro är helt borta. Här hör jag hemma. Att lämna det liv jag levde förut känns inte längre svårt. Detta är mitt kall – min mening med tillvaron!

/ Anders Larsson

• Publicerad:
  2015-07-10 12:30

Kategoriserat som:
• Aktivism
• Opinion & Motstånd